Känslomättad debut om tuff barndom
Anders Nyqvists debutroman Hatet är en känslomättad berättelse. Tyvärr har den sina litterära brister, skriver Benny Nilsson.
Anders växer upp i en familj som är svårt plågad av pappan som inte bara är alkoholist och tablettmissbrukare utan även terroriserar familjens mamma med misshandel och mordhot. Vid ett par tillfällen är han nära att döda Anders mamma, men misslyckas, liksom han misslyckas med det mesta här i livet.
Hatet börjar med att pappan dör och sedan rullas historien upp med alla de konflikter och händelser som ligger till grund för hatet. Pappans organ har nötts ned av långvarig misshandel med kemiska preparat av olika slag, och han hittas död ensam i sin lägenhet, saknad av ingen.
Det känns ofrånkomligt att jämföra med en samtidigt utkommen bok på samma tema, Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men där Linderborg ger en nyanserad bild av en alkoholiserad fader finns här mest hat. Pappan i Mig äger ingen är inte hustrumisshandlare, han misshandlar bara sin egen kropp. Pappan i Hatet är en riktigt vidrig typ och boken förmedlar aldrig någon försoning, aldrig någon förlåtande attityd.
Jag kommer osökt att tänka på en doktorsavhandling jag läste för några månader sedan: Separationer och mäns våld mot kvinnor av Hans Ekbrand. Den utgick helt prompt från att män slår sina fruar, inte för att de tappar besinningen eller kontrollen – utan beräknande. Misshandel försiggår år ut och år in av beräkning, för att mannen medvetet eller omedvetet finner att han får en massa fördelar genom att ständigt upprätthålla en terror. Och orsaken till att kvinnor ibland inte vågar lämna mannen, är att också hon beräknar fördelar och nackdelar.
De som blir kvar räknar med att våldet ska bli värre om de försöker lämna förövaren. (Det ska sägas att många fler kvinnor än man faktiskt tror går ifrån mannen.)
Det var en mycket tänkvärd forskningsinsats och den får mer eller mindre sin bekräftelse genom denna självupplevda roman. Anders mamma vågar inte gå ifrån våldtäkt, misshandel, terror och hot om mord. Först när barnen flyttar ut och skaffar egna hem vågar hon ta steget.
Någon förklaring ges egentligen inte och är kanske svår att ge. Perspektivet ligger ju hos Anders, och ett barn har sällan några djuplodande förklaringsmodeller att leverera. Kanske är det dock så att hon känt sig skyddad av barnens närvaro, i alla fall från att bli mördad.
Hatet är Nyqvists debutroman, som sådan en väldigt stark och känslomättad berättelse. Det finns en kolossal ilska som kommer fram. Dessvärre brister den rent litterärt.
Naivitet kan man leva med, det är trots allt en barndomsberättelse; men här finns en del banaliteter i sättet att skildra vissa skeenden. Det fallerar lite i det sceniska, exempelvis när mannen misshandlar sin hustru. Det är de gamla vanliga beskrivningarna, och de nuddar inte riktigt vid den hemska verkligheten.
Jag förstår intellektuellt att detta är hemskt, men på känslotangenterna lyckas Nyqvist inte riktigt spela. Bättre då när Anders får beskriva sin ilska gentemot sin pappa. Scen kontra berättandetext med andra ord. En del författare behärskar det sceniska till perfektion, en del undviker scenen konsekvent och satsar på det narratologiska förloppet förmedlat genom en berättarröst.
En godkänd debut är det, men lite mindre av psykologisk konvention i framställningen hade gjort underverk.
Hatet
Litteratur
Författare: Anders Nyqvist
Förlag: Albert Bonniers
Hatet
Litteratur
Författare: Anders Nyqvist
Förlag: Albert Bonniers