• Sara Broos har gjort dokumentärfilmen Speglingar, som visas på Lilla filmfestivalen i Båstad.
  • I filmen Speglingar utforskar Sara Broos relationen till sin mor, konstnären Karin Broos.
Fria Tidningen

Ett ansikte berättar så mycket utan ord

Sara Broos deltar i Lilla filmfestivalen med Speglingar, en personlig dokumentärfilm om relationen till sin mor, konstnären Karin Broos.

När konstnären Karin Broos fyllde 60 år fick hon av sin dotter Sara Broos en resa till en kurort i Lettland. Tanken var att de skulle få tid för varandra, att komma varandra närmre. Istället gick de in i sina egna världar och ingenting blev sagt.

– Jag fick då en idé om att göra en film där jag tar en relation ett steg djupare, och att den skulle handla om min relation till personen som står mig allra närmast och som jag har ett närmast symbiotiskt förhållande till, nämligen min egen mamma, säger Sara Broos, som långfilmsdebuterade 2012 med För dig naken, om sin gudfar, konstnären Lars Lerin.

Redan som sjuåring började Sara Broos att skriva små prosastycken till målningar som hennes mamma gjorde. Det var redan då ett sätt att försöka förstå mamma, ett sätt att kommunicera och komma närmare, berättar Sara Broos.

– Vi har alltid stått varandra nära, men samtidigt är det lätt att hamna i ett sätt att vara gentemot varandra, och att man gärna undviker det som är svårt att prata om. Jag ville med min film försöka vara helt ärlig och komma bakom ytan som vi alla upprätthåller, och genom konsten tror jag att det är möjligt att gestalta det som kan vara svårt att sätta ord på.

Karin Broos låter ofta sin egen familj ta plats i sina målningar. Realistiska avporträtteringar av Sara Broos och hennes två systrar är vanligt förekommande motiv. Att bli fotograferad och avporträtterad har varit en naturlig del av Sara Bros uppväxt, och givetvis ett sätt att bli sedd på.

– Det har funnits stunder då jag velat säga: Lägg bort din kamera och var närvarande här och nu. Det var så jag kände under vår resa tillsammans. Konst och liv har alltid flutit samman för mig, säger Sara. Både jag och min mamma använder familjen som verktyg i vår konst, som symboler, för att berätta något annat. Min mammas målningar av mig ser jag inte som porträtt, utan som uttryck för något annat. Som filmare ligger min styrka i att våga vara personlig, det är mitt arbetssätt. Jag tror att ju mer personlig man vågar vara desto större chans är det att nå fram till något allmänmänskligt. I grunden är vi människor väldigt lika varandra och i grunden har vi samma behov och bär på samma slags längtan.

En svår erfarenhet som Sara Broos delar med sin mamma, och som skildras i Speglingar, är att som ung drabbas av ätstörningar.

– Både jag och mamma hade som unga väldigt destruktiva perioder. Medan hon var väldigt rebellisk och upprorisk slöt jag mig inåt. I filmen ville jag tränga mig in bakom ytan som jag levt bakom i många år. Jag var alltid den där duktiga flickan som hade höga betyg och som utåt sett var lyckad på alla vis. En anledning till att jag gör filmer är att jag vill gå in i det mörka och konfrontera det, kanske för att jag länge försökte hålla uppe en fasad och alltid leva upp till bilden att allt är bra.

Speglingar hade sin urpremiär på Göteborg filmfestival, en nervös upplevelse, minns Sara Broos.

– Jag hade inte haft några testvisningar vilket gjorde det extra pirrigt. Men mottagandet blev väldigt bra. En kvinna kom efter visningen fram till mig och tackade för filmen och att hon skulle gå hem och ringa till sin dotter. Det är också det jag vill uppnå, att vi ska se varandra, att motverka tidsandan där vi ofta är upptagna av annat än att ägna oss åt varandra och det som är viktigt.

Innan biopremiären i september visas Speglingar på Lilla filmfestivalen i Båstad. 2014 tilldelades hon Bo Widerberg-stipendiet, som traditionsenligt delas ut i samband med festivalen till en filmare som verkar i Widerbergs anda.

– Det var fantastiskt att få stipendiet. Jag identifierar mig väldigt starkt med hans förhållningssätt till att skapa. Jag har även väldigt varma känslor för festivalen, det finns så mycket äkta känslor och stort engagemang runt den. Den intima och öppna atmosfären som festivalen har är väldigt speciell, säger Sara Broos.

Årets festival har temat Ansikten. Widerberg menade att allt liv i hans filmer kom från hans skådespelares ansikten och ögon. Hur tycker du att din film passar in i detta tema?

 – En av mina favoritfilmer är Ten minutes older av Herz Frank som skildrar ett barns som ser en föreställning. Man får endast se pojkens ansikte skifta mellan alla uttryck, glädje, sorg och skräck. Det finns något som är så sårbart med ansikten. Min film innehåller väldigt mycket närbilder på ansikten. I ansiktet avspeglas allt, och ett ansikte kan berätta så mycket utan ord, säger Sara Broos.

Fakta: 

Sara Broos

Född: 1977Bor: Sunne och Berlin.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

Solidaritetsorkester med hopp om framtiden

Christopher Ali Solidarity Quartet är svåra att sätta fingret på. Muslimsk mystik, ökenblues och svenskt vemod är några av inslagen på debutalbumet To Those Who Walked Before Us.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu