När jag slår upp ögonen på morgonen är allt som vanligt. En halv sekund får jag lyssna på grannens radio innan insikten slår mig hårt i magen.

Det är inte mitt land längre. Detta är ett Sverige som inte vill ha mig.

Jag står vid busshållplatsen och väntar. Två personer väntar med mig. Ingen av oss skulle klassas som etniskt svensk. Ingen av oss är blond och blåögd, alla har vi något som skiljer ut oss. Jag har min mörka hud, kvinnan bredvid mig sin slöja, och mannen som håller hennes hand har sina mörka ögon och sitt svarta hår.

Men vi bor alla i Sverige, språket vi talar är svenska.

Varför får vi inte finnas här? Vad är det med oss som gör en så stor del av befolkningen så rädda och så hatiska?

Jag lever i ett Sverige där rasismen på senare år långsamt normaliseras och där hatbrott bortförklaras. Där människor numera får gehör för åsikter där de vill skada andra på grund av hudfärg, sexuell läggning och etnicitet.

Jag går på gatorna i det jag trodde var min stad. Jag biter ihop tänderna och vaksamheten ger mig huvudvärk. Jag kämpar mot en vilja att backa undan och springa så fort jag ser någon titta lite extra, när jag ser någon fnysa och titta bort. Men jag sträcker på mig, håller huvudet högt trots att magkänslan skriker till mig att fly.

En del säger att hatet inte är riktat mot mig som person, bara mot min hudfärg. Det är ingen tröst när jag tar mig igenom dagarna. För jag måste leva vidare i en verklighet där rasismen växer sig starkare, detta är landet jag kallar för hem.

Sällan har jag känt mig så lite värd som människa som i dag. Det känns som att jag numera är reducerad till en fråga, ett ting att diskutera fritt kring. Ska jag få finnas här eller inte? Är jag svensk, eller bara något som borde försvinna?

”Men Anna, du är adopterad, det är inte dig de vill ha bort”, säger vita vänner till mig och fortsätter att slänga sig med hobbyrasism.

Jag slutar aldrig vara rädd och jag slutar aldrig vara vaksam. För det handlar om strukturell rasism, i dag stämplad som okej och det som gör mig till en måltavla är mörk hud och svart hår. Och tillåt mig vara skeptisk: jag vet att de som kallar mig för neger och blattejävel inte bryr sig ett skit om hur länge jag bott i Sverige. De bryr sig inte om att jag har min familj här, de bryr sig inte om ifall jag har jobb eller utbildning. För dem räcker det att jag ser annorlunda ut.

Jag är rädd. Räddare än vad jag någonsin varit. Jag vaknar upp i ett Sverige där Förintelsen inte ens är ett århundrade bort och jag förstår inte hur människor kan glömma så snabbt.

Några av mina vita vänner säger att om man blir rädd så låter man rasister och nazister vinna. Men detta är ingen lek. Så be mig aldrig att sluta vara rädd.

Tro mig, jag kommer att kämpa in i det sista. Det har redan gått över gränsen. Jag vägrar låta rasistiska ord och ”roliga skämt” passera. Jag kommer att pressa mig tills ögonen blöder, för jag vägrar se en upprepning av historien.

Jag kommer att vara rädd, men rasism och nazism ska inte få starkare fäste än så här i Sverige. Aldrig.

Jag vill kunna vakna upp i ett Sverige som vill ha mig.