Sara Falkstad

Inledare


Engagemang

  • Under extraordinära händelser som flyktingkrisen hösten 2015 eller terrorattacken i Stockholm väcks ett stort medmänskligt engagemang. Men hur förvandlar vi den tillfälliga aktivismen till ett långsiktigt politiskt engagemeng, frågar sig Sara Falkstad.
Fria Tidningen

Ökat engagemang kräver frigörelse från arbetslinjen

De flesta bär på en vilja att förändra samhället till det bättre. Men om klickaktivismen ska förvandlas till mer handfast engagemang måste vi frigöras från arbetslinjens bojor, skriver Sara Falkstad.

Vi lever i en individualistisk tid, där bilden av den genomsnittliga medborgaren som passiv och ointresserad har fått fäste. Men sättet som människor har agerat på efter terrorattacken i Stockholm är ett av många bevis på att de flesta bär på en vilja att samhället ska bli bättre, och ett engagemang för sina medmänniskor.

Engagemanget ser dock inte ut på samma sätt som det har gjort. Enskilda aktioner, manifestationer och kampanjer på sociala medier drar tusentals människor, medan det blir allt svårare att fylla förtroendeposter i politiska partier och ideella föreningar. Det engagemang som kräver tid, tålamod och långsiktigt arbete skrämmer många. Därför riskerar det ideella arbetet att hamna på ett litet antal eldsjälar.

Förklaringarna till detta är flera. En stor faktor är naturligtvis ett ökat tempo i samhället, där snabba klick, oövervägda åsikter och omedelbara belöningar prioriteras över samtal, bildning och resonemang. Och visst har de som skyller på individualismen en poäng. En del saknar förståelse för civilsamhällets och folkrörelsernas avgörande roll i vårt välfärdssamhälle och demokrati – de ser sin idrottsförening som en serviceinrättning, klagar på öppettiderna i ideella föreningars lokaler eller skriver arga facebookinlägg till organisationer, i stället för att vara med och göra skillnad. Fritiden läggs på individuella livsprojekt istället för kollektiva.

Hos andra grupper är det kunskaperna om organisering som är för dåliga. Den demokratiutredning som gjorts av regeringen visar att detta är vanligt hos unga, utrikes födda och låginkomsttagare. Föreningskunskap lärs inte ut i skolan, och många nyanlända har ingen aning om vilka möjligheter civilsamhället sitter på. Idéer och engagemang slösas bort.

En stor grupp människor har inte utrymme i sina liv för ideellt arbete. Med en tuff arbetsstituation – osäkra anställningar, dubbla skift eller tidvis arbetslöshet – och ansvar för barn och hushåll, har de enligt den klassiska behovstrappan inte ens utrymme för det engagemang som är en förutsättning för att värna deras egna rättigheter, exempelvis inom facket. Det som prioriteras är mat på bordet och tak över huvudet.

Också hos många av oss som har ett stort engagemang är inställningen till ideellt arbete ambivalent. Att ”ta betalt” är en viktig feministisk princip. Det är inte okej att kulturarbetare förväntas jobba gratis eftersom de har så roliga jobb, att barnskötare och vårdbiträden förväntas göra det lilla extra för en skitlön eftersom de gillar människor, eller att kvinnojourer ideellt gör socialtjänstens jobb.

Det finns alltså en snedfördelning i vilket arbete vi vill, behöver och har möjlighet att lägga vår tid på. Det ideella engagemang som har byggt upp vår demokrati håller på att omformas. Bland annat forskaren Erik Amnå menar att människors engagemang är mer mångfacetterat och föränderligt än tidigare, men inte nödvändigtvis mindre. Så hur kan vi hjälpas åt att hitta nya former att engagera oss, som inkluderar fler i demokratin?

För mig hör denna fråga samman med arbetskritiken. En omformad arbetsmarknad med till exempel förkortad arbetstid för alla, basinkomst och en mer cirkulär och kooperativ ekonomi, skulle inte bara minska sjukskrivningar och öka vår livskvalitet, utan även vara en väg till ett mer hållbart engagemang. Vi behöver utgå från vilket arbete som gemensamt behöver utföras, oavsett omedelbar ekonomisk avkastning, och fördela resurser efter det.

Den tidsvinst som tekniska framsteg och effektiviseringar har gett oss, behöver vi flytta över från riskkapitalisternas fickor: inte bara till att gå i skogen och vara med våra barn, utan också till att finna det vi brinner för. Om vi lyckas med det, kanske fler vågar och orkar ta steget från gillaklicket eller hashtagen till organisering. Då har vi på riktigt chansen att ta tillvara människors engagemang och medkänsla, även ett par veckor eller ett år efter ett terrordåd.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu