”Alla hatar vi IS – men det är inte tillräckligt”
Västerländska bomber faller återigen i Irak och denna gång även över Syrien – fokus ligger på de obeskrivliga grymheter IS utsätter människor för. Men den stora skillnaden denna gång är att oppositionen är påfallande lågmäld. I veckans tema diskuterar New Left Project humanitär intervention med forskaren och författaren Richard Seymour som poängterar vikten av att gå djupare än IS för att försöka förstå vad som händer.
USA har lett ytterligare en koalition i ännu en konflikt i Irak och nu även Syrien. Mitt intryck är att motståndet mot ingripandet – både hos allmänheten och på vänsterkanten – har varit dämpat, vilket är något överraskande med tanke på hur negativt 2003 års invasion numera betraktas. Opinionsundersökningar visar på ett brett stöd för luftangreppen och till och med kommentatorer som motsätter sig angreppen verkar göra det motvilligt. Hur förklarar du det?
– Jag håller med om det och jag tror att känslan är allmän. Problemet är att man inte rör sig bortom känslan. Alla hatar vi IS. Alla som inte är IS har goda skäl för att avsky dem. Men det är inte tillräckligt: det krävs också att vi gör en analys av vad som sker, av vad luftangreppen förväntas uppnå och av vilka alternativen är för att förstå vad som händer.
Hur ska man förklara stödet för luftangreppen?
– För det första är detta inte ett stort krig. Det är ett begränsat uppdrag och de humanitära konsekvenserna kommer därför sannolikt inte att vara svårartade, relativt sett. En del civila kommer att bli dödade och det hela kan eskalera och gå fel på alla möjliga sätt, men just nu ser det ut som en begränsad insats. Det är inte som år 2003. Detta innebär inte att det är en bra idé, men alla de faktorerna som jag just räknade upp dämpar folks iver.
En annan faktor är att det är multilateralt. Jag är nästan säkert att det kommer att bli ett FN-mandat för detta. Även om det inte skulle hända, kommer vi ändå att få höra en förhållandevis sammanhängande rättslig förklaring till det som händer. Sedan tvivlar jag på att vi kommer att se en betydande juridisk rörelse mot angreppen så som vi såg mot Guantanamo, invasionen av Irak eller till och med mot invasionen av Afghanistan.
Oppositionen kommer alltså att vara dämpad, vilket är något som inte oroar mig nämnvärt. Jag tror inte att luftangreppens konsekvenser blir fruktansvärda, åtminstone inte kortsiktigt. Men vi måste vara vaksamma. I synnerhet måste vi vara vaksamma mot varje tendens att rehabilitera den imperialistiska ideologin av humanitär intervention på basis av dessa luftangrepp. Däri ligger den verkliga faran.
Det är alltid svårt att ta den risken med i bedömningen av en viss intervention. Det kan låta okänsligt att säga ”av hänsyn för upprätthållandet av tabut mot interventioner måste denna befolkning lämnas att lida”. Å andra sidan är tabut viktigt i det långa loppet.
– Man kan på ett övertygande sätt argumentera för en förstärkning av tabut eftersom det, i det långa loppet, kommer att rädda liv. Det är möjligt. Men jag tror inte att det ska vara nödvändigt eftersom antikrigsargumentet för tillfället inte väcker någon respons hos massorna. Det finns inte heller någon överväldigande lust för krig. Folk är rädda för IS. De är förfärade – delvis därför att IS medvetet chockerar genom sitt användande av spektaklet med offentliga halshuggningar. Men det finns inget allmänt skifte mot en krigspositiv inställning. Så vi behöver inte oroa oss i överkant – i det här fallet och vid denna tidpunkt – för att den bredare normen mot intervention kommer att undergrävas.
Det enda sättet att ta itu med argumentet om humanitär intervention är genom en väldigt konkret analys av situationerna i fråga. Vad som händer i fallet med IS är att folk reagerar känslomässigt. Reaktionerna baseras på hat mot IS och en oro över de människor som hamnar inom IS räckhåll – inte bara etniska minoriteter som dödas utan också de som har oturen att hamna under deras styre (om du tycker att Saudiarabien är hemskt med sina regelbundna amputationer och halshuggningar, kan IS vara fan så mycket värre). Denna känsla är helt och hållet motiverad, men den är alltför sällan åtföljd av en hållbar analys av situationen.
En av de sämre analyser jag har sett var när den brittiske politikern Peter Hain förespråkade en begränsad intervention. Han menar att inte alla insatser är dåliga och uppmanar oss att se Syriens president Bashar al-Assad som en potentiellt allierad snarare än att vi ska ge vårt stöd till den syriska oppositionen. För det första vilar denna uppfattning på en helt fiktiv redogörelse av vad som har hänt i Syrien. Hains argumentation att USA har försökt underminera Assad, men borde istället se honom som en potentiell bundsförvant är felaktig eftersom USA inte har varit särskilt starkt involverade i konflikten. För det andra är IS och diktaturerna de försöker störta beroende av varandra. Vore det inte för att de sekteristiska krafterna i Syrien skrämmer stora delar av befolkningen, skulle Assads regim sannolikt ha fallit för länge sedan. Och vore det inte för att dessa regimer stärks, exempelvis genom att Ryssland tillhandahåller Assad vapen, skulle IS inte ha fått den dragkraft som de har.
När man ser det på det viset, när man kommer in på detaljer blir det tydligt att en bombning av IS positioner inte kommer att lösa de djupare problemen. Snarare riskerar man att förvärra dem. Vad jag försöker säga är att detaljerna är viktiga. När man väl förstår det börjar bombningen framstå som ett osannolikt försök att lösa ett komplicerat politiskt problem genom en teknologisk-militär lösning.
Ett av problemen är att antik-krigsrörelsen bara kan reagera på kriser. Den kan inte organisera förebyggande protester innan en kris sker. Vi kan egentligen bara protestera när det är för sent, när vi har nått den punkt där alternativen är begränsade till ”borde vi eller borde vi inte ingripa militärt?”.
– Jag håller med. Å ena sidan kan antikrigsrörelsen bara reagera på nödsituationer och med en defensiv position (”ett krig skulle göra allt värre”). Det är okej. Men – och det här såg vi efter 11 september – svaret blir alltid ”vad skulle du göra istället?” Och det är en allvarlig fråga. Men vi är inte säkerhetsexperter, vi kontrollerar inte statsapparater och hade vi gjort skulle vi inte befinna oss i den här krissituationen.
– Ett annat problem är att det tar tid att utveckla argument och hitta lösningar på dessa problem. Och tid är något som vi ofta inte har. Ett väldigt skadligt inslag i vårt sätt att tala om krig och humanitär intervention är den brådskande diskursen: Människor dör nu, just i denna sekund, och du tänker sätta dig och läsa böcker? Tack för det. Men man kan svepas med i en hel del dumhet på grundval av brådska. Nästan varje gång folk har gett sitt stöd till ett krig på basis av Vi Måste Göra Något Nu, visar det sig inom några månader, om inte tidigare, att saker och ting inte förhöll sig exakt som vi hade letts till att tro. Irakkriget var ett undantag eftersom lögnerna var så flagranta att folk väldigt tidigt kände på sig att något var fel, men vanligtvis är det inte så tydligt så tidigt.
Det är därför det är så viktigt att vi har en koalition som Stop the War Coalition. Jag håller inte med om allt som Stop the War säger men vi behöver personer som oupphörligen analyserar dessa händelser, förbereder opinion och står redo med svar. Vikten av detta är tydlig varje gång Israel anfaller Gaza: när det kommer till den frågan delar vi en gemensam analys som är vida spridd. Detta tenderar att ge en snabb reaktion från aktivister. En del av problemet är att det finns stora motsättningar inom vänstern: vi delar inte en gemensam analys om vad som händer i Syrien och det finns en massa folk på vänsterkanten som behandlar Assadregimen och den ryska imperialismen med silkesvantar. Stop the War själva tolkar Ukraina, Syrien och så vidare enbart i termer av amerikansk imperialism och misslyckas därför med att tillhandahålla en seriös analys.
Två vanliga former av antikkrigsstöd verkar vara i konflikt med denna konkreta inställning till varje enskilt fall. Den första tolkar allting genom imperialistiska glasögon och tror att fallet är avklarat när man väl har bevisat att en viss insats har motiverats av imperialistisk oro. Den andra argumenterar inom ramen för internationell rätt. Båda tankesätten är absoluta och svåra att anpassa till enskilda fall.
– Det är inte så internationell rätt fungerar. Enligt vem är den internationella rätten absolut? Det finns ingen högsta auktoritet. I nationella domstolar finns det en absolut uppfattning vad gäller rättslig tolkning, exempelvis när en domare som backas upp av statens vapenmakt säger: ”Det här är det slutliga beslutet som kommer att gälla”. Med andra ord är det makten som bestämmer. I internationella system är det återigen makten som bestämmer – makten hos den som råkar vara hegemonisk vid en given punkt, något som under större delen av 1900-talet har betytt USA.
Jag tror att folk, när det kommer till dessa två rättsformer, har en tendens att underskatta sina motståndares juridiska virtuositet. Bushadministrationens juridiska rådgivare visste vad de snackade om. Och fastän man inte behöver hålla med om deras juridiska tolkningar, så ligger det inte i rättens natur att göra det möjligt för oss att på ett avgörande sätt bevisa att de har fel. Lagen är i sig obestämd och öppen för tolkning.
Vad gäller den andra formen av stöd som du nämner skulle jag säga att om vi har en analys av ”imperialism” som ett system av global konfrontation mellan mäktiga stater över marknader och energi och politisk makt (och inte bara en form av väldigt otrevligt beteende), då kan vi visa att Rysslands uppbackande av Assadregimen är imperialistisk, att USA:s ingripande i Libyen är imperialistiskt och så vidare. Det är en viktig och användbar utgångspunkt för diskussionen. Motstånd mot imperialism är ett bra standardläge: vi vill avskaffa det systemet. Men jag tror att det kan vara klokt att, om än bara för diskussionens skull, öppna för möjligheten av ett utövande av imperialism som man inte bör motsätta sig rakt av. Även om man i praktiken sällan stöter på en händelse där så är fallet, blir man tvungen att fundera på utifrån vilka kriterier som man utvärderar interventioner. Jag tycker att man bör utvärdera interventioner utifrån troliga framtidsutsikter och resultat, såväl på kort som lång sikt.
Man bör också komma ihåg att vad vänstern gör för det mesta inte gör någon större skillnad. Det innebär att vi måste tänka strategiskt. I en situation som denna är det strategiskt olämpligt att satsa på supermobilisering och försöka få ut alla på gatorna och torgen – det kommer ändå inte att hända. I en situation som den med IS är vänsterns uppgift att kritisera, att ge konkreta analyser och förklaringar av vad som händer. Om detta krig blir långdraget kommer det att bli mindre och mindre populärt. Vi kommer att se ökade krav på dels marktrupper (från ena sidan), dels tillbakadragande (från andra sidan). När den polariseringen äger rum kan vi börja få ett genomslag. Vårt jobb nu är att förberedda oss själva och allmänheten på en sådan eventualitet.
Jag instämmer i din redogörelse för hur internationell rätt fungerar i praktiken: den bör förstås som en sfär av ifrågasättande snarare än som en uppsättning tydliga regler. Men om man vill inrama sina argument i termer av internationell rätt är det nödvändigt att formulera dem i termer av allmänt tillämpade regler. Det kan vara svårt att förena med mycket specifika geopolitiska analyser från fall till fall, vilket är anledningen till att det känns så underligt att höra antikrigsaktivister låta som kopior av Kissinger och statsvetaren Brzezinski med sina geopolitiska förklaringar till varför vi ibland måste samarbeta med osmakliga regimer och så vidare.
– Vad består rätten av? Den är stelnat våld. Det är ett våldsamt system, vilket är uppenbart i den inhemska sfären. I den internationella sfären tenderar vänsterfolk att tänka: ”eftersom USA bryter mot lagen kanske vi kan ta strategiskt kontroll över den internationella rättens verktyg i syfte att hindra de värsta övergreppen”. Men om vi ser att USA agerar inom lagens ramar – inte i den meningen att vi skulle hålla med administrationens juridiska tolkning, men i den meningen att USA noggrant ramar in allt man gör i en juridisk form, något som alla stater gör, eftersom alla stater är rättsliga institutioner – blir det mycket mindre rimligt att tro att vi kan använda lagen på det sättet.
För mig består lagens värde i det att den möjliggör en kritik av en stat i termer som den själv har godtagit som legitima och som har en moralisk tyngd för en bred allmänhet. När Amnesty exempelvis anklagar Israel för krigsförbrytelser är denna anklagelse ett kraftfullt vapen i övertalandet och mobiliserandet av människor. Som du påpekar, kan lagen fås att säga precis det man vill att den ska säga. Vad som är viktigt är politiskt auktoritativa tolkningar av lagen vilket är anledningen till att uttalanden från Amnesty och liknande organisationer kan vara så inflytelserika.
– Det håller jag med om. På en propagandanivå är en anklagelse om krigsförbrytelser från en grupp som Amnesty verkligen ett kraftfullt vapen. Men likväl riskerar en argumentation som grundar sig i lagen innebära att man hamnar i allvarliga svårigheter vad gäller förhållandet mellan lagen och den normativa konflikt som man försöker belysa. Låt oss säga att du hävdar att ett regimskifte är olagligt enligt internationell rätt och att en intervention som syftar till regimskifte därför bör bekämpas. Även om det kunde ledas i bevis att regimskifte är något olagligt, så kvarstår frågan om hur du ska besvara den oundvikliga repliken: ”så oavsett hur fruktansvärd en regim är, oavsett hur illa situationen är, oavsett hur många människor som mördas, anser du att vi borde låta bli att göra något åt det eftersom det skulle vara att gå emot lagen?” Folk är inte styrda av den internationella rätten i den utsträckningen. Generellt sett tycker folk att världen bör göras förutsägbar på vissa sätt ?– detta är den funktion som rätten förstådd som dominerande ideologi har. Men det finns gott om tillfällen då lagen inte är den mest relevanta faktorn för människor och de anser att man bör bryta mot den.
Hur tror du att den allmänna opinionen kommer att utvecklas om den nuvarande interventionen expanderar till Syrien och blir en stökig och långdragen affär? Och borde antikrigsfrågan handla om bredare regionala insatser eller fokusera särskilt på Syrien och Irak?
– Jag tror att den allmänna opinionen svänger emot kriget, men jag förväntar mig inte att det leder till massiva gatuprotester. För de senare behöver man en drivkraft och ett psykiskt bränsle som inte finns. Det mesta av motståndet kommer sannolikt att utryckas som en växande känsla av resignation: ”vi borde inte vara där, det funkar inte”, ”vi borde inte slösa bort vår tid på dessa människor, de är inte ens tacksamma”, och så vidare. Motståndet kommer i huvudsak att bli passivt, så som skedde med Afghanistan så snart de första protesterna tappade farten.
Vi kan inte undvika att se på situationen i regionala termer. En seriös diskussion måste ta upp den arabiska våren, diktaturerna och de sönderfallande statsystemen – som helt klart kommer att falla. De som försöker bevara dem slösar bort sin tid. Vi måste också tala om det faktum att IS på sätt och vis representerar den mörka sidan av den arabiska våren. De inblandade är till stor del unga, utbildade och oproportionerligt många tillhör medelklassen. De söker efter sätt att bekämpa regeringen. Det är just dessa människor som utrikesdepartementet, inte helt felaktigt, uppfattar som den arabiska vårens förtrupp. På Twitter skulle man kunna tro att de är ett gäng New York-hipsters som råkar ha blivit ultrasekteristiska jihadister. Den gulliga sidan av denna rörelse var internetaktivisten Wael Ghonim och Google-liberalerna mot Mubarak, i förening med den lilla egyptiska vänsterrörelsen samt, delvis och inledningsvis, Muslimska brödraskapet. Nu ser vi en annan sida: en mycket mindre rörelse, men icke desto mindre en del av samma långsiktiga sociodemografiska tendens. Vi måste ta itu med dessa långsiktiga tendenser och vi måste vara osentimentala när vi gör det.
Det är svårt för vänstersidan att stå emot lusten att bete sig som ett fotbollsfan och välja en sida att heja på. I detta fall är Assad-försvararnas beteende vidrigt men också meningslöst, medan de flesta som hejar på den syriska oppositionen leds av en lovvärd pro-revolutionär känsla. I mina ögon tycks de dock ignorera det faktum att revolutionen för tillfället inte är den dominerande tendensen i Syrien. Vad vi ser är ett inbördeskrig underblåst av sekterism. Och eftersom vi saknar makt i denna situation är utvecklingen en nykter och ytterst noggrann analys det minsta vi kan göra. Hejarklacksramsor duger ingenting till.
Nu till min slutpunkt. Krig föregås av år av ideologiskt arbete för att utveckla de idéer, den tematik och de ideologier som sedan sätts i arbete, antingen för att sälja in dem eller för att motsätta sig dem. Politiska strider kan lösas inom en vecka: ideologiska strider är alltså långsamma, men de är väldigt viktiga när det kommer till den långsiktiga positioneringen av styrkor. Så när vi diskuterar detta måste vi inse att vi inte bara talar om vad vi kan göra här och nu. Vi är trots allt varken Internationella brigaderna eller vapenhandlare. Snarare försöker vi utveckla en uppsättning rigorösa och försvarbara positioner som kommer att ligga till grund för effektiva åtgärder i framtiden.
