Det är de sista veckorna innan semestern. Känner hur jag börjar slappna av på jobbet, det som skulle vara klart under våren har hunnits med, det som skall påbörjas till hösten får vänta. Tid att fixa till lite småsaker här och där, tid att städa både skrivbordet och datorn. Kollegorna gör samma sak. Diskussionerna runt fikabordet slutar allt mer handla om jobbet. Vi pratar semester, glass och regn under midsommar.

I Visby läggs rosévinet på kylning, nästa vecka börjar Almedalsveckan. Det borde vara politikens högsäsong, men jag har en känsla av att det kommer bli som våra fikaraster dagarna innan ledigheten. Visionerna saknas, samhället som byggdes i går står kvar, om än naggat i kanterna och med ett vacklande fundament, något nytt har vi inte kommit på än. Det hela blir som en lång, slö gäspning. En sista suck innan vi ger oss för den här gången. Sverige och stora delar av västvärlden ligger i gråzonen mellan det jobb som gjordes i går och det som skall påbörjas i morgon. Chefen har bjudit på jordgubbstårta och gått hem på semester.

Jag tänker ofta på hur obegriplig världen skulle vara för mig om jag inte stött på socialismen, eller feminism för den delen. Om jag inte fått med mig verktyg för att tolka min omvärld, om jag inte fått med mig en samhällsvision att sträva mot.

De flesta större organisationer har förstått att visionen är viktig. På mitt jobb pratas det om mål, visioner och strategier. Säga vad man vill om arbetsköpares sätt att använda målbilder som ett sätt att få sina anställda att dra åt samma håll, men dumt är det inte. Det finns ett skäl till att de gör så. Vi jobbar helt enkelt bättre om vi ser att vi försöker nå ett gemensamt mål.

”There’s no such thing as society” sade Margaret Thatcher 1987 och även om jag inte håller med ser jag allt fler tecken på att hon i en dystopisk framtid kan få rätt. Ett samhälle som går från att vara en social gemenskap till en fysisk plats som vi råkar dela med andra i en ständig kamp om vem som kan roffa åt sig störst bit av kakan. Ett samhälle där alla mål är individuella, ett samhälle där vi inte längre vill något tillsammans.

Än är vi inte där. Vi är många som vill, och vill mycket. Det diskuteras flitigt i Almedalen, precis som vid tusentals andra mötesplatser i Sverige. Frågor som berör, frågor som handlar om liv och död, frågor som kan förändra livsöden och samhällen. Men jag saknar frågorna som kan förändra världen. Jag saknar diskussionerna som sätter frågorna som lyfts i ett sammanhang, förståelsen som gör att vi kan lyfta blicken och se större samband. Frågor som kan vara med att forma en gemensam utopi. Som kan staka ut en riktning, ett mål vi kan röra oss mot. Jag saknar diskussionerna om ideologi.

När vi lär oss att vi endast kan lita på oss själva, att enda sättet att förbättra tillvaron är att roffa åt oss mer, då är det lätt att stänga gränser, skärpa kraven på sjukskrivna, utarma sjukvården eller ge sig på arbetsrätten och föräldraförsäkringen.

När ett samhälle har slutat existera är rädslan ständigt närvarande. Medvetenheten om att du är ensam, du har inget skyddsnät så du måste vara stark. När ett samhälle har slutat existera skålar den politiska eliten i rosévin på Visbys krogar samtidigt som nazisterna marscherar i stadens gränder.

Tar mig för att på jobbet börja lägga planer för hösten. Börjar fylla upp kalendern för augusti. Funderar över hur jag ska lösa arbetsuppgifterna jag vet att jag ska ta tag i då. Hoppas samma sak händer i Visby, att diskussionen om vilket samhälle vi vill leva i, hur Sverige ska se ut om 10, 30, 50 eller 100 år väcks till liv. Men jag tvivlar.

Betydligt större hopp hyser jag till alla tusentals andra mötesplatser i Sverige, till alla fikabordssamtal, föräldramöten, föreningar och små politiska grupper. Det är vi som kommer att göra skillnad, det är vi som kommer bevisa att samhället existerar. Det är vi som kommer att skapa visionerna och bygga utopin. Society is us.