Krönika


Maria Ramnehill
Fria Tidningen

Lev dig in i andras liv

Den svenska samtida litteraturens bild av transpersoner är inte upplyftande, skriver Maria Ramnehill.

Det finns en mening i Queer nation-manifestet som jag ständigt återkommer till: ”Jag hatar heterosexuella människor som tror att berättelser om dem själva är ”allmängiltiga” men att berättelser om oss uteslutande handlar om homosexualitet.” Samma logik gäller andra marginaliserade grupper; det finns till exempel kvinnolitteratur men inte manslitteratur. Vissa människor är helt enkelt mer universella än andra.

De berättelser som inte tillåts vara universella tvingas istället in i kategorin självbiografiska; ”det här kan inte vara universellt för det är självbiografiskt”. Som när Dagens Nyheters recensent ägnar hela sin text åt att argumentera för att texterna på Frida Hyvönens nya skiva handlar om hennes liv, trots att hon själv sagt motsatsen.

Jag tänker på det här när jag läser om kulturdebattens ständiga bad guys: ”identitetspolisen” som ”svingar sina batonger” och vill ”förbjuda” författare att skriva om vem de vill. Den som vill diskutera representation i kulturen möts ofelbart av identitetspolitiska hyperboler. ”Får man inte skriva om vad som helst längre?” Nja, klart man får. Att skriva vad du vill är en grundlagsskyddad rättighet, men att få din roman utgiven och att skydda den från kritik är det inte.

Oftast handlar kritiken om att fler borde få möjligheten att skriva, att bli utgivna och lästa. Fler än bara vita eller cispersoner eller medelklassmän.

Det tråkiga är att alla sidor i debatten fastnar i författarnas identitet. Till exempel har de senaste årens diskussioner om transrepresentation fastnat i vem som spelar vem och vem som skriver om vem, istället för att diskutera hur transpersoner faktiskt skildras.

En granskning av den svenska samtida litteraturens bild av transpersoner är nämligen inte särskilt upplyftande. Inte för att de flesta författarna är cispersoner, utan för att de har gjort så dålig research. Fördomar och ett ohälsosamt intresse för transpersoners könsorgan avslöjar att de flesta betraktar transpersoner som det kön vi vänt oss från. De skriver som om berättelser om transpersoner bara kan handla om att vara trans.

Naturligtvis får och kanske till och med bör vem som helst skriva vad som helst om vem som helst. Men man ska veta vad man skriver om. Om du tror att du är universell finns risken att du hoppar över viktig research.

”Ska inte litteraturen vidga människors fantasi och deras inlevelseförmåga?” frågar sig Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet (27/10) och kollegan Lotta Lundberg fyller i: ”Jag överger det riktigt stora med litteraturen; det att kunna föreställa sig hur det är att vara någon annan.” (7/11).

Jag vet inte riktigt hur problemet med att cispersoner har svårt att skriva om transpersoner ska lösas, men jag tror att det börjar med att den som inte känner någon transperson läser berättelser skrivna av transpersoner. Det stora med litteratur är nämligen inte att författaren kan föreställa sig hur det är att vara någon annan. Det är att läsaren kan göra det.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu