Rätt var det är kan beslut tas om medlemskap i Nato. Upptrappning sker. Bakom kulisserna. Det är inte bara Värdlandavtalet, som skall ge Nato möjlighet att bygga upp militär infrastruktur i Sverige, som slutgiltigt skall spikas nästa år.

I Sverige har man tillsatt en så kallad expertutredning ”om internationella samarbeten, inklusive Nato”. Den pågår för fullt. Under ledning av ambassadör Krister Bringeus. Finland är på väg att snabbutreda ett finskt medlemskap i Nato. Försvarsministern i den svenska rödgröna regeringen är allmänt mån om samkörning med Finland.

Det tragikomiska kan således bli att vi under en rödgrön regering får beslut som medför att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Den finska Natostudien sker i samband med att två vitböcker om försvars- och säkerhetspolitik utarbetas. Dessa skall ligga till grund för den finska regeringens ställningstagande. Vitböckerna skall vara klara redan i vår. Här går det undan. Borgerliga svenska partier vill ”sambehandla” den svenska expertutredningen och de finska vitböckerna i en ”parlamentarisk grupp mellan de finska och svenska riksdagarna”.

Gissa att vi snart kommer att få höra den svenska socialdemokratiska försvarsministern haka på. Med motivet att det alltid är bra med samarbete och att det alltid är bra att veta mer. De enda som kan stoppa honom från detta ställningstagande är ett internt motstånd inom socialdemokratin.

Skulle uppror i Miljöpartiet leda till att språkrör tvingas ställa ultimatum så kommer det inte att kännas alltför besvärande för den löfvenska socialdemokratin. Där lär det redan muttras över att utrymmet att agera i till exempel flyktingfrågan begränsas av Miljöpartiets medverkan. Hamnar socialdemokratin konstant under 30-procentgränsen, och flyktingfrågan tar än större negativ vändning i opinionen, lär det ses som en befrielse att det gröna partiet lämnar in.

För någon dryg vecka sedan agerade några enstaka miljöpartistiska riksdagsledamöter mot regeringens planer på att slutligt godkänna värdlandavtalet. I en riksdagsmotion av Annika Lillemets och Jabar Amin konstateras att Värdlandavtalet ”nog måste sägas vara det sämsta av de olika säkerhetspolitiska alternativ som Sverige ställs inför”.

Partiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt skrev inte under. Var han satt under press av partiledningen? Hans övriga agerande förmedlar snarare budskapet av att han är djupt kritisk till avtalet.

Det var den borgerliga regeringen som bara några veckor före valdagen 2014 – utan föregående offentliga debatt och utan beslut i riksdagen – lät ÖB Sverker Gustavsson underteckna avtalet vid Natos toppmöte i Wales. Tekniken känns igen från tidigare borgerliga regeringar i just försvarsfrågor. Innan valet 1994, som ledde till att de borgerliga förlorade regeringsställningen, tecknades av försvarsminister Andres Björk i hast en rad nya beställningar av militärt materiel.

Var och en kan själv fundera över varför regeringen Reinfeldt, med Jan Björklund som ivrig påhejare, fattade beslutet om värdlandsavtalet utan demokratisk process, utan transparens och utan säkerhetspolitisk analys.

Var och en kan också själv fundera över varför socialdemokratin ställde sig bakom. Och varför De grönas språkrör – under galgen? - försvarat beslutet.

Det som händer i debatten om försvars- och säkerhetspolitiken förskräcker. Vi har fått en debatt om krig när vi borde ha en debatt om fred, vi har fått en debatt om nya konfliktgränser när vi borde ha en debatt om mildrade konflikter, vi har fått en debatt om upprustning när vi borde ha en debatt om nedrustning.

Vi är på väg att fästa oss i en spiral av krigsretorik, istället för att ta oss ur den. Vi är på väg att göra krigsretorik till medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sans. Vi är på väg att göra Sverige till potentiell krigsskådeplats istället för att stärka Sverige som konfliktlösare.

Det är rent åt helvete.