Martin Holmquist

Fördjupning


Martin Holmquist
  • ”Svarta liv räknas”. Sedan år 2013 har fler än tusen protestaktioner under parollen ”Black lives matter” genomförts i USA.
  • När poliserna friades för det uppmärksammade övergreppet på Rodney King år 1992 blossade de största kravallerna i USA upp sedan slutet på 1960-talet.
  • Alvin Duplessis, 10 år, och Thomas McGriff, 5 år, deltar i en manifestation till minne av Trayvon Martin i New Orleans år 2014.
  • En tungt beväpnad polis skjuter tårgas mot demonstranter i Ferguson i augusti år 2014.
  • Det saknas officiell statistik på hur många personer som dödas av polisen. Men enligt The Counted ­ en crowdsourcad sammanställning som tidningen The Guardian har gjort ­ så har över 1 000 personer dödats av polis hittills under 2015.
  • Black lives matter-aktivister tar över scenen när den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders ska tala i Seattle den 8 augusti år 2015.
  • Black lives matter-aktivister blockerar en gatukorsning i St. Paul den 4 oktober år 2015.
  • Studentledaren Jonathan Butler håller tal efter protester mot rasism på universitetet i Missouri tvingat skolans president att avgå i början av november år 2015.
Fria Tidningen

#BlackLivesMatter ­– gryning för en ny medborgarrättsrörelse

Black lives matter har på två år växt från en hashtag i sociala medier till en maktfaktor i amerikansk politik som slår hål på den seglivade myten om att USA är ett post-rasistiskt samhälle. Ser vi början på en ny amerikansk medborgarrättsrörelse? Martin Holmquist följer en röd tråd från Rodney King-kravallerna på 1990-talet till dagens svarta proteströrelse.

Sent på kvällen den 13 juli 2013 satt Patrisse Cullors och bläddrade igenom Facebook-flödet i sitt hem i Los Angeles. Hon kände sig arg och uppgiven. Tidigare under dagen hade säkerhetsvakten George Zimmerman friats för den uppmärksammade dödskjutningen av den obeväpnade svarta tonåringen Trayvon Martin i Florida året innan.

Patrisse Cullors fastnade för ett passionerat inlägg som hennes vän i Oakland, Alicia Garza, precis hade lagt upp. Inlägget avslutades med orden ”Black people. I love you. I love us. Our lives matter.”

Cullors delade inlägget och la till hashtaggen #BlackLivesMatter. Inlägget blev viralt och hashtaggen spreds snart världen över. Det stora genomslaget inspirerade Cullors och Garza att tillsammans med vännen Opal Tometti i New York starta gruppen Black lives matter. Drygt två år senare har fler än 1 100 protestaktioner under parollen #BlackLivesMatter genomförts i USA.

För att förstå hur initiativet kunde få sådant stort genomslag måste vi backa bandet till den 29 april år 1992. Efter att fyra vita poliser friades från anklagelser om övervåld i Rodney King-fallet tog tusentals svarta Los Angeles-bor till gatorna. I sex dagar rasade kravaller till en kostnad av en miljard dollar. 53 personer dog, över 2 000 skadades och 11 000 personer greps när tusentals poliser och militärer slog ner upproret.

Revolten var den i särklass största sedan de utbredda raskravallerna och den militanta Black Power-rörelsens kulmen i slutet av 1960-talet. Rodney King-fallet satte återigen frågan om rasprofilering och polisvåld högt på den politiska agendan. Frågan växte under 1990-talet och blev en nationell angelägenhet efter att den obeväpnade svarte invandraren Amadou Diallo sköts ihjäl med 41 skott av New York-polisen år 1999. Händelsen ledde till att dåvarande president Bill Clinton tillsatte en arbetsgrupp för att undersöka frågan om rasprofilering.

Den antirastiska rörelsens momentum tog dock tvärstopp den 11 september 2001. I efterdyningarna av terrorattackerna kom rasprofilering att spela en viktig roll i myndigheternas säkerhetsarbete. År 1999 ansåg 59 procent av amerikanerna att polisen använde sig av rasprofilering och av dem ansåg 81 procent att det var fel. Till och med president George W. Bush sa i kongressen i början av 2001 att rasprofilering ”är fel och ska upphöra i USA”. Men bara tre veckor efter attackerna var stödet för rasprofilering av araber över 50 procent.

Myndigheternas hantering av orkanen Katrina år 2005, då hundratals svarta personer drunknade och tiotusentals blev hemlösa och fördrevs från New Orleans, ledde till att den strukturella rasismen åter hamnade på agendan. Två år senare demonstrerade tusentals främst svarta studenter i Jena, Louisiana, i protest mot rasistiska attacker mot svarta gymnasieelever i den lilla staden.

”Katrina visade världen att USA fortfarande var samma gamla rasistiska imperium och Jena väckte till liv en tradition av politiska demonstrationer som hade varit dämpad sedan år 2001”, skriver Keeanga-Yamahtta Taylor, professor i afroamerikanska studier vid Princeton-universitetet, i en artikel i nättidningen Socialist worker.

In kliver Barack Obama. Hösten år 2008 väljs landets första afroamerikanska president efter en valkampanj som surfade på vågen av ett utbrett missnöje med Bush och den tilltagande ekonomiska krisen. Obamas retorik om ”hopp” och ”förändring” ingav hopp, särskilt bland afroamerikaner – 95 procent av de svarta väljarna lade sin röst på Obama.

Några veckor innan Obamas tillträde skedde dock ytterligare ett dödligt ingripande mot en obeväpnad svart man. Övervakningskameror fångade hur 22-årige Oscar Grant sköts i ryggen av en säkerhetsvakt när han låg handfängslad på en tågperrong i Oakland. Mordet ledde till stora protester över hela landet. För ovanlighets skull dömdes vakten, men i slutändan satt han endast av 11 månader i fängelse.

Trots det milda straffet visade händelsen att ihärdiga protester kan leda till fällande domar och mobiliseringen ledde till att nya nätverk som inkluderade erfarna svarta jurister såg dagens ljus.

Efter några år av ökande besvikelse och frustration med Obamas ovilja att ta itu med den instutionaliserade rasismen övergav många afroamerikaner hoppet om att förändring skulle komma från ovan. Svarta hade drabbats hårdast av den ekonomiska krisen: över 240 000 afroamerikaner förlorade sina hem under bostadskrisen åren 2007–2009, arbetslösheten bland svarta var tvåsiffrig och fattigdomen ökade. Även svarta höginkomsttagare var utsatta – det var 80 procent mer sannolikt att de blev av med sina hem än vita med samma inkomst. År 2011 var medianinkomsten bland vita hushåll drygt 111 000 dollar jämfört med 7 100 dollar bland svarta hushåll.

Istället för att erkänna och bekämpa den strukturella ojämlikheten menade Obama att afroamerikaner skulle tjäna på en politik som fokuserade på återhämtning för alla. Samtidigt förde Obama – och andra framstående svarta ledare som pastorn Al Sharpton – en skuldbeläggande retorik som la över ansvaret på svarta individer för att ta sig själva ur fattigdom.

Det var i detta sammanhang som en bred kampanj för att hindra avrättningen av den dödsdömde svarte fången Troy Davis sammanföll med Occupy wall street-rörelsens stora genomslag hösten år 2011. Samtidigt som den arabiska våren inspirerade världen och storskaliga protester hölls i Sydeuropa hoppades många inom USA:s vänster på en ”amerikansk vår”.

”Troy Davis- och Occupyprotesterna skaldade om status quo och legitimerade gatuprotester och radikal politik”, skriver Keeanga-Yamahtta Taylor, som ger ut boken ”From #BlackLivesMatter to Black Liberation” i början av år 2016.

”Occupy:s fokus på ekonomiska orättvisor skapade ett utrymme för en diskussion om situationen för svarta amerikaner. Dessutom ledde polisens våldsamma repression av Occupyrörelsen till att frågan om polisens övervåld aktualiserades och breddades.”

Samtidigt får boken ”The New Jim Crow”, som handlar om hur kriget mot droger och fängelseindustrin förslavar svarta, stort genomslag. ”USA:s rasistiska kastsystem har inte upphört, det har bara omformats”, deklarerar författaren Michelle Alexander. Boken hyllas i landets största tidningar och får stor spridning både inom den akademiska och den aktivistiska delen av den afroamerikanska rörelsen.

Den nationella proteströrelsen som blossade upp efter mordet på Trayvon Martin, den obeväpnade tonåringen som sköts ihjäl av en säkerhetsvakt i Florida år 2012, drog näring och aktivister från Occupy-rörelsen. De ihärdiga protesterna ledde så småningom till att förövaren George Zimmerman greps och ställdes inför rätta. Hoppet om rättvisa släcktes dock lika fort som det tändes. När Zimmerman frias bekräftas det som svarta amerikaner redan visste, att det är näst intill omöjligt för en svart man att få rättvisa i en amerikansk domstol.

Ferguson, Missouri, den 9 augusti år 2014. Ingen hade på förhand kunnat ana att en förort till St. Louis skulle bli epicentret för det största antirasistiska upproret i USA på över 20 år. Samtidigt är det förståeligt varför just Ferguson expoloderade. 70 procent av stadens 25 000 invånare är svarta, men 50 av 53 poliser och 5 av 6 ledamoter i stadsledningen är vita. Fattigdomen bland svarta är utbredd, trakasserierna från polisen återkommande.

När den svarte 18-åringen Mike Brown skjuts ihjäl av den vite polisen Darren Wilson blossar direkt storskaliga protester upp. Varje kväll tar hundratals Fergusonbor till gatorna trots polisens hårda respons med tårgas och vattenkanoner. Efter två veckor av oavbrutna protester införs undantagstillstånd och nationalgardet kallas in för att hålla ordningen – för första gången sedan Rodney King-kravallerna.

Att protesterna i Ferguson blev så stora och ihärdiga anses bero på flera faktorer. Dels så handlar det om omständigheterna kring själva dödsskjutningen, att en obeväpnad tonåring skjuts med sex skott och sedan lämnas till allmänhetens beskådan på öppen gata i över fyra timmar – en händelse som liknas vid en lynchning. Dels att protesterna var spontana och organiska – de bestod av folk som bodde i området som drevs av ren ilska och rädsla för att själva utsättas för samma sorts övervåld. Att myndigheterna svarade med mer våld och så småningom vägrade att ställa Wilson inför rätta gjorde sitt till för att elda på protesterna.

Ferguson-upproret blev en avgörande händelse för Black lives matter (BLM). Den 28 augusti avgick en buskaravan fylld med hundratals svarta aktivister, konstnärer, författare, jurister, studenter och bekymrade föräldrar och pensionärer från Washington, D.C. och andra städer mot Ferguson. Aktionen var inspirerad av de så kallade Freedom rides som arrangerades i den segregerade södern på 1960-talet. Syftet var att ge aktivisterna i St. Louis råd och stöd samtidigt som man stärkte det nybildade nätverket mellan afroamerikanska aktivister från hela landet.

Aktionen ledde till att BLM utvecklades från att vara ett upprop som främst spreds via sociala medier till en organisation med lokal förankring. Många av aktivisterna som var med på bussresan bildade därefter lokala BLM-grupper och snart hade organisationen en bas i 26 städer över hela landet. Tillsammans med andra grupper jobbar de med lokala frågor samtidigt som nätverket har en övergripande och sammanlänkande funktion.

Det som särskiljer BLM från andra mer etablerade afroamerikanska organisationer är dess struktur och agenda. Rörelsen har ingen ledare eller organisation som bygger på medlemskap och hierarkier.

– De flesta som använder #blacklivesmatter har ingen aning om vem som myntade begreppet eller något direkt samband till organisationen, säger Khury Petersen-Smith, som har varit aktiv i rörelsen för svartas rättigheter i flera år, i en Skype-intervju med Fria Tidningen.

– Black lives matter är mer av ett samlingsbegrepp som fångar en viss känsla. Eftersom det inte är särskilt radikalt så är det tillgänligt och mångsidigt. Samtidigt har det visat sig vara väldigt kontroversiellt och anklagas av vissa, främst vita, för att vara exkluderande och rasistiskt, något som i sin tur visar på sprängkraften i begreppet.

Den afroamerikanska rörelsen har traditionellt dominerats av heterosexuella cis-män och rasfrågan har alltid prioriterats som den överlägset viktigaste frågan. Redan från start – två av initiativtagarna identifierar sig som queer och en är dotter till nigerianska immigranter – har BLM:s vision varit intersektionell: ”Sann rättvisa måste inkludera frihet för svarta som är queer eller transpersoner, som är stämplade som kriminella eller sitter i fängelse, som är papperslösa eller som står inför andra utmaningar.”

Samtidigt fortsätter vita poliser att döda svarta män. I slutet av november 2014 skjuts 12-årige Tamir Rice till döds av en vit polis när han satt och viftade med en leksakspistol på en gunga på en lekplats i Cleveland, Ohio. Domstolen i St. Louis beslutar samtidigt att inte åtala Darren Wilson för dödskjutningen av Mike Brown och en vecka senare lägger en annan domstol ner åtalet mot poliserna i det uppmärksammade Eric Garner-fallet, en 44-årig svart man som dog av syrebrist under ett ingripande i New York.

Gnistan som tändes i augusti blossar upp igen i Ferguson och sprider sig nu över hela landet. Protester hålls i princip i varje amerikansk storstad och aktivister i Europa så väl som i Gaza och Egypten visar sin solidaritet via sociala medier.

Den 13 december år 2014 hålls den hittills största samordnade protestdagen då fler än 100 000 demonstranter deltar i manifestationer i bland annat i Washington, D.C., och New York City.

Under våren 2015 leder polisskjutningen av Freddie Gray i Baltimore till stora protester och kravaller och flera andra fall får nationell uppmärksamhet. Det rasistiska terrordådet i Charlston, South Carolina, i juni 2015, då 21-årige Dylan Roof skjuter ihjäl nio svarta personer i en kyrka, möts av stora protester och leder till att delstaten beslutar att inte längre använda den symboliskt laddade konfederationsflaggan vid offentliga byggnader.

Efter en relativt lugn sommar har flera händelser i höst gjort att BLM-rörelsen återigen har hamnat högt på den politiska agendan. I Minnesota och Chicago till exempel har polisskjutningar lett till stora och ihållande protester.

Rörelsen har dessutom breddats och tagit klivet in i universitetsvärlden. Ihärdiga protester och en hungerstrejk mot rasism på universitetet i Missouri – bara några timmar från Ferguson – tvingade nyligen både skolans president och kansler att avgå. Svarta elever på skolor från Claremont McKenna College i Kalifornien till Ithaca College i New York har genomfört manifestationer och ockupationer i protest mot både den institutionella rasismen, som är särskilt påtaglig i den akademiska världen, så väl som mot den dagliga diskriminering som de tvingas uppleva som unga svarta amerikaner.

Även om protesterna är decentraliserade och spontana så har BLM, eller Movement for black lives (MBL) som den bredare rörelsen har kommit att kallas, haft en avgörande betydelse.

– Rörelsen har skapat en diskussion om ras i USA som inte fanns förut, säger Khury Petersen-Smith, som skriver för socialistiska tidskrifter som Jabobin magazine och International socialist review.

– Idén om att USA är post-rasistiskt land, som dominerade debatten efter att Obama valdes, har nu helt grusats. Till och med konservativa debattörer erkänner att rasismen är ett problem.

De stora protesterna har även tvingat polisen på defensiven.

– De är medvetna om att de ständigt bevakas av medborgare utrustade med mobilkameror och att deras handlingar kan leda till stora protester och uppror.

Trots det så har fler personer dödats av polis i år än i fjol.

– USA är som ett okontrollerbart monster som dödar svarta människor, och som inte kan sluta.

– Varje gång det händer så försöker myndigheterna och medierna släta över problemet och kalla det för enskilda händelser. Men eftersom det sker om och om igen och nu får så mycket uppmärksamhet så blir det allt svårare för dem att fortsätta förneka problemet. Varje dödsfall är ett bakslag, men samtidigt ger det ny syre åt rörelsen.

År 2016 väntas bli ett avgörande år för rörelsens framtid. Presidentvalet kommer sannolikt att kasta en skugga över alla andra politiska frågor. Demokraterna, som brukar kallas den amerikanska vänsterns akilleshäl, har en lång historia av att suga upp och kväva sociala rörelser som utmanar partiet från vänster – från medborgarrättsrörelsen och fredsrörelsen på 1960-70-talen, till miljörörelsen på 1980–90-talen, till den globaliseringskritiska rörelsen och Occupy Wall Street på senare år. Demokraterna anammar rörelsernas retorik, anställer dess mest framstående ledare och sopar dess mest radikala element under mattan.

Men dagens spirande unga intersektionella rörelse anser att kampen bara har börjat.

– Alla rörelser har sina ner- och uppgångar och det är omöjligt att säga var den här kommer att ta vägen, säger Khury Petersen-Smith.

– Men MBL-rörelsen har redan gjort betydande framsteg: det är redan den mest sammanhållande antirasistiska rörelsen på flera årtionden; den har slagit hål på myten om att USA är ett post-rasistiskt samhälle; den har blottat det demokratiska partiet och det svarta etablissemangets oförmåga att möta kriserna som drabbar främst svarta; och den har satt en spotlight på det rasistiska rättssystemet, säger Petersen-Smith, som trots allt är optimistisk inför framtiden.

– Rörelsen har börjat lyfta fram en ny generation med unga afroamerikanska aktivister som är engagerade i kampen mot orättvisor. De kan bli basen för en långsiktig och ihållande social rörelse.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Ferguson är överallt”

Intervju

Ett år efter upproret i Ferguson är grundproblematiken densamma. Det menar Tara Thompson från Hands Up United som vill se en ny svart motståndsrörelse.

Fria Tidningen

Obamas arv

ANALYS: Det här har Barack Obama åstadkommit under sina åtta år vid makten.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu