Första Bitterfittan, eller Bitterfittan 1 som författaren Maria Sveland själv kallar den nu, var en sorgesång över äktenskapet. Huvudpersonen Sara brottades med ojämställdheten som föräldraskapet innebar, omvärldens förväntningar på henne som småbarnsmamma och skillnaderna mellan kraven på henne och hennes man.

– Nu i tvåan har hon äntligen skiljt sig. Boken tar vid där Sara står nyskild och ska ta de första stapplande stegen som ensamstående, fri kvinna. Det visar sig dock att det inte är så enkelt, allting löser sig inte bara för att man slipper kärnfamiljen. Det finns fortfarande många saker att vara bitter över, säger Sveland.

Bitterfittan 2 undersöker teman som blir aktuella för Sara först som nyskild, en studie i motiv som för en gift småbarnsmamma kan kännas lika främmande som småbarnslivet känns för en fri singelkvinna.

– Det handlar mycket om hur svårt det är med relationer och framför allt om sexualitet. Att vilja ta för sig men inte vilja gå in i en ny tvåsamhet. Det vill inte Sara, hon har i princip aldrig levt själv och nu ska hon för första gången göra det. Hon vill ha fysisk närhet men inte leva med någon annan.

I Bitterfittan 2 låter Sveland protagonisten Sara använda sig av relativt moderna rättigheter och attityder gentemot kvinnors frigörelse för att kunna leva som hon själv vill. Genom verktyg som skilsmässa och varannan vecka med barnen tillåts Sara att på egen hand undersöka livets alla möjligheter.

– Sara upplever att det finns en väldigt ensidig bild av skilsmässa som ett slags socialt misslyckande och det värjer hon sig emot. Hon märker även att barnfrihet varannan vecka frigör otroligt mycket tid som kvinnor historiskt sett aldrig har haft tidigare. Det gör att kvinnor får, precis som män alltid haft, mycket fritid även om de har barn. Sara upplever det som härligt att vara barnfri varannan vecka, och det märker hon också väcker en del provokation hos omgivningen.

Sveland fortsätter:

– Boken lyfter också skilsmässa som fenomen och hur det är en fundamental bas i att kunna leva jämställt. Skilsmässa är en feministisk revolution! Att kvinnor kan lämna en relation i vilket ögonblick som helst utan större komplikationer är ganska nytt historiskt, det har inte kvinnor kunnat göra förut av olika anledningar.

Där Bitterfittan 1 var en sorgesång är Bitterfittan 2 i mångt och mycket en lovsång, men inte över den romantiska kärleken, utan den vänskapliga.

– Även om Sara träffar en del älskare så är bokens stora kärlekshistoria den hon har med sina vänner. Det är de som står vid hennes sida i vått och torrt. Männen kan komma och gå men vännerna är de som hon har den absolut största gemenskapen med. De åker på semester tillsammans, hjälps åt med barnen, ältar och försöker förstå omvärlden och hur sjutton man egentligen ska leva.

Bitterfittan 1 var startskottet för en långtgående debatt i tv, tidningar och kring köksborden om jämställdhet i nära relationer. Många kvinnor kände igen sig i den fiktiva Saras situation, någonting Sveland själv tror beror på att Saras dilemman i grund och botten behandlar någonting grundläggande existentiellt.

– I ettan handlade det om att leva och älska jämställt med den man hon har barn med. Det blev mycket debatt kring det när den boken kom, vilket jag tycker är konstigt eftersom att boken egentligen inte säger någonting annat än vad kvinnorörelser har sagt sedan 1970-talet. Nu i tvåan handlar det om att få leva och älska jämställt som en fri kvinna. Men hon blir hela tiden korrigerad och tillrättavisad av omgivning och samhället. Hon beter sig inte riktigt som man ”ska”.

Sveland menar att även om vi i Sverige lever relativt jämställt så existerar det fortfarande seglivade föreställningar och normer kopplade till just föräldraskap, moderskap och sexualitet.

– Sara har till exempel en ganska oproblematisk inställning till sex och kortvariga relationer med män. Det är ingen stor grej för henne att dra med sig en snubbe hem en natt. Det var någonting som jag medvetet ville beskriva eftersom jag tycker att det bryter mot ett slags tabu. Jag hoppas att många kvinnor som läser boken ska känna sig peppade, glada och stärkta men också arga.

Och kanske lämna sina män?

– Ja absolut, det får de gärna göra! Folk går omkring och drar på relationer alldeles för mycket och alldeles för länge. Det finns en utbredd stor rädsla inför att lämna relationer och jag tycker att det är synd.

Trots det så är varken Sveland eller Sara direkt negativt inställda till tvåsamma kärleksrelationer, utan är snarare ute efter att blottlägga dess inneboende komplicerade mekanismer.

– Själv är jag väldigt ödmjuk inför att det är väldigt svårt att ha intima, nära relationer och jag förstår inte riktigt hur folk får till det. Man har föreställningar, normer och sitt gamla bagage från barndomen. Allting kokas ihop och kommer ut i form av märkliga beteenden mot varandra. Det är svårt med tvåsamhet, men om vi verkligen kämpar på och ältar, rannsakar oss själva och varandra så kan det kanske gå ändå.