Fria Tidningen

Krönika: Mästerligt sandstycke

Albumet Sand är värt att återupptäcka, skriver Tobias Magnusson.

Ragnar Grippe komponerade ledmotivet till Jönssonligan. Den musiken har var och varannan svensk hört. Desto färre har hittat fram till Ragnar Grippes elektroniska mästerverk Sand, som i år firar 40 år och som nu ges ut i en jubileumsutgåva av New York-labeln Dais Records.

Grippe föddes 1951 och började tidigt studera cellospel vid Musikhögskolan i Stockholm och därefter komposition vid Elektronmusikstudion. Han fortsatte sina musikstudier i Paris där han undervisades av avantgardekompositören Luc Ferrari. Det var i Ferraris studio Atelier Post-billig som Grippe spelade in sitt debutalbum Sand, som gavs ut på det legendariska skivbolaget Shandar (Albert Ayler, Cecil Taylor, Sun Ra, La Monte Young, Steve Reich).

Grippes debutalbum är kopplad till en serie sandmålningar av den indiske konstnären Viswanadhan som ställdes ut i Paris 1977. Grippe blev tillfrågad att komponera ett verk som skulle spelas upp under utställningen. Resultatet blev ett 50 minuter långt stycke ambientmusik som i dag låter häpnadsväckande modernt.

För att tillhöra konstmusikgenren är det ett verk som är långt ifrån torrt och knastrigt. Känslan är snarare att Sand upprättar en länk mellan dåtidens musique concrète och avantagarde-musik med dagens chill out- och deep house-musik.

Sanddynerna på omslaget känns beskrivande för skiftningar i musiken; vindens omfördelning av sandmassorna skapar hela tiden nya mönster, och på samma sätt upplever jag att det här säregna musikstycket har en märklig förmåga att låta annorlunda varje gång det spelas.

Inledningen präglas av ett lätt kaotiskt och bubblande ljudkaos som styrs upp när en underbar melodislinga dyker upp efter några minuter. De elektroniska rytmerna är mjuka i kanterna och förstärker musikens organiska känsla. De repetitiva elementen har rötter hos amerikanska minimalister som Steve Reich medan de nästintill grooviga elementen visar på ett släktskap med den tyska krautrocken, framförallt känns Kraftwerks album Ralf & Florian (1973) som en närliggande referens.

New age-musiken har på senare år fått en mindre revival, flera hippa skivbolag (Light in the attic, Music from memory, Finders keepers) ger ut samtida musiker som gör musik som förvaltat arvet efter Brian Eno, Jon Hassell, Laraaji, Ralph Lundsten och inte minst Ragnar Grippe.

Grippes magnifika bidrag till ambientgenren är sorgligt förbisett. Visst, Sand är ett kultalbum, men bara i vissa kretsar, för den stora massan är det fortfarande ett obskyrt verk. Att det tagit 40 år innan en nyutgåva är ofattbart. Min förhoppning är att albumet nu får den breda uppskattning det förtjänar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tygbitar som bär på minnen

Lapphexorna är Sveriges äldsta kviltförening. I utställningen Låt tusen tyger tala visas allt från lapptäcken till friare verk.

Göteborgs Fria

Transfobi sprids av SVT

Det är osmakligt att Svt dammar av De Palmas I nattens mörker, som är ett skräckexempel på hur transpersoner skildras i populärkulturen, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Krönika: Larmande kvinnor

FRIA ger tips om kvinnliga pionjärer inom den elektroniska musiken, och om Anna Westbergs dansföreställning Elektrakomplexet.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu