Brottsoffer i förövarnas skugga | Fria Tidningen

Debatt


Stella Hildén
  • Kvällstidningarna säljer lösnummer och drar klick med smaskiga porträtt av onda förövare. Men vem bryr sig om brottens offer? undrar debattören.
Fria Tidningen

Brottsoffer i förövarnas skugga

Att ropa på högre straff hjälper inte brottsoffer. Om ni vill göra något för oss så satsa pengar på traumavård, sjukvård och ordentlig utbildning till poliser, skriver Stella Hildén från brottsofferorganisationen Nog Nu.

De är många som vill förstå. Folk frågar mig ofta om det efter att jag bryter kontakten med mannen som förgrep sig på mig: ”men tror du att han har blivit antastad som barn också?” Och de har svårt att acceptera att jag inte bryr mig. Även om det inte går att bevisa så tror jag det är samma tankemodell som är ansvarig för sökresultaten som dyker upp när jag letar efter stipendium som jag kan söka till min förening.

Nog Nu är en förening som erbjuder stödpersoner till människor som fallit offer för sexuella övergrepp. Det finns ett stipendium som vi kan söka i egenskap av en sådan förening. När jag sökte i databasen efter stipendier inriktade på stöd till brottslingar och deras familjer, hittade jag uppåt ett tiotal.

Brott är i regel väldigt sexiga. Deras offer är det väldigt sällan. Brott är stora pengar, tjocka rubriker, klickbete. Till och med när brottet är någonting vedervärdigt så vill vi ändå veta detaljerna, och vi vill förstå. När en gärningsman kunde gripas för Englamordet, då brottet i fråga var våldtäkt och mord på en tioårig flicka, vände pressen ut och in på sig själv för att avslöja några scoop om förövaren. Hans privatliv kartlades med enorm precision, på samma sätt som Thomas Quicks barndom blev nästan mytomspunnen under tiden vi trodde att han var seriemördare. För de flesta var det rentav mer troligt att Quicks föräldrar hade styckmördat hans lillebror framför honom, än att en man som under åtta års tid inte kunnat uppvisa en tillstymmelse till tekniskt bevis hade hittat på sina erkännanden.

Det beror antagligen något så mänskligt som att folk vill se orsakssammanhang. Vi vill inte tro att folk bara blir mördare eller våldtäktsmän. Thomas Quick skulle ha styckmördat för att han ville göra sin styckade lillebror ”hel”, och plockat byggstenar från olika pojkar. Hannibal Lecter blev kannibal för att han tvingades äta sin syster för att överleva Litauens efterkrigsvinter. Problemet är att både Quick och Lecter är fiktiva mördare, och deras förklaringsmodeller sällan kan appliceras på de verkliga.

Varken Jeffrey Dahmer eller Hagamannen hade de hemska uppväxtförhållanden som hade stärkt den här teorin, och framför allt kan ingen av dem ge något resonemang till varför de skulle ha utfört sina brott. Den förklaring vi ska nöja oss med är att de bara ville göra det, och det har de flesta svårt att göra.

Som brottsoffer är det svårt att inte ta den här hanteringen av särdeles vidriga brott personligt. Den är på bekostnad av fokus på brottsoffer, precis som när jag letade efter stipendier att söka. Ondska är så sexig att de som faller offer för den glöms bort. Kvällstidningarna skulle ha svårt att tjäna pengar på deras lidande. Ingen skulle klicka på en artikel där det står: ”Här lyckas våldtäktsoffret duscha utan att få panikångest – det som händer sedan är en chock!”

Historien om en människa som lever i efterarbetet till ett våldsbrott är ännu mindre uppseendeväckande än Jeffrey Dahmers uppväxtår. Det är sällan något så dramatiskt som styckmord i efterföljd. För mig var det besvikna samtal till familjemedlemmar om varför de inte hade hört av sig. Gamla vänner som vände mig ryggen. Besked om utförsäkring och långa nätter då jag var helt slö av ångestdämpande men ändå inte kunde sova.

Ingen skriver om oss. Det är sällan vi ens är relevanta ens i diskussioner om brottslighet. När folk raljerar om gängkriminaliteten är det utifrån diskussioner om hur människor hamnar i den. Om de vill ha en hårdare approach så är det höjda fängelsestraff. Men sanningen är att oavsett vilket straff vi ger brottslingar, så är deras offer kvar. Och även om det svider att se våldtäktsmän få lägre straff än skattefuskare, så är det ingen posttraumatisk stress som försvinner av att den som orsakade traumat bestraffas, oavsett hur hårt straffet är. Vill ni göra något för brottsoffer, satsa pengar på traumavård, sjukvård, ordentlig utbildning till poliser. Längre fängelsestraff kommer få politiker att bli känna sig duktiga, och öka polariseringen. Det kommer inte göra någonting för oss.

Sanningen är att när folk pratar om ”hårdare straff” är det snarare knutet till en känsla av självrättfärdighet, och gärna med en side dish av rasism. Det är ingen omtanke bakom det.

Ondska och brottslighet är oftast vare sig sexig eller något som kommer motverkas med hårdare straff. Det är bara något vi behöver förhålla oss till. Det bästa vi kan göra är att se till att de som faller offer för den kan leva ett drägligt liv efteråt.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Fria Tidningen