Tobias Davidsson

Inledare


Inledare
Välfärd

  • Välfärdssystemet har under lång tid varit föremål för attacker som inte har någonting att göra med antalet människor som söker asyl i Sverige, skriver Tobias Davidsson
Göteborgs Fria

Vad döljer egentligen ”systemkollapsen”?

Om ordet systemkollaps smittats ned av dunkla föresatser att minska asylinvandringen till Sverige är det nödvändigt att uppfinna ett nytt sätt att angripa det faktum att välfärdssystemet under lång tid varit föremål för attacker som inte har någonting att göra med antalet människor som söker asyl i Sverige, skriver Tobias Danielsson.

Ett ord som dominerat svensk politisk debatt under de senaste månaderna är ”systemkollaps”. En sökning på ordet i Mediearkivet visar att ordet förekom i den skrivna pressen 493 gånger under 2015, varav 476 av dessa från oktober och framåt. Detta kan jämföras med 40 träffar (2014), 32 (2013) respektive 22 (2012). Under 2016 har ordet redan nämnts 54 gånger.

Detta är en indikator på att termen fått ett genombrott och förklaringen är naturligtvis Sverigedemokraternas, tillika deras svans, ihärdiga påståenden om att Sverige står inför en systemkollaps till följd av flyktingmottagandet. I oktober 2015 påstod även Ebba Busch Thor, i sitt öppningstal vid KD:s riksting, att Sverige står inför en ”trolig systemkollaps”. Varje gång ett ord får ett dylikt genomslag i den politiska debatten finns det skäl att stanna upp och undersöka dels vilken innebörd det fått, dels vad det eventuellt döljer.

I debatten är det något oklart vilket system som står inför kollaps. Välfärden, nationsgränsen, demokratin och ekonomin har alla nämnts, men den vanligast förekommande insinuationen är att det är välfärdssystemet som inte kommer klara av ansträngningen. Det preciseras dock sällan på vilket sätt detta kommer ske. Det handlar i första hand om att skapa en hotfull känsla genom vaga antydningar om en annalkande katastrof, men med en tydligt utpekad orsak. Från vänster (och vissa liberala håll) har man viftat bort talet om systemkollaps och pekat ut detta som just skrämselpropaganda i syfte att föra en mer restriktiv asylpolitik.

Men vad händer i det paradoxala läget när reaktionärer pratar om att ett välfärdssystem som de till en början ogillar hotas av kollaps, samtidigt som progressiva krafter vidhåller att samma system – som de länge sett som hotat på grund av åtstramningspolitik och privatiseringar – är intakt och välmående?

Vi hamnar i ett tillstånd som inte är oproblematiskt. Något som mycket sällan kopplas samman med den påstått nära förestående systemkollapsen är nämligen just det faktum att det i decennier skurits i den offentliga välfärden. ”Systemet” var långt innan antalet flyktingar ökade ansträngt och pressat. Under åtstramningspolitikens tidevarv har inte minst socialsekreterare i landets kommuner under en lång tid varnat för att de magra resurserna resulterat i såväl utmattning och osund personalomsättning som rättsosäkerhet för de klienter som man företräder, detta utan att något i den övergripande politiken förändrats. Först nu har socialarbetares hårda arbetsvillkor lyfts upp och använts i syfte att legitimera regeringens restriktiva gränspolitik.

Vi som efterlyser en radikalt utbyggd välfärd riskerar här att hamna i ett defensivt läge där vi tvingas påstå att en välfärdsstat som redan är nedbantad till bristningsgränsen är tillräcklig. Snarast är det nu bör vi vara offensiva. Och om just ordet systemkollaps smittats ned av mer eller mindre dunkla föresatser att minska asylinvandringen till Sverige är det nödvändigt att uppfinna ett nytt sätt att angripa det faktum att välfärdssystemet under lång tid varit föremål för attacker som inte har någonting att göra med antalet människor som söker asyl i Sverige.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu