När Malin Rothman började jobba på ICA Maxi anställdes hon på 2,75 timmar i veckan. Resten av passen fick hon jaga.

Trots att Erik Strand började strax efter gick han in på 12 timmar. Fyra år senare har Malin kommit upp i en halvtid, 21 timmar i veckan. Han har 30.

Hon är född 1992, han är tre år äldre och de berättar på bred östgötska om sin arbetsplats, visar mig staden där de vuxit upp. Malin tycker inte att det finns något att göra här. Säger att hon skulle visa en kille runt men inte kom på en enda sak att visa. Erik håller inte med – här finns vackra platser.

Malin beskriver Erik som flummig. Börjar alltid skratta när hon ser honom. Börjar till och med skratta när hon beskriver honom. Men han är också en av få personer hon skulle kunna ringa mitt i natten om det hände henne något. Han är lojal.

Malin och Erik tillhör den generation av unga arbetare som kallas bortskämd. 80-talisterna. 90-talisterna.

De sägs att det är deras tid nu.

De som kom ut på arbetsmarknaden efter att den avreglerats. De som fick jobb efter finanskrisen. De som slutat förvänta sig en trygg anställning, men som ändå inte slutar kämpa för sin rätt att få det.

Det är deras generation, men också min. Och jag vet att vi inte växte upp i valfrihetens tid. Vi växte upp i krisen.

Ett ögonblick i historien där allt har förvärrats. Hyresrätterna säljs ut. Klassklyftorna ökar. Fasta anställningar har blivit tidsbegränsade och heltid har blivit deltid. Vi tillhör generationen som är den första som får det sämre än sina föräldrar men som ändå avskrivs som bortskämda skitungar.

Och inom handeln speglas hela arbetsmarknadens osäkerhet.

För att få tillräckligt med timmar varje månad måste Malin och Erik alltid ha koll på appen där passen läggs ut. Ett nytt pass signaleras med ett pling i telefonen – ett ljud som har kommit att förknippas med magont. Det tar bara några sekunder för de bra passen att paxas. Det gäller att få upp telefonen först, att tacka ja innan någon annan gör det. De går ingenstans utan telefonen, när de duschar måste den ligga i närheten och råkar den vara i ett annat rum när signalen kommer gäller det att springa. Ibland tar de upp mobilen ur fickan direkt men hinner ändå inte ta passet.

– Om man sitter i lunchrummet på jobbet och det plingar till tystnar alla. Det är skevt, alla konkurrerar om passet. Det skapar en situation där jag blir glad om Malin blir sjuk, för då kan jag äta oxfilé i helgen, säger Erik.

Att hinna kolla om han har några andra planer är det inte tal om, berättar han. Det är bara att trycka ja och sedan hoppas på att han hittar hundvakt åt Bulten. Eller att det inte krockar med en konsert han redan betalat biljetten för.

Malin säger att det inte blir mycket kvar av livet. Hon har jobbat på sina syskons studenter. På midsommar och nyår.

– Mina vänner frågar mig inte ens längre om jag vill följa med på grejer. De har råd att gå ut och äta, kan åka iväg på somrarna. Själv jobbar jag hela tiden men ligger ändå på gränsen till att klara mig. Jag har glidit ifrån dem. I går blev jag bjuden på en fest jag inte kan gå på för att jag jobbar, nästa år blir jag kanske inte ens bjuden, säger Malin.

De berättar om hur det inte går att planera en vecka framåt. Om hur de känner folk som kan köpa lägenheter, medan Erik flyttat sju gånger på två år och alltid blir lika orolig över att hans få kontrakterade timmar ska ifrågasättas, trots att det bara gällt andrahandskontrakt. Samma personer som har otrygga anställningar på arbetsmarknaden har svårare att få förstahandskontrakt. I dag uppger 88 procent av Sveriges kommuner att de har bostadsbrist. I sökandet efter bostad är det ännu svårare att hitta trygghet på jobbet. Så kompletteras otrygghet med ännu mer otrygghet.

Då och då byter de samtalsämne. Erik säger att han förföljs av dramatik, att det alltid är någon som får hjärtstopp eller faller ihop medan han jobbar. Fem tisdagar i rad har han ringt ambulansen på jobbet. De pratar lättsamt, med inlevelse, skrattar åt absurditeten i sin egen situation.

Vi går in på ICA Maxi, de visar mig butiken. Av 225 arbetare på ICA Maxi i Linköping har bara runt 20 en heltidstjänst. Resten är anställda på två timmar i veckan och uppåt. Sedan Erik och Malin föddes har utvecklingen varit negativ. År 1990 hade drygt hälften av alla som arbetade i detaljhandeln en deltidsanställning. I dag är siffran 64 procent. Andelen som har en tidsbegränsad anställning har mer än fördubblats.

Efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006 skedde något som drabbade alla. Om du vill ha svaret på varför en artonåring i dag inte förväntar sig en tillsvidaretjänst efter att de tagit studenten, finns svaret i den anställningsform som infördes år 2007, då överenskommen visstid istället blev allmän visstid.

Året efter att alliansregeringen kom till makten gick någonting sönder.

Nu tilläts tidsbegränsade kontrakt staplas på varandra. Arbetsrätten urholkades. Vi som kom ut på arbetsmark- naden under den här tiden slutade att förvänta oss en plats där vi kan känna oss trygga.

Malin har gått på vikariat efter vikariat på ICA Maxi. Hon har varit på nästan alla avdelningar. Värst var beredningen, där hon stod och bredde mackor tio timmar i sträck.

– Jag har arbetat slut mig på varje ställe. Men på beredningen var jag helt sönder. Jag mådde dåligt, hade inte duschat på typ fem dagar. Då kommer chefen och säger att jag ser lite sur ut. Ja, svarade jag, för jag mår skit. Då gick hon bara därifrån.

Mellan kollegerna är det bra sammanhållning, trots att konkurrensen om jobb alltid är närvarande. Erik beskriver det som att de alla sitter i samma bajsmacka. Det gör att de blir tighta. Bland mjölken och färdigmackorna, fiskdisken och frukten, finns tusen olika berättelser. Men också en gemensam: jakten på jobb.

En äldre kvinna kommer fram och kramar Malin och Erik. Säger med ett ­leende på läpparna att hon är arbetsplatsens mamma. Erik och Malin berättar att hon skadat knät, tömt det på vätska bara för att senare komma in och jobba tolv timmar i sträck så att hon kan skicka hem pengar till Bosnien.

När Malin berättar om sina arbetsvillkor blir hon ledsen. Säger att hon är bra på att förtränga, att hon sällan tänker på hur mycket hon har förlorat genom jobbet. Aldrig känner hon sig helt ledig. Aldrig har hon några pengar över till något. Och efter fyra år har hon bara kommit upp i 21 fasta timmar.

– Jag skulle inte kunna se folk i ögonen och ge dem ett sådant kontrakt vi får, med så få timmar, säger Malin och sätter handen på hjärtat.

Erik säger att Malin är modig. Hon säger vad hon tycker. Och så är hon omtänksam, kommer alltid till honom om hon märker att någon har det dåligt, eftersom Erik är vice ordförande i fackklubben på jobbet. Han har varit med och drivit igenom en del förändringar på arbetsplatsen. De ska få information om försäkringar på arbetstid nu, till exempel, och de har minskat chefernas överträdelser på hur långa pass folk får arbeta. Han har varit med och drivit flera personärenden, lyckats få ut skadestånd till arbetarna. Men på sikt hoppas han för- ändra det som gör deras liv omöjliga. Hur de anställer och sätter scheman. Hur de förvägras en ordentlig anställning.

– Det är få nya arbetare som vågar berätta hur det är. Förr i tiden tog man första bästa jobb, men då var första bästa jobb också heltid. Jag undrar: vad är egentligen skillnaden mellan att vara arbetslös och att ha ett jobb, om du har ett jobb som innebär att du får ut 900 kronor i månaden? Vad är det vår generation ska vara tacksamma för?

Norrköping

Skillnaderna mellan den kvinnodominerade detaljhandeln och den mansdominerade partihandeln är stora. Lagerarbetare har ofta bättre villkor än de som arbetar i butik. Men efter tretton år inom lagerarbete är Petter Gustavssons tillvaro fortfarande otrygg. Visstid staplas på visstid. Lönen varierar från månad till månad.

Någon gång i livet vill han ha en fast punkt. Någonting att hålla fast vid. Om inte någon att älska, så åtminstone ett fast jobb. Om inte en trygg barndom, så åtminstone en vetskap om att pengarna kommer in på kontot nästa månad.

Han är född 1981, fyllde 36 år i söndags. För gammal, tycker han. För gammal för att fortfarande känna sig otrygg. Det river upp sår.

I skolan hade han ingen. De kallade honom kanin, harjävel. Hans tänder var för stora. Lärarna gick också på honom, sa att han inte skulle klara gymnasiet.

Nu är han vuxen och hans största otrygghet är arbetet. Inte bristen på jobb – i Norrköping där han bor och är uppvuxen finns lagerarbete överallt.

Istället är det bemanningsföretagen som byts ut när de lägger sig för högt i pris. Företagen letar alltid efter den billigaste bemanningen, vilket i praktiken gör att arbetarna inte är garanterade samma arbetsplats.

– Varje gång min uniform byts ut blir jag besviken. Det tar på självförtroendet, säger Petter.

Förra våren hade han fast anställning. När arbetsplatsen bytte bemannings­företag valde Petter att stanna på arbetsplatsen i tron om att han skulle få en fast anställning på det nya bemanningsföretaget. Det hade han i princip blivit lovad.

Han fick en provanställning på sex månader. Dagen innan den tog slut kallades alla upp på kontoret.

– Fyra av oss fick gå. Dagen efter var jag arbetslös.

Petter pratar i korta meningar. Tittar framåt, rycker till ibland, tittar upp. Tar av solglasögonen från huvudet, håller dem i handen och dricker cola.

Jobbet blir inte lättare med åren. Tvärtom. För tre år sedan var han med om en arbetsplatsolycka. Klämde foten under trucken som vägde två ton. Var borta i fyra månader.

– Det är otryggt att skada sig om man har så korta kontrakt. Jag fick lite skadestånd för skada och värk, men det var inte mycket. Och foten blir aldrig helt återställd.

Trots att tillsvidareanställningar på heltid blir allt ovanligare bygger alla samhällsfunktioner på att du ska ha en trygg anställning. Istället för att fånga upp de som hamnar utanför arbetsmarknaden, blir människor dubbelbestraffade av det som ska fungera som skyddsnät. Blir du arbetslös efter ditt visstidskontrakt har du också svårare att få a-kassa, skadar du dig är det inte säkert att din sjukvårdsförsäkring tar hand om dig. Petter Gustavsson hade tur som fick ett vikariat efter sin sjukskrivning, annars hade han inte fått ut lika mycket pengar från sin försäkring.

Nu arbetar han på Rusta. Ingen mellanhand, anställd direkt. Hans nuvarande visstidsanställning är på två månader, men han hoppas på längre.

Om han åtminstone visste hur arbetet såg ut en tid framöver hade det kanske varit enklare att träffa någon. Om han slapp byta uniform hela tiden skulle han känna sig mindre ensam.

Lycksele

– Arbetsgivare ska inte bete sig som dickheads. De utnyttjar unga för att de tror att de inte vet något. Men vi vet, fast vi vågar inte säga till. Jag har vetat vad jag har haft för rättigheter, bett om intyg. Man vet det här, men det är svårt att säga till när man kommer ut från kontoret gråtande om man säger något. Man vet att det är bättre att tiga.

Fannie Karlsson föddes i nedmonteringarnas tid, 1996. Läste Handelsprogrammet på gymnasiet. Vägde för- och nackdelar noga innan hon valde, kom fram till att det var det hon ville göra.

Det vill hon fortfarande. Hon önskar att fler stannade i Lycksele. Många flyttar härifrån.

– På ställen som där jag bor märks det tydligt att vi inte har så mycket. Här är det kanske inte bostadsbrist, men jobben lägger ner.

Fannie vet inte hur många som bor i Lycksele. Säger att det finns tre ICA och ett Lindex. Ett Kappahl som ska öppna i gamla Åhléns och ett dussin andra affärer. Fannie jobbade där, det bästa jobbet hon haft, men visste hela tiden att Åhléns skulle läggas ned. Det var den minsta butiken i Sverige, den som rök först.

Hon har lockat hår och läppstift. Säger att man alltid måste vara fixad när man jobbar i butik, även när man är ledig. Om de ringer in henne måste hon komma in direkt, färdigklädd, sminkad. Fast nu ringer ingen, eftersom hon är arbetslös.

Egentligen tänker Fannie mycket på andras bästa. Tar hand om. Vill förändra, vill att folk ska ha det bra. Är engagerad i facket, pratar med gymnasieelever om vad de bör kräva på arbetet. Men sedan hennes kontrakt tog slut känner hon sig som en annan. Egennyttig. Blir trött och sur när folk frågar henne om hon hittat något jobb. Hon har inte det, än. Vill inte höra frågan, igen. Hon gillar egentligen att träna men orkar inte nu trots att hon har all tid i världen.

– Från början gick det bra. Jag hade planer, hittade på saker. Nu har det gått två månader, tiden har börjat rulla iväg och plötsligt kan jag sova bort en dag eller inse att jag inte lämnat soffan. Ibland är det så deprimerande att jag bara vill sova tills telefonen ringer och jag får ett jobb.

Hon visste att dagen skulle komma då butiken stängde. Inte att den skulle komma så snabbt. De hade sagt runt påsk. En månad tidigare kallades de anställda in på möte och fick höra att utförsäljningen skulle börja två dagar därpå. De sista lönerna hade hon lagt undan, visste att det skulle bli en skral tid framöver. Tar pengarna slut har hon ingen som kan hjälpa.

När hon var yngre hade hennes familj mer pengar. Mamma jobbade i gruvan, tjänade ”en hel manslön” som Fannie uttrycker det. Sedan blev hon arbetslös och då fanns det inte längre några pengar.

Likadant är det nu. Fannie köper det hon verkligen behöver, ingenting annat. Hon får tillbaka lite på skatten, hade hoppats kunna lägga det på ett körkort.

– Men nu är det överlevnad som står på schemat. För körlektioner får man era dagars mat.

På dagarna frågar hon butiker om jobb. Hoppas på ett vikariat som kan leda till en längre anställning.

Kan i alla fall inte gå tillbaka till matbutiken där hon jobbade innan. Där hon jobbade utan kontrakt och fick reda på sina timmar genom att gå in på kontoret på fredagseftermiddagarna och kolla ifall de skrivit upp henne veckan efter.

– Jag jobbade seriöst hela tiden. På helgerna. Varje gång det var lov. När vi skulle ta studenten missade jag alla fester. Först blev jag skitglad när jag fick jobbet, för jag hade flyttat hemifrån och tänkte: nu måste jag ”keep up the good work” så att jag får cash till att leva. Men sen om jag ville vara ledig någon helg fick jag bara höra att det inte gick. Då tog chefen fram en miniräknare och slog in den dubbla lönen eftersom det var helg, höll fram den och sa: kolla så mycket du kommer att tjäna.

Utan några rättigheter nedskrivna i ett kontrakt var det svårt för Fannie att påtala de missförhållanden som fanns på hennes arbetsplats. Samtidigt som otrygga anställningar i sig är ett missförhållande skapar det också en rädsla för att ifrågasätta sin arbetssituation. Klagar du kanske de ringer in någon annan dagen efter. När arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor.

Men nu hoppas hon. Hoppas på pengar som räcker till hyran. Och lite till. Kanske till och med så att hon skulle kunna flytta till ett hus, kanske skaffa barn. Det skulle vara tillräckligt.

Det är detta som kallas att vi har för många valmöjligheter.

Valmöjligheter är att vara generationen som studerat men som ändå inte får arbete, eller som inte studerat och inte vågar tacka nej till arbetstimmar ens när hälsan sviktar.

Generationen vars brist på möjligheter att lyckas alltid förklaras med deras egen självcentrering.

De berättar för oss att vi bor hemma för att vi föredrar att bli ompysslade av våra föräldrar – inte för att underskottet av hyresrätter ökar för varje år. Inte för att allmännyttan sålts ut till privata fastig­hetsägare som vägrar skriva kontrakt med någon som har en allmän visstidsanställning.

Eller så berättar de hur vi inte klarar av att behålla ett jobb utan istället byter hela tiden, som ett infall, ett sätt att visa för världen att vi är uttråkade.

Det är bekvämt för de som anställer oss att lägga ansvaret på individen. Då är det alltid vårt eget fel om vi inte hittar jobb, istället för samhällets. De skyller på att vi gillar flexibilitet. De ser oss som en grupp rastlösa själar, oförmögna att stanna på en plats. Men det är en myt att vi blir sporrade av osäkerheten. Alla jag pratar med vill ha en fast anställning på heltid.

– Jag vill kunna leva jämställt. I dagens läge får ju män mer betalt än kvinnor, om jag och min framtida sambo jobbar lika mycket kommer han ändå tjäna mer. Men om det är som det är nu, att man inte ens får heltid, då kanske jag inte ens kan betala räkningarna. Då måste han jobba för att försörja mig också trots att jag arbetar, säger Fannie.

Halmstad

Sanningen om dagens arbetsmarknad är att folk blir trötta. De blir slitna.

De tänker inte på framtiden, för de blir förvägrade sina drömmar.

Ändå drömmer folk. Kämpar för någonting bättre.

I Halmstad träffar jag Johan Lindahl. Jag ser honom först som en svart prick i det öppna betonglandskapet.

Från motorvägen hörs bullret av lastbilar. Här finns Biltemas lager och Martin & Serveras lager, annars ingenting. Det här är en plats som man passerar. Det är också en plats där hundratals människor stämplar in på sitt arbete varje dag. En arbetsplats där arbetarna själva lyckats påverka sina anställningar genom facket.

– Jag är uppvuxen där, vid höghusen. Kärleken heter det, säger Johan och pekar in mot staden.

Utanför Biltemas lager står bilar parkerade. Tidigare var de tvungna att parkera på andra sidan, vid sanddynorna som tidigare varit havsmark. Varje gång det blåste förstördes bilarna av gruset.

En dag var chefen borta. Arbetarna gick ut från lagret, tillsammans, och parkerade om bilarna. Placerade dem på andra sidan.

Nästa dag förflyttades parkeringen dit.

Vi går in på lagret. Från ovanvåningen går det att se hela arbetsplatsen, här är det så stort att man får svindel. På golvet kör olika truckar. Ledtruck, plocktruck, skjutstativtruck. De numrerade hyllorna går upp till taket.

Johan Lindahl är vice klubbordförande i fackklubben. Han är 29, har jobbat här i tio år. När han började hade han en gammal officer som chef och varje morgon tvingades arbetarna göra uppställning.

– Jag började engagera mig i facket för att vi hade så nitiska chefer. Det blev löjligt till slut med alla regler, som att det var viktigt vilken färg man hade på mössan. Som lagerarbete är ens dag inrutad. Du flyttar saker från plats A till plats B. Därför blir det viktigt med alla dessa saker: vad vi har för kaffe i maskinerna, vilket vatten vi dricker. Vad vi har på oss för kläder. Sådant regleras sällan i avtal så då kan cheferna göra lite hur de vill med det.

Det är bra sammanhållning här. När någonting går fel hjälper de varandra – för de vet att det kan vara de själva i morgon. En stor anledning till varför de håller varandra om ryggen är att de lyckats driva igenom rotation på arbetsuppgifterna. En vecka är de på en plats, en annan vecka på en annan. Så blir arbetet mindre monotont, och alla kan backa upp varandra om någonting går snett.

Det är nyanserna i arbetet som gör att han trivs. Mellanrummen. Stunderna då han tjabbar med kompisarna. Och så gillar han att vara ute på fackliga uppdrag. Hans roll inom facket har förändrat vad han intresserar sig för. Vad han ser på teve och hur han ser på samhället.

– Alla människor har ett värde. Det värdet förs över på arbetsplatsen också, därför ska vi inte behöva ha otrygga anställningar, säger Johan.

Han kliar sig i skägget, lägger en snus på tungan och stoppar in den under läppen. Berättar om när han är ute och informerar skolungdomar om deras rättigheter och förstår hur lite de förväntar sig av arbetet. Han märker en stor skillnad mellan dem som började arbeta innan finanskrisen 2008 och dem som började efter. Tryggheten Johan gick in i finns inte kvar.

Individualismen är ingen känsla som bara infunnit sig i vårt medvetande. Det är lagarna som uppluckrats och skyddsnätet som försvunnit. Det är ingen känsla, det är materiella omständigheter. Men de gör oss ensamma.

Sedan lagen om anställningsskydd kom på sjuttiotalet har den monterats ned bit för bit. I början av åttiotalet började undantagen. Då tilläts provanställningar och anställningar på visstid började ge sig till känna. På nittiotalet började LAS successivt att förlora kraft. Privata arbetsförmedlingar och uthyrning av arbetskraft legaliserades, den längsta tillåtna tiden för provanställning förlängdes från sex till tolv månader. En ny anställningsform infördes: överenskommen visstidsanställning.

Nu kunde arbetsköparna, cheferna, anställa folk på tidsbegränsade kontrakt utan några särskilda skäl. Innan dess var detta inte tillåtet.

– Ungdomarna har koll på vad som finns, men förväntar sig ingen fast tjänst. Det är tråkigt. Anställningsformen är ingen belöning – det är tamejfan en rättighet! säger Johan.

På Biltemas lager är majoriteten tillsvidareanställda på heltid. Sedan Johan fick barn ser han annorlunda på trygghet. Hade han inte haft en tillsvidaretjänst hade han kanske väntat med barn till senare.

– Innan man får barn tänker man att det är ungefär samma sak som att inte ha barn, bara att man byter lite blöjor. Nu vet jag bättre.

Johan Lindahls sambo jobbar i butik. På tio år har hon fått gå ner i arbetstid tio timmar.

– Om jag och min sambo hade haft motsvarande arbetsvillkor hade jag kanske varit hemma mer med barnen. Men samtidigt, om hon ska få motsvarande villkor behöver jag ju vara hemma mer. Så det är dubbelt.

Han är stolt över sin arbetsplats. Speciellt när de lyckas med hela kedjan – att gå från en idé om att förbättra någonting, till att gå ihop och driva igenom det tillsammans. Som det långa arbetet med att instifta arbetstidstillägg – att lönen går upp efter att man arbetat i ett visst antal år. Det förändrade inte bara lönen, utan också tron på vad som går att genomföra. Det planterade en tanke på arbetsplatsen om att folk ska stanna länge, att de kan behålla en kärna som vill vara där.

Det har bara gått att genomföra genom att arbetarna har organiserat sig.

– Förändringar kommer nedifrån. Det går inte att göra skillnad själv, hur attraktiv du än är på arbetsmarknaden. Näringslivet har makten, de har kapitalet. Det vi har är att vi är många.

Johan Lindahl vet att det inte är meningen att det ska vara på det här sättet. Att vi inte är bortskämda. Att otryggheten är ett undantag som måste bekämpas av alla som påverkas av den.

– Jag vill försöka få folk att förstå att samhället inte behöver vara såhär. Det finns andra sätt att leva.

Visst finns det andra sätt att leva.

Visst finns det andra sätt att berätta en historia.

Jag undrar vem som fått tillåtelse att berätta vår.

När den psykiska ohälsan ökar kallar de oss svaga. När vi blir uppsagda kallas vi lata.

När vi blir bostadslösa uppmanar de oss att köpa.

De uppmanar oss att köpa, när vi inte har några pengar. Jag tänker på det och jag förstår vem som har fått skriva vår berättelse. Inte är det de som står på golvet. Inte är det Malin eller Erik. Eller Petter.

Berättelsen har skrivits av de som alltid kommer att vara trygga, generation efter generation.

Det är berättelsen om utsugning av arbetare.

Det är berättelsen om kapitalet.

Och det är berättelsen om vår generation. Men egentligen finns det inget oss. Det finns bara det samhället vi lever i. Det finns berättelsen om vem som äger produktionsmedlen och vilka som bara äger sina kroppar.

Det finns appar som plingar till när arbetspass läggs ut. Det finns hyror att betala.

Men det finns också en dröm om någonting annat. De finns de som har gått ihop och förändrat den här ordningen.

De säger att vi kräver för mycket. Och då tänker jag: hoppas det.

Jag hoppas att om det finns något vi, om den här generationen ska samlas kring någonting, så låt det vara att vi kräver mer.

Låt dem tycka att vi är orimliga.