En identitetsresenär på spåren | Fria Tidningen
Fria.Nu

En identitetsresenär på spåren

Jag läser Sanna Wallins bok När jag letar efter Maxoch finner ett stycke svensk historia aldrig tidigare berättad. När jag letar efter Max är min färdlektyr på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. Trots intercitys omväg via Värmland går tiden försvinnande fort. När tåget rullar in på sin ändstation är jag uppfylld av den resa som Sanna Wallin tagit mig med på.

När Sannas mormors bror Max var barn hette han Marianne och det omgivningen såg var en vanlig flicka. Men när Marianne var i tjugoårsåldern började han kalla sig för Max och levde därefter som man.
Max sökte läkarhjälp för att korrigera sin kropp så att den skulle stämma bättre överens med hans identitet. Max fick manligt könshormon och hans bröst opererades bort.

Det här var på 1950-talet, innan transsexualism användes som medicinsk diagnos. Så länge Sanna kan minnas har hon känt till att Max inte alltid varit man. Det visste alla i släkten, men det var aldrig någon som pratade om det.
Sanna Wallin börjar utbilda sig till journalist och funderar över alla historier som väntar på att berättas. Hon tänker på Max och allt hon vill fråga honom. Men hon vågar aldrig. Så dör Max. Och Sanna bestämmer sig. Hon ska ta reda på allt hon kan om Max historia. Det blir början på ett fem år långt sökande, i sjukhusjournaler och genom samtal med Max läkare, släktingar, vänner, arbetskamrater och forna älskarinna.

Sakta börjar bilden av Max liv torna upp sig. Sanna minns själv en oerhört varm person, en skallig gubbe med skägg och kulmage som det var lätt att tycka om. Sannas sökande efter en älskad släkting blir också en irrfärd för hennes egen identitet. Vem är hon själv? Kvinna. Heterosexuell. Men är det så enkelt? Sanna grubblar mycket. Varför byter människor kön i dag? Varför räcker det i så fall inte med att överskrida könsrollerna, måste man korrigera kroppen?
Sanna letar efter Max och hittar inte alla svaren men någonstans under resans gång går det upp för henne att frågorna lika gärna kunde ha varit de motsatta. Varför byter de flesta inte kön i dag? Varför är vi samma livet ut?
Språket i När jag letar efter Max är enkelt men filosofiskt. Det flyter fram och varje ord är en lidelsefull njutning. Sannas egna funderingar tar upp en stor del av texten. Hon är en del av historien. Genom att intervjua transkillar av i dag skapar Sanna en viktig förankring till här och nu. När hennes kärlekshistoria med en transsexuell kille (kvinna till man) vävs in i berättelsen får boken ett ytterligare djup.

Det här är en viktig bok och jag är glad att Sanna Wallin har skrivit den. Boken lyfter fram frågor och vänder på resonemang på ett sätt som jag saknat inom svensk litteratur. Jag tänker att det här är en bok att läsa om många gånger. Och när jag efter en annan tågresa upptäcker att jag glömt kvar boken på tåget blir jag förkrossad. Det känns som att jag har förlorat en nära och kär vän.
Efter några samtal till SJ och en tur till Hittegodscentralen och med boken åter i min ägo vill jag dela med mig av en av de tänkvärda insikter Sanna fann i sitt sökande efter Max. Kanske måste man inte veta varför. Det viktiga är väl att man mår bra, eller i alla fall tycker att livet är hyfsat.

Fakta: 

När jag letar efter Max
Författare: Sanna Wallin
Förlag: Normal förlag

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

© 2021 Fria Tidningen