Freden finns vid labyrintens slut | Fria Tidningen
Fria.Nu

Freden finns vid labyrintens slut

En vanlig missuppfattning är att fantasygenren bara handlar om en flykt från verkligheten. Som att sagor inte skulle kunna lära oss något. Jag hoppas och tror att den föreställningen är så gott som motad i grind. Sagan om ringen, Harry Potter och Narnia, populära böcker som i sin tur blivit enormt framgångsrika filmer, har lärt oss att förstå fantasy på ett annat sätt än för bara drygt 30 år sedan.
Det handlar kanske någonstans om att fly verkligheten – men för att kunna se den som den verkligen är. I det verkliga livet kan barn fly in i en fantasivärld både som förströelse och terapi, och genom sagan lära sig att utveckla och förstå sina erfarenheter.

I Guillermo del Toros film Pans labyrint (El laberinto del fauno) är året 1944. Det spanska inbördeskriget är slut sedan flera år. Men skärvor av republikanernas motståndsrörelse håller kampen vid liv. Francos armé, med fascistkaptenen Vidal (Sergi López) i spetsen, är satt att ta itu med problemet. För att hålla (mar)drömmen om det lyckade spanska exemplet vid liv delar man ut bröd till lokalbefolkningen och hånar republikens jämlikhetstankar.
Huvudpersonen Ofelia, mästerligt spelad av 11-åriga Ivana Baquero, måste mot sin vilja flytta med sin mamma, Carmen (Ariadna Gil), som har gift sig med Vidal. Ofelia blir påtvingad en ny bekantskap, som hon till råga på allt tvingas kalla pappa. Krigets närhet och den nya pappans brist på empati lockar henne in i magins värld.
Ofelia hittar en labyrint som ligger i närheten av den kvarn som utgör det nya hemmet. Labyrintens väktare, en faun, säger att han känner till Ofelias sanna öde. Han ger Ofelia tre uppdrag som hon måste genomföra för att kunna återvända till det underjordiska kungadömet där hon en gång var prinsessa.
För Ofelia fungerar fantasin som ett motgift mot fascismens krav på renhet, hårdhet, manliga normer och kontroll. Så ser hon det förstås inte själv, för henne är de mytologiska varelserna lika verkliga som de levande.
Det är ingen slump att huvudrollen spelas av en flicka, hon får stå för det oförstörda i en kaotisk värld. På samma sätt är det vanligt inom fantasy att just barn ser det vuxna inte förmår se. I den underjordiska värld Ofelia egentligen kommer från finns bara harmoni, där lever människor, djur och natur i fred.

Bildspråket är närgånget, detaljrikt, ibland rent äcklande, som under en scen där kapten Vidal tvingas sy sig själv efter att ha fått ett knivhugg. Sergi Lopez gör ett trovärdigt porträtt av den psykotiske fascisten som nästan helt saknar mänskliga drag, som sig bör i sagor. Det är en vacker, storslagen och poetisk film, ständigt pendlande mellan realism och icke-realism. När Ofelia begår ett ödesdigert misstag mister hon en stund sin fantasivärld, och striden mellan republikaner och fascister intensifieras. Då hamnar fantasyberättelsen medvetet i bakgrunden. Men Ofelia får en andra chans att slutföra sitt uppdrag och fantasin återuppstår.
Pans labyrint är mexikanen del Toros drömprojekt sedan 20 år. Regissören bakom Blade 2 och Hellboy har i sin nya film bland mycket annat låtit sig inspireras av Narnia. Men där den nya Narniafilmen är Disneyskadad och vänder sig till yngre är Pans labyrint en magisk och insiktsfull saga för vuxna. Så mycket bättre. Det är oftare de vuxna som behöver lära sig om att göra uppror mot blind lydnad.

Kampen mot fascismen förlorades i Spanien. Det är därför inte någon lycklig saga, även om den är öppen för tolkningar. En amerikansk litteraturvetare skrev en gång att fantasyn återupprättar vår egen värld för oss. Guillermo del Toros framtida klassiker visar att kampen för demokrati är levande så länge människor är beredda att offra sig för den.
Vad väljer du – att svälta och kämpa eller äta fascisternas bröd?

Fakta: 

Pans labyrint
Manus och regi: Guillermo del Toro
I rollerna: Sergi Lopez, Ivana Baquero, Ariadna
Gil, Maribel Verdú m fl.
Distribution: Triangelfilm

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen