Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Järnvägen

  • Satsningar på järnväg är livsnödvändiga för att klara samhällets omställning. Men då gäller det att satsa på järnväg för alla, inte bara höghastighetståg för några få, skriver Nette Enström.
Fria Tidningen

Snabbtåg mot undergången

Debatten om framtidens kollektiva transporter har spårat ur. Från båda de politiska blocken framhålls snabbtåg som ett alternativ, men för vem och för vad skulle de vara till? skriver Nette Enström.

Tågtrafik skulle kunna vara – eller rent av måste vara – en del av samhällets omställning. Men uppifrån, inom den beslutsfattande klassen, saknas intresse och kunskap nödvändig för att skapa ett hållbart transportsystem.

Dagens avreglerade järnvägssystem fixar knappt traditionell tågtrafik. Än mindre troligt är det att systemet ska klara höghastighetståg med så mycket större behov av specialiserat underhåll. För höghastighetståg är dyraoch krävande. I ett klimat som det svenska, med stora temperaturskillnader under året, är det långt ifrån en enkel ba(r)nsak. Men vad vet och bryr sig politiker och tjänstemän om det?

Historiskt står det mesta att lära: den svenska liberaliseringen av järnvägssystemet innehar många internationella rekord. Avregleringen av järnvägen inleddes redan 1988, med nyliberalismen som ledstjärna, och därefter har det i princip gått utför av bara farten.

Ett par decennier in i avregleringsprocessen, som bestått av många steg fram till i dag, var Sverige det första europeiska landet med en helt avreglerad järnväg.

Avregleringens konsekvenser, som förseningar och inställda avgångar, är ökända. Gällande framförhållning, för att inte tala om säkerhetsaspekter, begränsas frågetecknen endast av fantasin. Underhållets mest allvarliga brister är det bara rallare och andra rälsnära järnvägsarbetare som ser, men de sitter alldeles för långt ifrån makten för att påverka. Frågan är dock inte om, utan när, det ska brista.

Både SJ och Trafikverket har skrotat sina egna underhållsavdelningar. Det innebär bland annat att ingenjörer och tekniker med lång järnvägserfarenhet bytts ut mot tjänstemän utan kunskap om järnväg, men med allomfattande ansvar för upphandlingar där ekonomi och inte kvalitet genomsyrar styrande dokument.

Långsiktigheten inom underhållet är därmed också ordentligt kringskuren, det finns ingen framförhållning över huvud taget. På det sättet är den svenska järnvägens historia symptomatisk med samhällsutvecklingen i stort.

Som det ser ut i dag äger ingen längre helhetsansvaret över järnvägssystemet, vars samhällsfunktion och komplexitet kräver just helhetsansvar. Från minsta makadam till trafikens koordinering krävs specialiserad och hög kompetens i flera led. Och högre hastigheter kräver inte mindre, utan mer av allt.

Vem ska egentligen betala för samhällets förstaklassresenärers snabba tåg? Det handlar om en utopi, för de rika.

För inte skulle arbetarklassen, eller ens något slags diffus allmänhet, gynnas av att oöverskådliga miljarder går till ny räls och det kontinuerliga underhållet av denna mellan några storstäder. De enda som har något att vinna på snabbtågen är de, i majoritet högre tjänstemän, som vardagligen pendlar mellan storstäderna. Det är en försvinnande liten del av Sveriges befolkning som kommer att få en större del av hela landets budget för infrastruktur.

De flesta pendlande svenskar reser från mindre ort till relativt närbelägen ort eller stad, inte längs de sträckor som skulle komma i fråga för att ”knyta ihop” Sverige med höghastighetssträckor. För dessa människor, alltså hundratusentals fler, skulle nya spårvägar kunna byggas och elbussar införas. Ett återtagande av gamla nedlagda tågstationer vore önskvärt på vissa håll.

Klassamhället skapar skilda världar. De flesta politiker, till exempel infrastrukturministern som själv veckopendlar sträckan Göteborg–Stockholm, talar utifrån egna (klass)intressen, i kombination med okunskap om vad snabbtåg innebär i termer av underhåll, säkerhet och kostnader i proportion till allmännytta.

Låt oss istället tänka tillsammans. Är det verkligen snabbare tåg mellan ett par storstäder som vi behöver?

Både idé och elit bakom höghastighetstågen är en del av omställningens problem och inte lösning. Ojämlikheten behöver inte snabbas på. Samhället skenar redan mot sin och kanske jordens undergång. Om något bör skyndas på är det akterseglandet av klassamhället.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu