Att dela är det nya äga, proklameras glatt av ”delningsekonomins” företrädare, företag som Uber och Airbnb. Idén går ut på att privatpersoner delar med sig av sina ägodelar så som hem, bil och cykel och då göder varandras ekonomier istället för att ge sina slantar till hotell, taxi-åkerier och cykelbutiker. Detta ska föra en rad fördelar med sig, exempelvis minskad konsumtion som i sin tur leder till minskad produktion, klimatförbättringar och en allmänt slappare inställning till ägande. ”Sharing is caring”, brukar det ju heta.

Den moderna människans inställning till privategendom behöver omdanas, nyckeln till klassamhället ligger i diskrepansen mellan den som kan äga och den som inget har. Men denna omställning kommer inte att föregås av it-”start ups” med säte i kapitalismens högborg Silicon Valley i stil med Uber. Det dessa företag gör är att låta människor som redan äger åtråvärda tillgångar som boende och bil kapitalisera på dem. Slutresultatet är att man köper tjänster av privatpersoner istället för av företag. Detta kan vid första anblick se ut som en utmanare till den traditionella storföretagskapitalismen, men det är bara en chimär.

För det första tar företagen som faciliterar tjänsterna en bra bit av vinstkakan också. Airbnb och Uber tar båda ut avgifter av uthyrarna, de sistnämnda har även börjat erbjuda mat utkörd av cykelbud till skampris. Cykelbuden har rapporterats få så låg lön som 39 kronor i timmen. Varför? För att Uber ska tjäna massor av pengar, kort och gott. Denna typ av delningsekonomi leder bara pengarna via privatpersoner till företag, istället för att gå direkt från privatperson till företag. En extra mellanhand har skapats helt enkelt.

Detta gör inga anspråk på förändring av ekonomiska strukturer som har med vinst, arbete och exploatering att göra. Att dela är inte det nya äga, det är ju fortfarande någon som äger i slutändan. Snarare är ”delningsekonomin” den nya, något reformerade kapitalismen. Post-kapitalism, skulle man kunna säga. I en tid där den klassiskt liberala marknadslogiken fått samsas ömsom med protektionism och ömsom med nyliberalt frihandelsvurmande är det inte konstigt att det nöts i kanterna.

Kriser avlöser varandra då banker, valutaspekulanter och storföretag leker vilda västern med vad som verkar vara monopolpengar för dem. Sweatshop-kapitalismen får sig småstick av en ständigt mer medveten konsument och Internationella valutafonden besitter makt över hela nationers liv och leverne. Inte konstigt att folk blir skeptiska gentemot systemet med stort S.

Men istället för att vända sig till en helt annan ekonomisk modell, där de enorma resurser som banker, företag och hela nationer besitter omfördelas för att skapa rättvisa och jämlikhet, skapar man bara en alternativ form av samma kapitalism. Istället för att ifrågasätta varför man måste äga över huvud taget så fortsätter man att göra det, men hyr ut lite vid sidan av huvudägandet. Det är inte ens sant att man delar på resurserna och lånar ut likt bibliotek, utan man bedriver uthyrningsverksamhet.

Det finns ingenting omstörtande med att pengar som annars hade gått till hotell och taxi-åkerier (vars personal allra helst arbetar med kollektivavtal och tjänar sitt levebröd på att folk utnyttjar deras tjänster) istället har bytt händer och nu går till privatpersoner och it-företag.

I värsta fall stärker snarare uthyrandet idén om ägandet. Nu finns det plötsligt ännu större incitament till att äga, du kan tjäna pengar på det. Nej, en äkta delningsekonomi måste ha avskaffandet av privategendom som första punkt på agendan. Sedan kan vi diskutera fördelningen av allt som vi då har tillsammans.