Acceleratorfestival med mersmak | Fria Tidningen
Fria.Nu

Acceleratorfestival med mersmak

Accelerator hade inför i år accepterat att de faktiskt allt mer förvandlats från en creddig klubb för de redan invigda, till en vanlig, svennig rockfestival för den som vill äta, dricka, hångla, och ha det kul i största allmänhet. Och kul på festivalen hade Fria Tidningars Staffan Åkerlind.

I dagarna två bjöds publiken, för det inte helt facila priset 900 pix (det går ju att diskutera avd som är billigt eller ej - allt är onekligen relativt), på ett mycket starkt startfält. Eller vad sägs om artister och band som Jamie T, Bright Eyes, Modest Mouse (med gamle Smithsgitarristen Johnny Marr), The Long Blondes och Cansei de Ser Sexy?
Varför man gör en cover på en av världens genom tiderna sämsta låtar, George Michaels 'Careless Whisper'? Speciellt som man inte lyckas tillföra låten någonting alls, utan snarare bara gör den ännu mer pinsamt medioker.
Hade jag fått tillfälle att intervjua Portlandbaserade trion The Gossip, hade jag utan tvekan ställt den frågan. För min undran är uppriktig. Handlar det bara om simpelt effektsökeri, eller? Har vi inte fått nog av den här sortens ironiska blinkningar bakåt, mot de allra mest stinkande delarna av musikhistoriens skräphög?
Nu får jag istället nöja mig med att muttra samma griniga fråga till mig själv, om och om igen, medan bandets sångerska Beth Ditto segwailar sig genom den osannolikt banala texten. Solen skiner och klockan har inte hunnit bli kväll än, vilket i dessa sammanhang sällan borgar för att det skall bli någon särskilt dynamisk konsert. Folk har slagit sig ner i gräset framför den stora utescenen, där de istället för att ägna konserten sin uppmärksamhet, ägnar sig åt att prata skit med polarna, hinkar vitt vin och bira och äter hummusrullar, medan de sluter ögonen och antagligen låtsas att de befinner sig på mysig picknick i Tantolunden med hela glada kompisgänget.
Sedan blir det dock bättre. Mycket bättre, till och med. Gitarristen/basisten Brace Paine och trummisen Hannah Blilie tar sats och larmar på för allt vad de är värda, medan Beth Ditto på allvar börjar använda sin mycket säregna, punkiga soulstämma. Hon hoppar och dansar och svettas så att sminket rinner i små floder ner över den rosamönstrade baddräkten. Och längst framme vid scenen, en plats som tack och lov befinner sig bortom det passiviserande solskenet, vaknar publiken till liv och börjar aningen tafatt att röra på sig. 'Fan, det svänger ju!', verkar man tänka, medan man yrvaket försöker få ordning på stela och dansovana armar och ben.
Det hela blir en arbetsseger som mynnar ut i en unison glädjedans när bandet som avslutning, efter att Beth Ditto vrålat 'Fuck the men, fuck the police', mullrar igång förra årets hit 'Standing in the Way of control'. Nu vill ingen stå still, varken i publiken eller uppe på scenen.
Trots allt kan jag alltså lämna konserten med en känsla av att ha fått vara med om någonting rätt minnesvärt. Visserligen ingenting att berätta för barnbarnen om, direkt. Men frågar någon mig om tio år om jag såg The Gossips spelning på Accelerator 2007, kommer jag utan tvekan att svara ja. Och jag antagligen att säga att det var ju faktiskt en helt OK konsert.
Brooklynbandet TV on the Radio gör en funkig, skojig och i vissa stycken mycket suggestiv konsert. Återigen stör jag mig dock på publiken, som inte alls ger bandet det mottagande de förtjänar, vilket knappast längre kan hänga samman med vädret (för solen har tack och lov gått i moln), utan antagligen är ett resultat av den surmulenhet som lätt kan uppstå då man tvingas köa i timmar för att få köpa någonting att äta. Vill man sedan ha en öl, eller någonting annat att dricka som inte är en läskedryck, är det bara att på nytt ställa sig och snällt och tålmodigt vänta, i en annan kö! Det hela påminner lite grann om hur det var att handla mat och dagligvaror i Östeuropa under stalinismens kolsmutsiga dagar. Inte särskilt roligt, och onekligen någonting som arrangörerna måste styra upp till nästa års festival - om det nu blir någon.
(Nu måste det dock i rättvisans namn inflikas, att det självklart är lite grann av ett festivalfenomen, det här med att delar av publiken intar en något mer avvaktande hållning. Det positiva med festivaler är ju förstås det, att man kan få stifta en massa nya, trevliga musikaliska bekantskaper, genom att slinka förbi en konsert med en artist eller ett band som man aldrig tidigare har hört talas om förut. Och då begär ju förstås ingen att man skall agera som om ens allra största idoler - om man nu då inte har vuxit ifrån det här med att ha idoler - gick loss uppe på scenen...)
Nåväl, tillbaka till just den här konserten: TV on the Radio kämpar på och det låter i vissa stycken fantastiskt bra. På skivan 'Return to Cookie Mountain' från 2006 samarbetar de med gamle David Bowie - och faktum är att sångarna, Tunde Adebimpe och Kyp Malone, båda två låter en smula som Bowies souligare bröder. Fast betydligt ljusare, vackrare och tonsäkrare.
Musikaliskt är de spretiga. De blandar friskt mellan stilar och genrer: indie, funk, punk och metal. Det är intelligent och det är även experimentellt i ordets positiva bemärkelse, och det funkar utmärkt live i låtar som den något rakare och tyngre 'Wolf Like Me', men känns vid vissa tillfällen en smula affekterat och musikaliskt överlastat. Förvisso intressant, men ändå rätt ospännande. Trots all hype som bandet fått i svensk media, tror jag ändå att få, om ens någon, festivalbesökare kommer att påstå att TV on the Radio gjorde den bästa spelningen på Acceleratorfestivalen 2007.
Inne i det klaustrofobiska och syrefattiga Allhuset spelar på fredagskvällen den brittiska kvartetten The Metros. Fyra arroganta och mer eller mindre aspackade små sparrisar, som utmärker sig genom att ramla på scenen, ha på sig tokroliga hattar och smågruffas och spotta öl på varandra. Låter inte sådär oerhört bra, va? Men det är det faktiskt.
The Metros kan nämligen även göra annat än att dricka pilsner och uppträda pubertalt; framför allt är de ena hejare på att spela klassisk, brittisk gitarrpop! De nämner själva Squeeze som en av deras främsta influenser och det är inte alls någon dum jämförelse. Det är enkelt, charmigt, lättviktigt och pang på rödbetan i 200 knyck. Det skulle inte förvåna mig om de snart, med den i Storbritannien sedvanliga bristen på proportioner i de här sammanhangen, haussas upp av NME som nästa Arctic Monkeys. Riktigt de kvaliteterna har de dock inte. De sticker egentligen på intet sätt ut från all annan musik som pumpas ut från den brittiska scenen. Men det är det ju å andra sidan inte så många band som kan skryta med att de gör.
Brasilianska Cansei de Ser Sexy (det lär betyda 'jag är trött att vara sexig' på portugisiska) intar festivalområdets stora tält klockan kvart i elva på fredagskvällen. Efter att ha slängt ut ett antal färgglada badbollar till publiken - ett partytrick som har sina begränsningar, känns det som - går de loss i ett rasande tempo med sin dansanta electropop. Det som brister i kvalitet och kunnande, försöker man kompensera med energi och osedvanligt gott humör. Ibland lyckas man riktigt bra, men ibland blir det bara platt och tröttsamt i all sin amatörism.
Inför 'Alcohol', en av få riktigt bra låtar på deras självbetitlade fullängdare som kom ut förra året, skriker sångerskan Lovefoxx, iförd glittrig, mångfärgad kroppsstrumpa: 'Do you wanna drink some alcohol?' - och får ett entusiastiskt, brölande gensvar från en publik som under kvällens lopp verkar ha hunnit få sig både ett och annat. Tältet är överfullt med glada Stockholmare (och andra) mellan 18 och 40, som spontandansar, hånglar och raglar omkring med ölburken i ena handen och mobilen i den andra. Detta tolkar uppenbarligen bandet som att de har lyckats skapa exakt den partystämning som de var ute efter. De ökar tempot och intensiteten och även om detta mest visar sig i falsksång, ADHD-dans och den allra plastigaste sortens dansmusik, så måste jag erkänna att deras entusiasm och spelglädje (nej, det var helt fel ord - 'scenglädje' borde det nog vara, istället) smittar av sig så till den milda grad, att till och med jag kommer på mig själv med att ryckas med i dansandet, hoppandet, klappandet, sjungandet och den allmänna extasen.
Så, alldeles i slutet, bjuder Cansei de Ser Sexy på 'Music is my Hot Hot Sex' - antagligen deras bästa låt, i hård komkurrens med redan nämnda 'Alcohol' - vilket Lovefoxxx annonserar genom att glatt utbrista 'This song is very sexy!'. Av någon outgrundlig anledning verkar detta få stora delar av publiken att plötsligt lämna tältet. Varför? Handlar det om någon kollektiv sexualneuros, eller beror det helt enkelt på att folk är trötta på att dansa, och istället vill ägna sig helhjärtat åt sina ölburkar, mobiltelefoner och flick- och pojkbekanta? Det lär vi nog aldrig få veta. Därom lär de populärkulturellt lärde tvista i all evinnerlighet. Liksom de lär diskutera vilken av bandmedlemmarnas tröjor som egentligen var fulast och mest tröttsamt ironisk - Sepulturatröjan eller den stickade med älgmotiv?
The Long Blondes kommer från Sheffield och har fått en hel del uppmärksamhet enkom därför. I det mesta som skrivs och sägs om dem, talas det minst lika mycket om stålstadens andra storheter från förr och nu: exempelvis Human Leauge, Pulp och självklart även Arctic Monkeys. Det är lite synd, för Long Blondes står utmärkt tryggt på egna ben och deras realtivt färska debutalbum 'Someone To Drive Me Home' (som kom ut på legendariska Rough Trade Records) är en påfallande jämn och säker historia.
På Accelerator spelar de redan klockan kvart i fem på lördagseftermiddagen, vilket inte gör någonting alls eftersom regnet smattrar mot tälttaket när konserten tar sin början. Folk tvingas tränga ihop sig och stämningen blir från första början tight och intim.
Bandet går ut hårt med 'Lust in the Movies'. Sångerskan Kate Jackson är intensivt charmig och publikfriande - hon låter nästan exakt som Debbie Harry i Blondie och intar rock"n"roll-poser man naturligtvis sett tusentals gånger förr, men faktiskt aldrig riktigt tröttnar på - medan resten av bandet står blixtstilla och ser härligt uttråkade ut. Detta skall senare visa sig vara en av deras främsta tillgångar. När Emma Chaplin lämnar keyboarden och istället greppar ännu en gitarr i 'Only Lovers Left Alive', ser hon blaserad ut på ett mycket attraktivt sett - nästan omärkligt rör sig hennes mun och hon tycks mumla tysta förolämpningar mot allt och alla. Jag inbillar mig för ett ögonblick att hon väser besvärjelser mot allt ondsint, fult och skitigt här i tillvaron. Detta samtidigt som basisten Reenie Hollis verkligen inte rör en min under hela konserten. Vilket även det passar ett band som inte bara musikaliskt, utan också imagemässigt, sneglar en hel del bakåt mot det tidiga 80-talets postpunk och New Wave.
Men så inträffar det som bara inte fick hända. Solen tittar fram, och vips får hälften av publiken för sig att de ska lämna tältet och ge sig ut på upptäcktsfärd ute på festivalområdet. Kanske har de bara sett konserten som ett tillfälligt skydd undan regnet, vad vet jag? Lite synd är det, hur som helst, om dem som lämnade konserten i förtid, eftersom de i sin sol- och öltörst missade 'Guilt', en helt ny låt som lovar gott inför kommande plattan, samt en magnifik avslutning med The Long Blondes hittills bästa popdänga 'Once and Never Again'.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

© 2021 Fria Tidningen