Flera publikdragare till Stockholms Jazzfestival | Fria Tidningen
Fria.Nu

Flera publikdragare till Stockholms Jazzfestival

24:e upplagan av Stockholm Jazz Festival intar Skeppsholmen. Jazzfestivalen har sedan några år dumpat tillägget "& Blues" i namnet, men att det handlar om mer än bara renodlad jazz är uppenbart.

Det gamla jazzrockbandet Blood Sweat & Tears fyller den enda kvarvarande luckan i programmet på lördagseftermiddagen/kvällen. Möjligen har Jojje Wadenius, en av festivalens övriga artister, ett finger med i spelet (ovavsiklig ordlek). Den fingerfärdige gitarristen var ju medlem i bandet några år på 70-talet.
Lite sorgligt har festivalen på senare år släppt bluesen ur sin logga och sitt program till förmån för publikdragande namn inom genrer som bara med bästa vilja kan kallas jazz. En trend som man delar med flera andra festivaler i världen. Pengarna styr och publikmagneter är ett måste för att ekonomin ska gå ihop.
Glädjande nog är årets upplaga utökad med fler scener: natursköna Hågelbyparken i Haninge, Moderna Museet och hotelen Anglais och Continental. Gröna Lund och Kungsträdgården återfinns också i programmet vid sidan om de gamla välkända, Skeppsholmen, Konserthuset och, förstås, Fasching.
Barnjazz introduceras lite försiktigt, med ambition att nå unga öron med jazzmusik innan grupptryck, konventioner och fördomar lägger sitt filter över de ännu frimodigt öppna sinnena. Inte minst Jojje Wadenius har ju länge lekt in jazz i intet gott anande barnaöron. Under festivalen är det främst Spunk Funk som står för det kapitlet.
Själv ser jag fram emot Nils Landgren, fast medlem i NDR Big Band, tysk radiojazzorkester, där även svenske universalblåsaren Magnus Lindgren ingår. Trombon är ett alltför sällan exploaterat soloinstrument och Nils L är virtuos. Med det välrenommerade storbandet i ryggen lär det blåsa minst styv kuling i håret.
Jobalites är ett annat gäng att kryssa för i schemat. De spelar covers på eget material ur respektives repertoar, och kryddar med extra uptempo i liveversionerna. Ingår gör kretsen kring Ruskträsk, Kullhammar och Kajfes med flera, vilket borgar för tajt vilt blås.
En joker i leken är The Bad Plus som jag såg på Fasching förra året. Zappa-aktig extremarrangerat emellanåt men samtidigt lekfullt, lyriskt och larmigt. Covers, till och med på Abba, och eget material.
Anna Christoffersson med Steve Dobrogostz får representera den raffinerade essensen av den klassiska nattklubbssofta vokalist-flygel-jazzen.
Sen får jag väl inte låta bli att kolla in Ziggy Marley trots att fadern postumt reser mentala barriärer. Även undertecknad lider emellanåt av fördomar, men sådana är ju till för att krossas. Vi får se, eller höra.
Randy Crawford och Joe Sample, India Arie, Laleh, South Maxico - listan är lång. Som vanligt finns det också en massa musik att möta för första gången och kanske lära känna några nya favoriter.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

© 2021 Fria Tidningen