Krönika


Pierre Gilly
  • Vi människor kan vara kannibaler både i bokstavlig och i politik bemärkelse, skriver Pierre Gilly.
Fria Tidningen

Kannibalismens ansikten

Politik och kannibalism kan vid första anblick verka väsensskilda, men politisk kannibalism är ett verkligt fenomen med konsekvenser över hela samhället, skriver Pierre Gilly.

Min farmors syster var gift med en kannibal som hette Jean. Jag såg honom aldrig äta människokött men jag har mina misstankar. Folk omkring honom brukade magra. Värst drabbade var hans anställda som dessutom fick väldigt små pensioner eftersom han slarvade med att betala in deras pensionsavgifter.

Jag tänker på Jean när jag läser om hur statsvetare försöker förklara drivkraften bakom politiska och sociala handlingar. Enligt en modell styrs vi av passion, intresse, och förnuft. Passionen (hat och kärlek) är det som gör att vi stödjer (eller är emot) olika typer av kollektiv som familjen, trossamfund och nationen. Marknaden är arenan för intresset. Den är i sina bättre stunder mer av ett köpslående.

För den tredje drivkraften, förnuftet, är förståelsen och argumentation den förändrande kraften. Här är arenan demokratins institutioner och det avgörande är argumentens tyngd. En förnuftig debatt leder till kompromisser, eller i bästa fall, konsensus. Passionen kan vara mer absolut och oförsonlig än intresset. För intresset är målen ofta mer flytande och förhandlingsbara.

Den tyske statsvetaren Claus Offe menar att EU-projektet lider av för mycket passion samt intresse och för lite förnuft. Lösningarna på EU:s problem är välkända. EU behöver egen beskattningsrätt, rätt att utfärda EU-obligationer som garanteras av alla medlemsstater och kontroll över sin egen budget, skriver han i sin nya bok, Europe Entrapped. EU måste kunna förfoga över en större budget som kan motverka lokala konjunkturcykler i de enskilda medlemsländerna. Det behövs gemensamma sociala rättigheter, som är kopplade till de enskilda EU-medborgarna. Tyskland, och de andra länder som tjänar mest på EU och euron måste också ta ett större ansvar.

Men det lär bli knepigt att förverkliga, tror Offe. Väljare och beslutsfattare har ofta svårt att se att problemen är orsakade av systemet. De är mer benägna att tro att problemen orsakats av en felaktig nationell politik som i sin tur beror på kulturen i det drabbade landet. Och omvänt: Tysklands framgångar beror inte på att euron gynnar Tyskland, utan på att det tyska folket är flitigt och frugalt.

Offe tror att de reformer som krävs är så impopulära att det knappast går att genomföra i demokratisk ordning.

Jag hoppas han har fel. Vi har ju redan kommit rätt långt. 1931, samma år som Jean började skolan, öppnade en stor kolonialutställning i Paris. Ett missöde gjorde att alla krokodiler dog men man lyckades byta till sig några från en tysk cirkus som fick svarta människor från Nya Kaledonien i utbyte. De presenterades som ”äkta kannibaler” och fick tugga rått kött inför en nyfiken publik.

De riktiga kannibalerna var naturligtvis de som exploaterade kaledonierna. I dag ställer vi inte ut människor. Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det ”vi” som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat. Vissa försöker ta ett steg tillbaka då och då men tendensen är tydlig.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu