Dagens Sverige är inget att vara stolt över | Fria Tidningen

Debatt


Anna Rosén
  • Jag önskar att jag kunde säga mig vara stolt över mitt lands själ, över att alla är lika mycket värda och lika välkomna här. Men så är det ju inte, skriver Anna Rosén.
Fria Tidningen

Dagens Sverige är inget att vara stolt över

På tisdag är det Sveriges nationaldag, men ett Sverige där unga människor som flytt hit skickas tillbaka till en många gånger säker död är inget att vara stolt över, skriver Anna Rosén, ordförande i Feministiskt initiativ Västra Götaland.

Det vore så skönt att få fortsätta tycka att landet Sverige är världens bästa på allt. Landet med demokrati, vacker natur, frisk luft och rika naturtillgångar. Det fria öppna landet där drömmar blir sanna. Ja jag vill leva, jag vill dö och så vidare. Visst tycker jag att det är fint, visst älskar jag mitt vackra land. Men skönheten har fått en naggad kant, ett dimmigt brunt raster har dragits över bilden. Som det fulaste filtret på Instagram, det som ska efterlikna de gulnade minnena i fotoalbumen från min barndom.

Jag önskar ännu mer att jag kunde säga mig vara stolt över mitt lands själ, över dess generositet och öppenhet, över att alla är lika mycket värda och lika välkomna här. Men så är det ju inte. Jag har börjat få dålig smak i munnen när jag ser den svenska flaggan, då den för mig nu mer och mer står för främlingsfientlighet. Jag mår lite illa när jag hör nationalsången, blir rädd när någon kallar sig patriot.

Jag har börjat tvivla på svenska myndigheter, efter att gång på gång ha sett rättsosäkra bedömningar och rena gissningar. Jag har börjat tvivla på Sveriges regering, som inte verkar kunna följa sina tidigare så fina intentioner, konventionen om mänskliga rättigheter eller ens barnkonventionen.

Jag har börjat misstro min omgivning. Vem bryr sig egentligen, vem är empatisk på riktigt, vem är beredd att ställa upp när det gäller? Vem tycker mer eller mindre öppet att det är skillnad mellan ”vi” och ”de”, att vi som är födda här har förtjänat vår trygghet bara genom arv? Jag har blivit misstänksam, nästan paranoid. Vem vill veta och varför? Vågar jag lämna ut ungdomens nya adress till det statliga verket i vars händer mångas liv vilar? Är det kanske smartast att byta telefonnummer? Och vem ska i så fall få tillgång till det nya?

Det började med att ett ansvar flög på mig. Så där av sig självt, som ansvar ibland kan göra. Ibland kommer ett uppdrag och söker upp dig och det är bara du som kan ta det. Då är det bara att finna dig, det finns inga alternativ. Det finns saker du inte kan säga nej till, saker som går utanpå dina andra plikter. Oavsett hur trött du är, eller om du egentligen behöver ett ”andrum”.

Vilket ansvar? Det är ansvaret för ett par bruna ögon som litar till dig för sin säkerhet. Som söker skydd och försäkran om att allt kommer att ordna sig. Som undrar hur framtiden kommer att se ut, om det ens kommer att finnas någon framtid.

Den eviga frågan kommer igen vid en kopp te vid mitt köksbord. Vad ska hända med mig?

Frågan som orsakat många sömnlösa nätter, som skapar en oro i den unga kroppen som inte ens hård träning på riktigt kan stilla. Jag kan bara ana vad som rör sig innanför de troskyldiga bruna irisarna, vilka hemska bilder som finns på insidan ögonlocken och vilken evig saknad efter det som var, de som fanns.

Jag gråter. Jag skriker. Jag är så vansinnigt arg. Jag vill inte vara del av detta, av ett samhälle som orsakar så mycket smärta. Som med våld tvingar ut unga människor i otrygghet, till fara, till ensamhet och skyddslöshet. Ett samhälle som fängslar barn, som drogar och släpar dem från trygghet och säkerhet med våld. Jag vill inte.

Så patriot? Nej. Det ordet får stå för dem som ställer upp på hur Sverige agerar nu. Jag kan det inte.

Fi Västra Götaland står bakom rörelsen Vi står inte ut:s krav på amnesti för ensamkommande barn och ungdomar som varit i Sverige i över ett år.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Fria Tidningen