• Jean Hermanson i mörkrummet där han trivdes bäst.
  • I arbetet med sin film har Nils Petter Löfstedt botaniserat i det enorma arkiv som Hermanson lämnade efter sig. På bilden ses Axel ”Klot-Johan” Persson på Motala verkstad.
  • En ung kvinna tar en paus i arbetet på SKF i Göteborg.
  • Nils Petter Löfstedt under arbetet med filmen Himlens mörkrum.
Fria Tidningen

”Alla människor blir vackra när de arbetar”

Jean Hermanson var en av våra stora arbetarskildrare. I filmen Himlens mörkrum hyllas han av kollegan Nils Petter Löfstedt. ”Det är lätt att tänka att det här enbart gäller en annan tid, men de här arbetarna finns även i dag”, säger Löfstedt.

Ett nedsvärtat ansikte. En stadig blick som inte viker ner sig. Att beskriva porträtt tagna av fotografen Jean Hermanson kan tyckas okomplicerat, samtidigt är de så rika på innehåll att orden inte räcker till. En bild säger mer än tusen ord brukar det heta, vilket stämmer när det gäller denne mästerfotograf.

Respektfullt fotograferade Hermanson arbetare över hela Sverige, främst på de svenska verkstads- och industrigolven, vilket ledde till böckerna Dom svarta och På verkstadsgolvet, som båda gavs ut på 70-talet.

När Jean Hermanson dog 2012 efterlämnade han ett enormt arkiv som sträcker sig från 60-talet fram till i dag. En kulturskatt som inte hade något hem.

Till slut blir det vännen och kollegan Nils Petter Löfstedt som tog ansvar för arkivet. Insatt som han är i Hermansons arbete sätter han igång med att göra efterforskningar om de människorna som fanns på fotona.

– Det var ett spännande och mödosamt arbeta att söka efter de här personerna. Jag började med Björneborgs järnverk där personerna på fotona var unga och jag tänkte att de levde fortfarande. Och när jag kom dit fann jag Per-Arne som fortfarande arbetade kvar. Det var fantastiskt att besöka de platser som Jean dokumenterade och att få se att många av dem finns kvar.

Ett citat av Hermanson säger att ”alla människor är vackra när de arbetar”. En åsikts som inte delas av Per Arne som när han ser sig själv på bild lägger den åt sidan.

– Det gällde många av dem jag träffade, och det gällde även när de blev tillfrågade att vara med i filmen: ”Varför ska jag vara med, jag har inget intressant att berätta”. Sedan hade de ändå väldigt mycket intressant att dela med sig av om arbetsplatserna och personerna de kände igen på fotografierna jag visade dem, säger Löfstedt.

Flugan på väggen. Så brukar man beskriva dokumentärfotografens roll. Att närvara men inte synas. Jean Hermanson gillade själv inte att stå i fokus. Kanske för att han inte var riktigt bekväm med sin position i samhället.

– Frågan om klass spelar in här, funderar Nils Petter. Han kom ju själv från en enkel arbetarbakgrund och gjorde en klassresa, men hade svårt för att ta för sig. Han var otroligt okommersiell och marknadsförde sig inte, däremot kände han sig hemma på verkstadsgolven han skildrade.

Kontakten mellan Nils Petter Löfstedt och Jean Hermanson knöts yrkesmässigt då Jean sökte efter någon som kunde hjälpa honom med digitalt foto. Tidigare var Nils Petter bekant med Jeans konstnärskap.

– Han var en levande legend för mig. Första gången jag kom i kontakt med hans bilder var på ett antikvariat i Malmö där jag gick in och frågade efter fotoböcker. jag fick tipset att titta i Dom svarta. Med ett tillägg från butiksinnehavaren: ”Om du vill snacka med honom står han där borta”. Trots att jag hade möjlighet att prata med Jean då var jag för blyg, minns han.

För att rikta nytt ljus mot Jean Hermanson gjorde Nils Petter Löfstedt filmen Himlens mörkrum, som hade världspremiär på Nordisk Panorama tidigare i höst och där fick ”Publikens pris”.

– Redan när jag jobbade för Jean tänkte jag att det var konstigt att han inte var mer uppmärksammad. När jag satt och tog del av hans mörkrumsarbete och hans kloka funderingar under våra samtal kände jag att jag måste filma det här, det får inte stanna enbart hos mig.

Hermansons mission var att dokumentera de som var med och byggde upp Sverige. I dag går det att dra paralleller till författaren Kristian Lundberg som uppmärksammats för sina moderna arbetarskildringar. Han medverkar i filmen och konstaterar där att vi i dag verkar betrakta vårt välfärdssamhälle historielöst, som att det är en konsekvens av ”magi”.

För Nils Petter Löfstedt är Jean Hermanson en arbetarfotograf, samtidigt betonar han att det är fel att enbart betrakta de här fotografierna som något från en svunnen tid. Likheter med vår egen tid finns.

– Det är lätt att tänka att det här enbart gäller en annan tid, men de här arbetarna finns även i dag. Men det är något som inte syns och som inte uppmärksammas tillräckligt. Även om arbetsmiljön har blivit bättre och maskiner till viss del tagit över vissa arbetsmoment finns mycket kvar. På ett verkstadsgolv jag besökte stod en gammal maskin kvar och där stod en nittonåring och gjorde samma monotona rörelser vid maskinen som då Jean var där och fotade.

Jag ser även din film som en hyllning till fotografhantverket.

– Att människor är vackra när de arbetar gäller även för Jean. Det var som att han blev en annan person i mörkrummet, alla rörelser och moment som han utförde var så självklara, säger Löfstedt.

Tror du Jean skulle ha gillat filmen?

– Jag hoppas och tror det. Men om han hade varit delaktig i arbetet med filmen så hade den inte varit klar nu, han var så extremt noggrann med allt.

Arkivet efter Jean Hermanson innehåller hundratusentals negativ. Genom Nils Petter Löfstedts försorg har de nu fått ett nytt hem då Landskrona museum tagit sig an arkivet.

– Det var jätteskönt då ansvaret var lite för mycket för en person. Nu sitter det personal och tar i Jeans bilder med vita handskar på händerna. Redan under hans livstid borde det ha varit en självklarhet att bilderna värderades på ett liknande sätt. Nu planeras flera utställningar på museet vilket är kul. Själv har jag tankar om att visa hans bilder i samband med att jag visar filmen på de arbetsplatser som skildras, säger Nils Petter Löfstedt.

Fakta: 

Jean Hermanson (1938-2012)

Dokumentärfotografen Jean Hermanson räknas som en av Sveriges stora arbetarskildrare.

2006 visades hans bilder på Tekniska Museet i Stockholm i en retrospektiv utställning.

Landskrona museum hanterar Hermansons arkiv med negativ och mörkrumskopior.

Himlens mörkrum visas på ett flertal biografer landet runt. Den 3 november visas den som K-Special i SVT.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

Solidaritetsorkester med hopp om framtiden

Christopher Ali Solidarity Quartet är svåra att sätta fingret på. Muslimsk mystik, ökenblues och svenskt vemod är några av inslagen på debutalbumet To Those Who Walked Before Us.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu