• Jussi var en del av samma graffiti-community som Ragnhild. För Jussi betyder graffiti, konst och vänner allt. ”Filmen är mitt sätt att minnas vad som egentligen hände den där tiden, och ett sätt att göra Jussi odödlig”, säger Ragnhild.
  • Ragnhild Ekner, till höger i bild, kom in i graffitigänget när hon flyttade till Stockholm som 20-åring.
  • Ragnhild Ekner med Jussis tag tatuerad på armen.
  • Ragnhild Ekner framför ett självporträtt. I sin dokumentärfilm Trafikljusen blir blå imorgon ser hon tillbaka på sin ungdomstid där vännen Jussi Hirvilammi var en central person i graffitigänget.
Fria Tidningen

”Graffitin gav oss makt över våra egna liv”

Med utgångspunkt från sin vän Jussis självmord skildrar Ragnhild Ekner en tid och ett liv i samhällets skuggsida under början av 2000-talet.

Som sjuttonåring flyttade Ragnhild Ekner från Kungälv till sin mormor i Hässelby. På gymnasiet hittade hon kompisar som målade graffiti och snart ingick hon i ett större kompisgäng där alla hade graffitimålandet som minsta gemensamma nämnare.

– Graffitin var frihet och den gav oss makt över våra egna liv. Det är en kultur där man kan vara anonym men ändå bli sedd. Det var en exklusiv värld för dem som inte kände sig exklusiva i samhället, förklarar Ragnhild Ekner.

För Jussi Hirvilammi var graffitin allt. Kompisgänget likaså. Efter att ha blivit mobbad under sin uppväxt hittade han en grundläggande trygghet i det gäng där Ragnhild Ekner även ingick.

Hon minns Jussi Hirvilammi. Första mötet är inpräntat i minnet.

– Han satt i en soffa hemma hos en gemensam vän. Jag minns att han inte sa något till mig då. Precis som jag var han lite blyg.

De upptäcker snart att de har mer gemensamt.

– Vi var fascinerade av varandra och vi hade väl en liknande utstrålning. Vi var båda lite tillbakadragna och fann varandra i en värld som var ganska hård, säger Ragnhild Ekner.

I dokumentärfilmen Trafikljusen blir blå i morgon har Ragnhild Ekner samlat ihop material – fotografier, anteckningsböcker, mobilfilmer – som Jussi lämnade efter sig.

– Filmen är ett sätt för mig att formulera vad som egentligen hände de där intensiva åren och vad de betydde för mig, och vad Jussi betydde för mig och många andra.

Hon beskriver sig som en nostalgisk person och att filmen varit ett sätt att blicka tillbaka på en härlig ungdomstid, samtidigt sticker hon inte under stol med att den på många sätt var destruktiv.

– Eftersom graffiti är ett olagligt uttryck så var det även människor som inte har några problem med det som drog sig till kulturen. Det finns gott om gränsöverskridare inom graffitikulturen.

Ungdomstiden är ett sökande efter identitet, frihet och meningsfullhet. Känslorna är starka och intensiva. Kontrasterna mellan glädje och förtvivlan är starka.

Svärtan och mörkret är något som Jussi Hirvilammi bar inom sig. I filmen pratar han om döden som en naturlig del av livet, som ett sätt att gå vidare. Han pratar också om sina återkommande självmordstankar.

Ragnhild träffade Jussi bara några dagar innan han dog. Ett snabbt ”hej då” efter en promenad och ett besök i en skivaffär förvandlades till ett långt farväl.

”Den här världen är inte för mig.” Så löd hans sista sms.

– Jag vill inte tillåta Jussi att försvinna. Han ska bli odödlig. Med filmen vill jag berätta för alla om hans betydelse och de fina egenskaper han hade.

Rollen som Jussi hade i kamratgänget var att han ständigt var att lita på. Hemma i hans lägenhet fanns det alltid plats för fler. Om någon mådde dåligt fanns han alltid där som stöd.

För Jussi betydde gänget, konsten och identiteten i subkulturen allt. När många gick vidare med sina liv stod han envist kvar med sprayburken, pennan och penseln i handen.

När Ragnhild fick barn började på sätt och vis ett annat slags liv. Filmen skildrar också den för många lite skakiga vägen till vuxenlivet.

– För Jussi var gänget en miljö där han kunde vara sig själv. För honom var det nog svårt att ta sig vidare i livet, säger Ragnhild.

Under arbetet med filmen har kontakten med Jussis mor växt. I filmen berättar hon om sonens plågoandar under skoltiden och om glädjen över att han fann trygghet och gemenskap i graffitikulturen.

- Hon tycker mycket om filmen och säger att den tröstar henne, vilket jag är otroligt glad över.

Självmord är ett svårt ämne att närma sig, var du orolig hur du skulle behandla Jussis död?

– Det är komplicerat att berätta om ett självmord och jag var orolig för att det skulle kunna trigga någon som ser filmen. Min förhoppning är istället att filmen ska ge tröst åt betraktare som har liknande känslor som de som Jussi bar på.

Att göra film, och specifikt dokumentärfilm, är ett passande konstnärligt uttryck för Ragnhild Ekner som beskriver sig som en iakttagare. Det poetiska och personliga formspråket som präglar filmen kommer ur en arbetsprocess som hon beskriver som intuitiv.

– Jag skrev inget manus och arbetade istället mer associativt. Filmen är tydligt uppbyggd kring olika delar som jag till en början inte visste hur de skulle passa ihop, i efterhand har jag fått skapa bryggor mellan de olika delarna.

Trafikljusen blir blå imorgon hade sin urpremiär på Göteborg Filmfestival, nu väntar svensk biopremiär.

– De visningar som jag haft har varit väldigt fina och verkar beröra människor. Mina gamla kamrater känner igen sig i filmen och min skildring av den tiden. Det känns bra eftersom jag på något sätt gjort mig till talesperson för vår del av en generation.

Du kanske drar igång en ny graffitivåg?

– Graffitin är väldigt närvarande i filmen, men det är inte min mening att låta den vara huvudperson, snarare var graffitin en enande kraft för ett gäng brokiga tokskallar. Men om det blir mer graffiti i samhället, inte mig emot, säger Ragnhild Ekner.

Fakta: 

Ragnhild Ekner

Född: 1982

Bor: Grimsta

Yrke: Dokumentärfilmare

Utbildning: Dokumentärfilm Kandidatutbildning - Stockholms Dramatiska Högskola

Tidigare filmer: Kenta (2010), Oss och finska romerna (2013).

Aktuell med: Trafikljusen blir blå i morgon, biopremiär 8 september

Under arbete: ”Det blir återigen en dokumentation av en subkultur när jag riktar kameran mot läktarkulturen inom fotbollen.”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Klassträff med Martin Mutter

En klassåterträff 20 år senare. Saker kommer upp som gör att din förståelse för dina gamla vänner ändras. Artikel 3 är en föreställning om normer och hbtq-frågor.

Göteborgs Fria

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu