På Louisiana visas just nu utställningen Being There, en samlingsutställning som presenterar nio installationer utförda av tio unga konstnärer födda mellan 1979 och 1991. Informationstexten beskriver hur utställningen presenterar en grupp ”unga, framträdande aktörer på den globala konstscenen,” som på olika sätt arbetar med temat om hur gränserna mellan den fysiska verkligheten och olika digitala världar tycks bli allt mer diffusa.

Utställningen utgör en del av Louisianas satsning på samtidskonst. Liksom många andra museer vars samlingar främst består av modern konst, har Louisiana behövt omprofilera sig som ett museum som även visar konst som idag kan kvalificeras som samtida. Ofta sker detta främst i form av tillfälliga temautställningar, med begränsad påverkan på museets permanenta samling. Så även här, där utställningen talande nog placerats i museets källarplan.

De flesta verk plockar på ett tydligt sätt upp det givna temat, som är nästan klichéartat ”samtida.” Återkommande utgångspunkter handlar om olika former av översättningar mellan den digitala och den materiella världen. I Cecile B. Evans verk Hyperlinks tar en avatar formen av den avlidne skådespelaren Philip Seymour Hoffman. Samma figur återfinns även som 3d-printad byst i rummet. Ed Atkins videoinstallation Ribbons låter i sin tur en avatar anta ett självsvåldigt beteende. Den animerade figuren försöker förgäves undfly den digitala världens immaterialitet genom att hänge sig åt aktiviteter som är skadliga för den egna kroppen. Ofta tycks verken stanna i liknande konstateranden av upplösta gränser och svårdefinierade tillstånd mellan det digitala och det kroppsliga. Det är svårt att hitta exempel på uttalat kritiska positioner. I sin fascination inför fenomenet framstår konstnärerna som ett slags medaktörer med avatarerna i verken, snarare än att utgöra utomstående observatörer. Detta intryck förstärks av verkens visuella överflöd.

Louisa Gagliardis installation Living Downstream hör till ett att av de verk som vid första anblick är svårare att placera in under temat. I dunkelt upplysta rum hänger vad som ser ut att vara en serie målningar utförda i en airbrush-liknande teknik. Bilderna skiljer tydligt ut sig från utställningens övriga teknikintensiva installationer. Motiven visar olika figurativa nattliga scener, där figurerna utgörs av stiliserade människor vars drag är så generella att det är svårt att fastställa karaktäriserande egenskaper. Ljuset i bilderna liknar det i rummet där de installerats; det är dunkelt, och färgerna går i mörka toner av brunt, lila, blått, turkos och djuprött.

Av informationstexten framgår att det inte rör sig om konventionella målningar, utan om bilder utförda i datorprogram som sedan skrivits ut på PVC-plast. Därefter har olika transparenta medium som lackfärg och latex applicerats med pensel, vilket ger bildernas yta en textur av synliga penseldrag. Den delvis dolda digitala aspekten av bildernas tillkomstprocess utgör en nyckel till ett innehåll i verket. Det handlar om olika tidslager som existerar parallellt i bilderna, där referenser till konsthistorien blandas med ett mer samtida innehåll.

Genom figurernas schematiska ansiktsuttryck och de stiliserade graderingarna mellan olika färgfält, framträder ett formspråk som kan kopplas till modernistiska målare som Fernand Léger. Figurernas stela poser, och det fokus som hamnar på händernas intrikata gester i bilderna, tycks samtidigt referera till äldre religiöst måleri. Intressant är att dessa referenser även kan kopplas till mer samtida visuella fenomen. Bildernas mjuka övertoningar mellan färgfält blir, genom vetskapen om bildernas digitala tillkomstprocess. närmare kopplade till bildverktyg i Photoshop än till modernistiska målare som Léger. Och figurernas stelnade handgester kan likna de poser som våra händer intar i det ständiga fingrandet på telefoner och datorskärmar.

Resultatet av bildernas sammanförande av olika referenser tycks främst vara att en kontinuitet upprättas mellan samtida bildkulturer och äldre måleri. Gagliardi använder i verket en metod vanlig hos samtida konstnärer, där tidigare konsthistoriska referenser och motiv aktualiseras för att peka på deras relevans för samtiden. I verkstexten ges en tolkning av vad denna relevans kan tänkas bestå i. Där beskrivs hur de isolerade figurerna, vars händer tycks stelnat i sina försök till kontakt, kan tolkas som en representation av samtidens fixering vid datorskärmen, och de alienerade individer som en nätbaserad socialitet riskerar att leda till.

Det finns dock ett mer obekvämt spår i bilderna som förblir outtalat. Det hänger samman med att det i några av bilderna finns referenser till antropologiska dokumentära fotografier från 1800-talet. Sådana fotografier användes av kolonisatörer för att visa upp urbefolkningens förmodat primitiva beteende. I en av bilderna står tre mörka figurer uppradade bredvid varandra i ett vattendrag, och håller i en gren som löper framför deras halsar. Grenen kan ge associationer till halskedjor som användes för att kedja slavar. I detta sammanhang är det svårt att inte koppla de generaliserande dragen hos figurerna till stereotyper baserade på ras. En fråga uppstår därmed, vad konstnären haft för avsikt med att så tydligt föra in referenser till en kolonial bildkultur i verket

Ett svar ges av utställningens titel. Living Downstream kan syfta på flödet av data från nätverk till användare, och skulle därmed kunna referera till den samtida fixeringen vid datorskärmen som tidigare nämnts. Samtidigt knyter det an till flödet av kapital under kolonialismen, och floders betydelse för transporteringen av råvaror. Här tycks återigen äldre referenser existera parallellt med samtida referenser i verket. Den samtida aspekten av bilderna kontrasteras mot en stereotyp skildring av en ”primitiv” urbefolkning längs Afrikas floder. Samtidigt går en kontinuitet att urskilja. De skuggliknande förslavade figurerna, med referenser till artonhundratalets antropologiska fotografier, kan kopplas till en samtida förslavning av människan genom moderna teknikfenomen som Iphones.

Ett relativistiskt synsätt framträder i verket, där skilda historiska skeenden, representerade av referenser till olika historiska bildkulturer, likställs och infogas i en berättelse om samtiden. Särskilt problematiska blir referenserna till en rasistisk bildkultur. Det går att ställa frågan vad resultatet blir av att sådana bilder upprepas i detta sammanhang. Konstnären tycks mindre intresserad av de historiskt specifika skeenden som referenserna representerar, än av hur de kan aktualiseras i en berättelse om människans alienation som dammats av från modernistiska konstverk .

Frågan som väcks hos mig är vad värdet av denna berättelse utgör. Det tycks handla om ett utpekande av en generaliserad, diffus samtid, som kan påföras till alla historiska perioder och därmed göra dem till sina. På så sätt utgör en utställning som Being There ett exempel på ett koloniserande drag hos samtidskonsten, där vitt skilda historiska skeenden och bildkulturer fogas in i en kontinuerlig berättelse. Trots utställningens titel tycks det mer än något annat handla om att vara ”här, hos ”oss”, i samtiden.