Inledare


Libyens slavhandel

  • Migranter från Afrika protesterar mot den libyska slavhandeln med svarta afrikaner som uppstått i spåren av Mellanösterns rasistiska historia och i kombination med dagens migrationslagar i EU.
Fria Tidningen

Mellanösterns mest utsatta är svarta

Svarta flyktingar i Libyen torteras och säljs på slavauktioner. Men orsakerna till dagens situation är mångbottnade och går att finna i allt ifrån EU:s migrationspolitik till det libyska folkets syn på svarta människor, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.

De senaste två veckorna har det hållits demonstrationer världen över med anledning av CNN:s rapportering om de uppdagade ”slavauktionerna” i Libyen.

Den som följt rapporteringen från Libyen senaste åren vet hur bilderna ser ut, stora utomhusfängelser fyllda och trånga med tusentals afrikaner. De frihetsberövade i reportagen har en sak gemensamt, de är svarta – eller som libyerna i dagligt tal kallar oss ”abeed”, som betyder slav.

Jag minns första gången jag hörde begreppet, det var min mor som berättade om tiden då hon arbetade i Beirut innan hon kom till Sverige, ”abeed kallade de oss”.

Jag diskuterade med min vän häromdagen som gjorde en liknelse, ”kurderna är Mellanösterns svarta”, jag svarade ”nej min vän, svarta är Mellanösterns svarta”. Liknelsen inte bara osynliggör svarta i dag och historiskt, utan jämställer svarthet med det absolut sämsta du kan vara.

Vi glömmer att afrikaner och svarta finns över hela världen och alltid har funnits i Mellanöstern. Som migranter, som gästarbetare, som tillfälliga på väg till väst och som etniska minoriteter.

Vi glömmer att den absoluta majoriteten var svarta i Nordafrika, att Medelhavet, dess öar och delar av Spanien beboddes av svarta majoriteter. Utrotandet av svarta i Nordafrika och närområden måste vara historiens mest omfattande, längsta och fortfarande pågående folkmord.

Folkmord. Det var det som intensifierades då Gaddafi avrättades och Libyen föll i spillror. Rebellerna, ”frihetskämparna”, samlade svarta minoriteter i containrar och avrättade dem. Det sägs nu att Libyen är en stat med tre regeringar eller att det inte finns något styre alls. Men det fråntar oss inte rätten att beskylla Libyen för det avgrundsdjupa helveteshål det är för svarta, vi kan inte heller blunda för det libyska folkets sanktion av slaveriet. Detta är främst och ytterst Libyen och libyernas ansvar – kom inte med något annat.

Men det är inte bara i slaveriets Libyen svartas liv inte har något värde, ”de är boskap, de är inte människor” hade den egyptiska människosmugglaren svarat journalisten Meron Estefanos när hon frågat hur han kan stå ut med sig själv då han torterar kidnappade östafrikaner. Estefanos som länge rapporterat om svarta flyktingars förhållanden i Nordafrika och Sinai och som skapat dokumentären Tortyrens ljud hade sagt ”men inte ens boskap torterar man på det här sättet”. Människosmugglaren hade inget svar till det. Den egyptiska opinionen är obrydd i frågan.

Vi är många som genom åren har haft släktingar som ringt, kidnappade och fängslade i Libyen och Egypten, där frihetsberövarna kräver stora summor pengar. Vi är eritreaner, ugandier, nigerianer, kamerunare, ivorianer, ghaneser, gambier och så vidare. Släktingar som har försvunnit, som har blivit styckade levande för sina organ, kastade överbord i Medelhavet eller drunknat inlåsta under däck i kapsejsade båtar. Pratat om hur gästarbetande hushållsarbetare i Saudiarabien hängs upp- och-ner och piskas gemensamt av hela familjer och att hushållerskor våldtas av männen i familjerna, hur de förvägras resa hem. Därför var det många av oss som uppskattade det nyväckta intresset för den här frågan hos fler med plattformar, hos de som annars endast uppehåller sin svarthet kring populärkultur. Men med denna nyväckta vrede, denna plötsliga uppenbarelse om afrikanska flyktingars förhållanden och ilska över människohandeln med svarta människor i Libyen så blir man arg på… Cissi Wallin.

Som tidigare nämnts kan vi rikta vår ilska och ansvarsutkrävande mot Libyen men också mot regeringarna i hemländerna folk flyr ifrån. Uganda har förbjudit sina medborgare att gästarbeta i Saudiarabien. Rwanda erbjuder sig att ta emot alla fängslade flyktingar i Libyen. Men hur kan exempelvis den eritreanska regeringskontrollerade statliga median informera sina invånare om hur migrationsvägen ser ut för de som tänker ta sig över Sahara eller Sinai? NGO:s med sina befintliga strukturer i de olika länderna kan agera och informera. Vi kan rikta kritik mot AU som inte reagerar kraftigt och framförallt mot EU som gjort uppgörelsen med ett laglöst Libyen så att situationen för flyktingarna förvärrats. Vi måste kräva att den uppgörelsen hävs helt och hållet.

Självklart ska vi se på dagens situation med den postkoloniala förståelsen och samtidigt ha ett kritiskt förhållningssätt till USA:s invadering av Libyen och andra Västmakters ingripanden. Men tveka aldrig kring att svarta är jordens fördömda i Nordafrika och Mellanöstern.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu