• När nazisterna får oss att bli rädda för att gå ut i vår egen stad är det de som vunnit, skriver Maria Ramnehill.
Fria Tidningen

Samla er och gör motstånd

Vi som är moståndet till nazisterna bör mobilisera nu medan vi fortfarande är fler och starkare än dem, men vi behöver också ett starkt samhälle som sätter stopp för dem, skriver Maria Ramnehill.

Nazister är tråkiga. Jag önskar inget hellre än att slippa att någonsin tänka på nazister, fascister och andra rasister igen. Jag är utled på dem, utled på att läsa om dem, förhålla mig till dem och spana efter dem när jag åker spårvagn eller lämnar biosalongen. Men de verkar vara överallt: på twitter, på bokmässan, i alla massmedier och är de inte där så är de ändå omtalade. Om jag inte kan sluta tänka på dem är det väl lika bra att försöka utföra någon slags exorcism genom att skriva om dem.

Det verkar ibland som att vi har glömt bort exakt varför så många filmskurkar under förra seklet var just nazister. I Örnnästet, Indiana Jones och the Big Lebowski. I äventyr, action, science fiction och skräck. Min populärkulturella grundbildning bestod av filmer med en överrepresentation av skurkar med dåliga tyska brytningar, naziliknande symboler och uniformer. Skurkar marscherande i led så raka att till och med Göteborgspolisen hade ställt sig tveksam. Kort sagt var filmskurkarna, även när de inte var faktiska nazister, oftast väldigt nazistiska i sin framtoning. De var ju de perfekta skurkarna.

Men under uppväxten fanns de inte bara på film utan också i verkligheten. De fanns i min klass på högstadiet, de hängde i stan när jag gick på gymnasiet. I takt med att nazisterna de senaste åren har blivit allt synligare, börjar den där försiktigheten jag lärde mig i mina tonår komma tillbaka. De känner vinden i ryggen. Inte bara när de marscherar eller försöker stoppa pride-parader i Karlstad, Visby, Helsingborg, Stockholm eller Falun, utan i vardagen.

Så vi går på bio och spanar oroligt efter den där gruppen män med väldigt kort hår och väldigt stora kängor som vi såg lämna biografen innan oss. Vi beslutar oss för att gå till en annan spårvagnshållplats. Hemma i vårt kök diskuterar vi säkerhetsstrategier inför bokmässehelgen. Länge ville jag helst bara åka bort, lämna stan över helgen. En vän berättar om när hon gick i prideparaden 2003, i den delen som attackerades av Nationaldemokratisk ungdom, vars moderparti startade den tidning som idag har förvandlats till bokmässans utställare Nya tider. Vi funderar på om man kan känna igen nazister lika lätt idag som på nittiotalet.

Nazisternas vapen är deras våldskapital, och deras framgång är den rädsla som många kommer att känna i sin egen stad den här helgen. Det är en liten seger att Nordiska motståndsrörelsens rutt den 30 september har flyttats och kortats så att de inte längre kommer att passera synagogan eller bokmässan.

Det vi behöver är ett samhälle som inte tolererar uttryck för fascismen i offentligheten, om det så är Nordiska motståndsrörelsen, Nya tider eller några andra grupperingar. Nazisterna är än så länge inte särskilt många, och bortom helgen den 30 september ett större problem i mitt huvud än de är på gatorna i Göteborg. Men ingenting säger att det kommer att förbli så om vi inte gör något. Det första vi kan göra är att samla hela Göteborg till alla de olika motdemonstrationerna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fascisternas närvaro

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen i valet 2010, varnade många för normaliseringen av ras

Fria Tidningen

Kritik av normkritiken

Normkritik har kommit att sluta handla om varken norm eller kritik i vissa fall, skriver Maria Ramnehill.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu