Några månader efter Freddie Wadlings död förra året berättade hans fru Bella för Henryk Lipp – Wadlings medmusiker i konstellationen Blue for Two – att det fanns ett helt garage där hon sparat sin makes samlingar. Konst, dikter, ockulta föremål och magiska prylar som få tidigare har sett.

När garageporten öppnades mötte de en vägg av flyttkartonger.

– Freddie var en samlare av guds nåde. För vissa är det förgörande. I Freddies fall är det en välsignelse, för i garaget fanns förutom allt annat 6 000 konstföremål, säger Lipp.

Göteborgs stadsmuseum kontaktades och insåg att där fanns material för en utställning. På årsdagen, den 2 juni, av Freddie Wadlings död invigs utställningen Wadlings kabinett. Artisten från underjorden får sitt slutgiltiga erkännande av den etablerade kulturvärlden.

För dem som följt Wadlings musikaliska karriär öppnas en ny dimension av hans mångsidiga kreativitet upp. Freddie Wadlings hem var hans universum. Ett hem som få hade tillträde till, ännu färre kunde förstå och för dem som faktiskt kom in var det ändå en främmande värld.

Wadlings första flytt gick från barndomshemmet i en villa i Fräntorp till en etta med kokvrå några kvarter bort, nära Kaggeledstorget i östra Göteborg.

Wadling tyckte att ettan var ett himmelrike. Där kunde han lägga uppväxten han inte tyckte om bakom sig med hjälp av rockmusik, filmer, teckningar, magi och droger. Lägenheten blev en samlingsplats för en skara människor som attraherades av Wadlings värld. En av dem var Lars Sundestrand, redaktör för det inflytelserika punkfanzinet Funtime.

Sundestrand träffade Wadling vid en skivback i den legendariska butiken Dolores.

– Jag upptäckte snabbt vilken unik begåvning Freddie hade och försökte pusha honom att göra grejer mer än att sitta hemma.

Att få Wadling ur hemmet var ingen lätt uppgift. Trots att Sundestrand inte bodde mer än fem minuters promenad bort var Wadling bara hemma hos honom en gång. Att umgås med Wadling var på hans villkor eller inte alls. För Sundestrands del innebar det att han ofta gick hem till Wadling på nätterna.

De pratade, lyssnade på musik och tittade på film.

Wadling tyckte om skräckfilm. Motorsågsmassakern var en av favoriterna.

– Freddie hade ett eget sätt att uppfatta omgivningen. Det ingår i hans sjukdomsbild med fobier och sociala svårigheter. Han upplevde mycket som skrämmande och konfronterade det med att titta på det som var ännu värre.

Lars Sundestrand hjälpte till som chaufför när Wadling flyttade nästa gång. Lasset gick till Haga, då en stadsdel i förfall där vanliga göteborgare ogärna vistades. Inom de närmsta åren, under det sena 70-talet och i början av 80-talet, skulle Haga komma att bli hjärtat i en kreativ explosion. Göteborgspunken uppstod här, liksom kulturkollektivet Radium 226.05.

Wadling stod, blyg och introvert, i centrum för händelserna. Hans namn figurerar i så gott som varje band som kom fram ur punkscenen.

– Det var ändå Freddies minst produktiva år. Det blev mer fokus på drogerna än på musiken i Haga. Tills Henryk Lipp och folket på Radium lyfte upp honom. Blue for Two blev en nytändning för Freddie, menar Sundestrand.

Henryk Lipps och Wadlings band Blue for Two blev hyllade av musikskribenter och bland en hängiven skara fans. Även om Blue for Two sålde 200 000 skivor och i dag hålls för ett av de mer inflytelserika banden i svensk musikhistoria nådde de aldrig den breda publiken.

– Det är svårt att bli folklig med ett rakblad, men att rakbladet finns där är en förutsättning för att ha en kraft att leverera, säger Lipp om motsägelsen i att Wadling aldrig nådde en bred publik när han gjorde den musik han kände sig hemma i själv.

Det var först när Wadling började sjunga andras låtar som han fick en stor publik.

– Där går en skiljelinje för oss som följt Freddie. Jag tycker det var slöseri med talang. Alla ville åt Freddies röst och Freddie var alltid i akut behov av pengar, säger Sundestrand.

– Det var på 80-talet Freddie var som kraftigast och starkast. Då var det en undergroundkultur och en kraft som kom underifrån, säger Lipp som ändå ser det positiva i Wadlings breda genombrott:

– Jag ser det som att han flyttade fram positionerna. Den publik Freddie fostrade på 80-talet hade blivit en del av etablissemanget och genom att tilltala dem under 2000-talet kunde Freddie få det erkännande han förtjänade, säger Lipp.

Med utställningen Wadlings kabinett får Wadling ännu ett erkännande, som konstnär.

– Medan han levde förstod jag aldrig riktigt hur produktiv han var. Han skapade inte för att visa upp det för en publik utan av ett inre tvång. Han satt alltid och tecknade eller skrev på något, säger Lipp om förvåningen över mängden föremål som fanns i garaget.

– Jag blev lite förbannad också. När han kom till studion hade han aldrig några texter färdiga och nu hittade jag alla dessa texter i lådor i garaget som han aldrig hade med sig. Jag tänkte bara ”ja, ja Freddie”, fortsätter han.

Vännerna beskriver det som att Freddie Wadling hade ett helt eget universum, som de som kände honom fick interagera med ibland.

Nu flyttar delar av den världen från smutsiga lägenheter i rivningskåkar, via garaget in i de finkulturella rummen på Stadsmuseet.

– Om det finns en dimension där Freddie sitter och tittar ner på oss tror jag att han garvar gott, säger Lipp.