Debatt


Sverker Sörlin
  • För att kunna bedriva en politik som inkorporerar idéerna kring antropocen måste miljöpartierna tänka kring hur de kan politiseras, skriver Sverker Sörlin.
Fria Tidningen

Partierna behöver en politik för antropocen

Författare och professor i miljöhistoria Sverker Sörlin replikerar på Per Gahrtons text i Fria 11/10 “Sörlins blinda fläck är grön”. Antropocen är inget centralt begrepp i politiken, skriver Sverker Sörlin.

Per Gahrton skriver uppskattande om min bok Antropocen – en essä om människans tidsålder (Weyler): ”en omskakande, faktaspäckad och debattskapande bok … om människans tidsålder, som föranlett välmotiverade hyllningar” (Fria Tidningen 12 oktober). Han rekommenderar boken till andra och gillar särskilt att jag tar upp fördelningsfrågornas viktiga roll – att det främst är de välbeställdas resursanvändning som hotar tippa livsuppehållande system ur balans.

Som författare är jag förstås nöjd med att det jag skrivit fungerar. Jag tycker precis som Per Gahrton att dessa frågor är viktiga och att mycket återstår att göra.

Men Gahrton är också kritisk. Jag ”blundar för” att det finns en miljörörelse, säger han, och för att det finns miljöpartier och förtiger att miljöpartiet i Sverige sitter i regeringen.

Jag blev nog litet häpen över denna läsning. ”Antropocen” är inte en bok om miljörörelser eller miljöpartier. Jag ville göra ett annat jobb, hittills ogjort i bokform i Sverige, nämligen introducera och kritiskt diskutera vad jag menar är en omvälvande och väsentlig idé: att människorna, som globalt kollektiv, skaffat sig en väldig och farlig makt över jorden på en geologisk skala.

Gahrton har rätt i att denna idé har politiska implikationer och jag diskuterar detta främst på internationell nivå. Jag försöker förstå vår samtids politiska motsättningar och den högerextrema, klimatförnekande populismens expansion mot denna bakgrund och därmed indirekt risken för en mörk ”antropocens politik”.

Men jag tror inte det hade varit en bra idé om jag hade gjort boken längre genom att diskutera miljörörelsens och miljöpartiernas relation till antropocen. Jag diskuterar för övrigt inga partier i boken, det är helt enkelt inte en bok om partier utan om en ny förståelse av världen och dess historia.

Men när nu Per Gahrton tar upp frågan, som ju förstås är mycket intressant, låt mig säga några ord. Jag har inte undersökt saken närmare, men det är mitt intryck att varken miljörörelsen eller miljöpartierna – och inga andra partier heller för den delen – gått i spetsen för diskussionen om antropocen. Flera partier har haft stämmor i Sverige nyligen, de har inte handlat om antropocen. Det har hållits ödesval i många länder i Europa, antropocen har inte varit ett ämne i något av dem. Jag är övertygad om att gröna politiker tillhör dem med bäst beredskap för att ta till sig begreppet, men ännu har det inte fått en tydlig användning ens i dessa (med reservation för att det kan finnas undantag).

Begreppet tycks skilja sig från hållbarhet, biodiversitet eller miljörättvisa, som alla snabbt togs upp av miljörörelsen. Det skiljer sig även från miljöbegreppet, som jag för övrigt också skrivit en bok om med två historikerkollegor (i Cambridge och Australien) som kommer ut i USA nästa år, ”The Environment – a History” (Johns Hopkins). När ordet ”miljö” slår igenom strax efter kriget gör det snart en formidabel karriär som ett integrativt begrepp. Det samlar i ett ord en lång rad fenomen: erosion, överfiske, föroreningar i luft, jord och vatten, resursslöseri, överkonsumtion, hälsofarliga gifter, farliga arbetsplatser. Efter lång tid även klimatfrågan. Över alltsammans svävade befolkningstillväxten.

”Miljö” rörde sig över olika skalor, från den lokala till den globala. ”Miljö” handlade, och handlar, om saker som människor värderar högt och som griper direkt in i deras liv. En miljörörelse gick att skapa för att ”miljön” gick att värna. Det var ordets stora styrka.

Men det finns ingen ”antropocenrörelse”. Begreppet är också mycket annorlunda. På den planetära nivån är det innovativt och världsbildsomvandlande. Men det ”skalar” inte så lätt nedåt till den nivå som det går att göra politik av. Jag tror att antropocen är en framtidsutmaning för politiken och jag tror det är viktigt, inte minst för miljöpartierna, att fundera över hur denna nya, stora berättelse kan politiseras. Det bär på en mäktig potential som nu inte tas om hand utan snarare aktivt kvävs i den högerpopulistiska malströmmen.

Fakta: 

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid KTH och författare.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu