Recension


Litteratur
Straffeftergift Författare: Patrick Modiano Övers: Anna Säflund-Orstadius Förlag: Elisabeth Grate förlag

  • Patrick Modiano.
Fria Tidningen

Trivsam färd i sällskap med Modiano

Modiano ställer frågor utan att ge svar. Lukas de Veen har läst Straffeftergift.

Straffeftergift är en av Patrick Modianos tidigare produktioner, utgiven långt före det åtråvärda Nobelpriset, men också tjugo år efter den hyllade debutromanen Place de l’Étoile.

Det är inte enbart tiden som skiljer romanerna från varandra. Den senare är ett slags politisk uppgörelse som han aldrig senare återkommit till. Straffeftergift är istället en kortroman som genom ett fragmentariskt berättande går mer i linje med en för författaren klassik dramaturgi: tankfullt berättad i en takt som utelämnar mycket till läsaren; ofta tillsynes helt utan svar på de frågor som romanen ställer.

Det kan därför sägas att Modiano med Straffeftergift delvis bryter mot den egna parollen. Romanen är en historia som följer det traditionella mönstret från intrig till uppgörelse, från början till slut. Trots det saknas här förklaringar. Vad är det egentligen som sker?

Romanen beskriver författarens namne, Patrick, tillsammans med brodern under deras tidiga ungdomsår. Föräldrarna befinner sig på affärsresor i Afrika och barnens tillsyn och uppfostran i hemmet sköts av Annie, som omsvävas av en mytisk atmosfär. Långsamt, genom Modianos saktmodiga berättande står det klart att någonting kommer att hända och att detta kommer att få oanade konsekvenser för Patrick och hans bror. Precis som i en renodlad deckare får vi först i slutet veta vad, men på klassiskt Modiano-vis alltså inte varför.

Det kan sägas att Modiano tar det bästa från kriminalromanen och förvandlar det till mer regelrätt skönlitterär prosa. Det är därför inte svårt att se hur han inspirerats av författare som Georges Simenon i sitt sätt att åstadkomma denna förvandling. En annan författare som Modiano själv sagt sig ta intryck av är Emmanuel Bové. Även här är det lätt att se likheter. I motsvarighet med denne utelämnar Modiano ofta viktiga bitar till läsaren att själv förstå eller förklara, samtidigt som prosan hålls helt komprimerad.

Det pussel som Straffeftergift är, precis som många andra av författarens romaner, och det osammanhängande berättandet gör att romanen ibland kan upplevas som allt för fragmentarisk. I synnerhet i denna roman är det därför många gånger svårt att hänga med.

En vanlig företeelse hos Modiano är upptagenheten vid minnet. Ett föremål, ett meningsutbyte eller ett visst ordval utlöser en nostalgisk eller vemodig återblick till den tid som flytt. Ett slags besatthet i det glömda och dolda. Rue Lord Byron är ett sådant exempel, i det här fallet en gata, som dyker upp flera gånger i författarskapet – liksom en handfull karaktärer som med ett kort omnämnande ibland skymtar förbi.

För en oinvigd läsare kan Straffeftergift vara precis som en resa, antingen oförglömlig eller precis som vilken annan plats som helst. För en van läsare är denna resa helt säkert en trivsam färd i trygga marker.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu