Krönika


Pierre Gilly
  • Landsfader-looken?
Fria Tidningen

Politisk makt handlar om karisma

Politiker måste se bra ut och säga rätt saker snarare än att se nyanser och ändra uppfattning, skriver Pierre Gilly.

Valrörelsen får mig att tänka på en föreställning, Nattens balett, som gavs i Paris sent på vintern 1653. Den hade beställts av kardinal Jules Mazarin, som då i praktiken styrde Frankrike. Den tretton timmar långa dansföreställningen sågs av de ledande adelsmännen i det franska hovet.

Den började i skymningen och slutade i gryningen. De första tolv timmarna var dansen kaotisk, anarkistisk, orolig. Men den sista timmen träder en 15-årig yngling in på scen, samtidigt som solen går upp och oordning trängs undan. Tydligare kunde det inte bli. Pojken var Ludvig den XIV.

Nattens balett var en maktdemonstration. Kungen visade auktoritet genom att visa hur väl han behärskade sin kropp. Och han var en duktig dansare. Det var väl inte så att han hade en exceptionell talang, men han tränade mycket och hade utmärkta lärare.

Tre och ett halvt sekel senare är dans inte längre ett politiskt maktmedel. Men frågan är hur mycket som egentligen har förändrats.

Den egna kroppen är fortfarande ett oumbärligt maktinstrument. Ronald Reagan sadlade hästen när pressen kom på besök under presidentvalen och George Bush visade gärna hur manligt han kunde hugga ved på ranchen i Texas. Vladimir Putin tycker precis som Benito Mussolini om att visa sig med bar överkropp. Adolf Hitler ansåg att han var sin tids största skådespelare. Alla säger dessutom i princip samma sak som Ludvig: utan mig blir det kaos.

Politisk makt handlar fortfarande om karisma och auktoritet. Det som har förändrats är kanske mest publikens uppfattning om vilken typ av kroppskontroll som krävs.

Det ser lätt ut att tala i en tv-studio, på en scen eller på ett torg men det kräver åratal av träning. Förr fanns det framgångsrika akademiker i politiken. I dag kommer ofta mer lågutbildade politiker längst. Ludvig den XIV lade ner mer tid på balett än på att läsa böcker, och vår tids toppolitiker hinner inte med mycket mer än att träna framför kameran.

Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett problem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som handikappar en politiker. Karisma och självsäkerhet är inte viktigt för akademiker, men ofta oumbärligt för skådespelare, dansare och politiker.

De svenska partiledare som tappar sin tvärsäkerhet, förmågan att le in i kameran, eller som tänker i tio sekunder innan hen svarar på en fråga, riskerar att leda sitt parti ut ur riksdagen. Tio sekunders tystnad i tv är en dödsdom.

I länder med personval är det bara folk som redan är kändisar som tar sig in i politiken. Den typen av kändisar som redan lärt sig att hantera medierna.

Precis som man kan titta på balett eller lyssna på en opera utan att bry sig om huruvida det finns ett budskap eller inte så kan man följa en valkampanj utan att bry sig om vad politiker egentligen gör eller säger. Den politiska debatten handlar allt mer om den politiska debatten. Man talar om den senaste opinionsundersökningen, och självutnämnda retorikexperter talar om politikers framträdanden på samma sätt som kulturjournalister recenserar musik.

Nej, det är inget nytt fenomen. Under hela trettiotalet försökte en fransk politiker, Paul Reynauld, att reformera armén. Om han hade lyckats hade det franska försvaret varit en spegelbild av den tyska krigsmaskin som krossade Frankrike i juni 1940.

Reynauld var begåvad som få, men blev aldrig populär bland allmänheten. Det brukar förklaras med att han hade en obehaglig metallisk röst. Dessutom lät han ofta arrogant och kunde inte låta bli att säga obehagliga sanningar.

Om Ludvig den XIV hade snubblat eller Reynauld haft en mer sympatisk röst, hade Europas historia förmodligen sett annorlunda ut.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu