• Ulla Holm har vana av att stå på en scen. Hon medverkar som statist i en pjäs på Göteborgs Stadsteater och med jämna mellanrum står hon krokimodell.
  • En student med några av alstren från dagens krokilektion. Kroki (av franska croquis) är en skissartad teckning efter levande modell.
  • Sedan förra hösten har Elsa arbetat som krokimodell några gånger i månaden. ”Jag kan fortfarande vara kritisk när jag ser på min kropp hemma, men aldrig när jag står modell”, säger hon.
  • Läraren Tomas Ekvall ger instruktioner om positioner till Elsa.
  • En nakenstudie där Elsa stått modell.
Fria Tidningen

De klär av sig för konsten

Elsa och Ulla står modell utan en tråd på kroppen, framför människor de inte känner. ”Jag brukar försöka klura ut hur studenterna helst vill se mig”, säger Ulla Holm, som började som krokimodell när hon var 79 år.

Hon knyter upp skärpet och låter badrocken falla till golvet, sätter sig i den givna positionen, på sidan med benen åt höger, stödd på ena armen. Blicken fäster hon stadigt på väggen bakom deltagarna som sitter och står i en båge framför den lilla scenen. Elsa ser fullständigt lugn ut, trots att hon precis tagit ett kliv ut i det utsatta att vara naken inför okända människor.

– Det är som när man hoppar i en pool, liksom just do it! Eller som när man drar isär gardinerna, det är ett steg som markerar att nu är jag mer utsatt. Det finns ingen rädsla i det.

Under höga takfönster som släpper in himlens eget ljus är fotarbetet kvickt hos läraren Tomas Ekvall när han rör sig mellan färgfläckar för att visa var och en hur de ska göra för att komma vidare i processen, forma linjer, skuggor och färg till en kropp. Ovanför ateljén börjar regnet piska mot glaset, dunklet motverkas av flera uppställda strålkastare som famnar modellen Elsa med värme.

– Se mellanrummet, handen till höften, den riktningen… kanske lite längre ner där, säger Tomas och visar med svepande stråk hur personen ska ta makten över pappret.

Luften är fuktig, med gäll röst frågar en av deltagarna om man verkligen måste måla så stort som de blivit instruerade. Pannor läggs i veck och penslar hålls på armlängds avstånd i riktning mot Elsa. Så ljuder mobilen som ligger bredvid henne, den talar om att tjugo minuter har gått och det är paus. Elsa sträcker ut armarna framför sig och gör ryggen krum. Det knakar till i en led.

Sedan förra hösten har Elsa arbetat som modell några gånger i månaden. Utöver modellkvällarna har hon fyra andra jobb, dessutom går hon en distansutbildning i Danmark. Den går ut på att lära sig om sin egen spiritualitet i förhållande till andra och för Elsa har den många beröringspunkter med modellarbetet.

– Man upptäcker hur det är att vara levande, genom kroppen. Jag känner mig vacker!

Med den ljusblå badrocken åter stadigt knuten runt midjan tar hon ett varv runt scenen, sen ner till hörnet och diskbänken. En mild doft av kokosolja sveper förbi, hon fyller en plastflaska med vatten och tar några djupa klunkar.

– Jag älskar att stå naken inför folk. Jag blir inspirerad av deras skapande, det blir väldigt personligt och intimt, man ger av varandra utan ord.

Det finns de som arbetar som modell för heltidsförsörjning men det vanligaste är att ”stå timmar”. Genom Konstmodellernas yrkesorganisation kan man få jobb och även stöd i att upprätthålla goda arbetsförhållanden. Elsa har inte gått med eftersom hon inte arbetat särskilt länge. Men hon har sina egna regler. Hon är till exempel noga med hur fotografier hanteras, om någon vill ta ett foto för att de inte hunnit klart säger hon nej. Och om det ändå behövs för att läraren vill minnas en position accepterar hon bara att man tar bilden med hennes egen mobil.

De första nakenakterna inom västerländskt måleri återfinns i renässanskonst, där bilder på nakna människor målades på insidan av locken i brudkistor. Man placerade dessa i sovrummen där de var tänkta att fungera som sexualundervisning.

Ann-Catrine Eriksson är lektor i konstvetenskap vid Umeå universitet och har studerat nakenhet i västerländskt måleri utifrån ett genusperspektiv. Hon berättar om hur målerikonst tidigare inte var lika tillgängligt för allmänheten som det är idag.

– I hemmen hade man tavlor bakom draperier för att ibland titta på och diskutera kring, det var först när de stora konstakademierna öppnade under sent 1700-tal som målningar började ställas ut mer offentligt.

Nakenmåleri har ofta betraktats som ”fin” och tidlös konst, samtidigt som det under flera skeden ifrågasatts som någonting kontroversiellt. Länge var det prostituerade som agerade modeller och även om de inte föreställde sitt yrke i motiven betraktades dessa med oblida ögon. Ann-Catrine Eriksson påpekar också hur det faktum att konst ska säljas på en fri marknad påverkat det nakna motivets popularitet under olika perioder.

Under mitten av 1900-talet uppstod en het diskussion gällande vad som var pornografi och vad som var konst, en fråga som enligt Ann-Catrine Eriksson fortfarande är aktuell.

– Det är ju främst kvinnokroppen som avporträtterats i målerikonsten genom tiderna, och är än i dag. Folk menar att ”det är roligare att måla av kvinnokroppen med dess former”. Men kanske handlar det snarare om att vi är kvar i rådande normer om att den är vackrast.

På Modellörsgatan i Göteborg bor Ulla Holm. För tretton år sedan gick hennes make bort och utöver sorgen tillkom att hennes pension var på tok för låg för att hon skulle kunna fortsätta betala hyran. Hon funderade och funderade, skulle hon börja gå ut med hundar, passa barn? Eller plocka skräp för kommunen?

Hon hade gått och tecknat kroki själv en del. Skulle hon kanske våga sig på att stå modell?

– Men nej tänkte jag, jag är ju inte klok, det går ju inte. Jag var ju ändå 79 år. Men sen tänkte jag, varför inte? Jag kan ju försöka.

Senaste tiden har hon inte hunnit stå så mycket eftersom hon varit upptagen med att vara statist i en pjäs på Göteborgs stadsteater. På vissa plan liknar de båda jobben varandra, ibland får Ulla Holm applåder efter en krokisession.

– Man vill ju alltid göra sitt bästa för elevernas skull. Jag brukar försöka klura ut hur de helst vill se mig.

Ulla Holms hållning är stolt, händerna ligger knäppta på köksbordet och ögonen plirar ut i det soliga utanför fönstret. Hon är tacksam över att hon fortfarande är fysiskt stark och uthållig, men det kan vara tufft att stå i en och samma ställning en längre stund. Däremot har hon aldrig avbrutit en session. Visst var hon nervös första gången, nu för tiden tycker hon att det är spännande att ta av sig.

Ulla Holm bläddrar i ett album med teckningar av sig själv som hon fått av en krokigrupp.

– Jag vet ju att man vill ha såna här kroppar, med lite skavanker istället för en alldeles slät, fin och perfekt, att de behövs för att lära sig måla.

Ulla vill fortsätta som modell så länge hon kan. Det bästa med jobbet är att hon får komma ut och träffa entusiastiska människor, givetvis i kombination med pengarna till hyran. Hon pratar inte vitt och brett om att hon står modell men det är inte heller något hon skäms för. Kroppen tycker hon är någonting alldeles extraordinärt.

– Det är en fantastisk sak. Alla organ som samarbetar, det är ju något helt enormt!

Hon börjar rota i en rottingkorg i hörnet och drar fram ett långt blått tygstycke i frotté. När Ulla Holm är på stranden är hon mån om att skyla kroppen. Svårigheterna med att byta om försvann när hon fick den briljanta idén att sy sig en lösning.

– Jag kallar det för badtält.

I ateljén på Första Långgatan sätter sig Elsa tillrätta inför dagens sista session. Hennes tankar kretsar kring allt möjligt när hon agerar modell, analyser av konversationer som leder till klarhet eller ibland: ingenting.

– Titta på vad som är riktigt mörkt, du ser bröstet ligger ju längre ner… Fortsätt med det mörka, instruerar Tomas Ekvall och vänder sig till Elsa.

– Går det bra om vi tar en rast och fortsätter en liten stund till?

– Ja, jag måste bara sträcka på mig lite.

Regnet har upphört, solen letar sig vaksamt ner i salen som töms på folk. Tomas Ekvall plockar undan de sista attiraljerna. Han är själv verksam konstnär och har undervisat i kroki i över tjugo år.

– Det är fortfarande svårt, det kan vara knepigt att få eleven att komma vidare i sitt skapande. Ibland stannar det liksom upp.

För honom är kroppen en komplex, innehållsrik och individuell form. I modellsituationen är modellen verkligen naken, utsatt och sårbar. Hen framträder som en skådespelare inför publik. En svårighet med undervisningen handlar om modellens integritet.

– Det har hänt att jag i undervisningen visat på något förhållande och modellen har tyckt att jag kommit för nära, säger han och påpekar vikten av att visa respekt. Han ser modellen som en del av studiegruppen och aldrig som ett objekt.

– Det är roligt och spännande att teckna den mänskliga gestalten, vi är människor och vill göra bilder av människor. Det handlar om ett intensivt iakttagande, att lära sig se och att få kunskap om form, volym, rumslighet.

Efter lektionen sitter Elsa på ett kafé i Haga och sippar på en kopp grönt te, nu är hon märkbart mer avslappnad.

Hon säger sig vara nyfiken och inte rädd för att testa nya grejer och att hon ville prova hur det kändes att stå naken inför människor som tittar på en.

– Ibland känner jag mig mer kroppsligt utsatt, till exempel när jag har mens eller precis har ätit, säger hon och berättar om att hon som yngre hade hon komplex för att hon var en stor tjej, med breda axlar och höfter.

– Jag kan fortfarande vara kritisk när jag ser på min kropp hemma, men aldrig när jag står modell. Då blir det mer av ett djup, mer spirituellt, min identitet har inte med min kropp att göra.

Det finns något högst njutbart i att stå modell, något som det tar en stund för Elsa att formulera.

– Man hamnar i ett meditativt tillstånd.

Hon säger att det finns något radikalt i att hon gör detta för sin egen skull. Men inte bara. Elsa trummar med fingertopparna mot tekoppen och funderar.

– Jag ger mitt exempel på hur en kropp kan se ut.

Fakta: 

Enligt Elsas önskemål nämns inte hennes efternamn i texten.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”I min värld är allt lera"

Konstnären Karin Karinson har mutat in ett eget område inom svensk keramisk skulptur. GFT träffar henne för att prata om loppisfynd som finner sin väg in i hennes verk.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu