Lennart Fernström

Inledare


V-kongressen

Fria Tidningen

Är vänsterpartiet det nya gröna?

Med en ideologisk förankring i den statskramande auktoritära traditionen har Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa för att kunna bli de gröna rösternas alternativ, skriver Lennart Fernström.

I fredags gick miljöpartiets förra språkrör Birger Schlaug ut i Aftonbladet och Göteborgsposten med att han överväger att rösta på Vänsterpartiet i valet. Han skulle i så fall inte vara den första som gjorde den resan. Redan 2002 tog MP:s första språkrör Ragnhild Pohanka steget över till V och det inte bara när det gäller röstandet, utan även som aktiv medlem.

Men medan Pohanka motiverade det med mer klassiska vänsterfrågor – MP hade blivit för dåliga på rättvisesfrågor enligt henne, så är Schlaugs argument främst de gröna frågorna. De som såg Sjöstedts och Fridolins jultal i SVT (ligger på SVT play) har inte svårt att förstå vad han menar. Medan Sjöstedt, åtminstone ibland såsom i jultalet, vågar ta upp tillväxtkritiken och ifrågasätta grunden för det system som håller på att utarma vår jord, så pratar Fridolin i bästa fall om att lägga räls och rusta upp miljonområden, men lika ofta om att ge lärarna mer köpkraft.

Vänsterpartiets kongress stärkte också partiets ställning när det gäller den gröna systemkritiken genom att lyfta fram kampen för kortare arbetsdag, något som gör dem till det parti som just nu kommer närmast ett ifrågasättande av dagens arbets- och konsumtionssamhälle.

Men Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa för att kunna bli de gröna rösternas alternativ. Kanske inte främst på rena miljöfrågor där de matchar mp allt bättre, utan framförallt på den frihetliga biten. Med en bakgrund och en ideologisk förankring i den statskramande auktoritära traditionen har de långt till den gröna ideologins vänsterliberala tankar. Det syntes under kongressen inte minst i de interna demokratidiskussionerna där partiledningen ville centralisera än mer makt till sig själva genom fyraåriga mandatperioder i partistyrelsen och slopande av kongress för att fastställa valplattformen.

Helt klart är ändå att även i de frihetliga frågorna rör sig vänsterpartiet sakta åt rätt håll på flera områden. Kongressen förstärkte det bland annat med beslut att tillåta alternativa aktörer i välfärdssektorn. En ska dock vara medveten om att det fortfarande är på nåder av kommun- och landstingspolitikerna. Vill lokalpolitikerna vara utan konkurrerande verksamheter så kan de i V:s samhälle stoppa dem. Och inte ens under de premisserna är det självklart i V att tillåta icke-vinstdrivna alternativ. Många, däribland Rossana Dinamarca – skolpolitisk talesperson som även sitter i riksdagen och partistyrelsen – argumenterade för ett totalförbud mot alla alternativa driftformer.

Det finns självklart inget facit och ingen sanning när det gäller vilket riksdagsparti som är grönast – såväl C som V och MP vill gärna se sig som det. Mycket handlar om vad en själv definierar som grönt och inte minst vilka frågor en själv prioriterar högst. Det handlar också om hur en värderar riktningar och tendenser. För medan MP kommer från ett grön frihetlig tradition men allt mer tappar den, kommer V från en auktoritär socialistisk grundsyn men går sakta åt det gröna frihetliga hållet.

Till exempel är det glädjande att två ombud tog upp medborgarlön till diskussion på V:s kongress. Glädjande för att det är en fråga som inte varit aktuell i V innan. MP å sin sida har fram till senaste kongressen haft medborgarlön i partiprogrammet. Att då bara fyra riksdagsledamöter stödjer motionen om det i riksdagen är en sorglig utveckling. Men på MP-kongressen var det bara en röst ifrån att medborgarlön blev kvar i programmet, och i det sammanhanget väger förstås V:s två kongresstalare ganska lätt.

Det får nog ses som ganska typiskt för de klassiskt gröna frågorna – MP kommer från en bättre utgångspunkt men tappar alltmer, medan V kommer från en svag position och blir allt bättre. Om och när deras vägar mötes återstår dock att se. Helt klart är dock att för den som prioriterar kärnkraftsavveckling, ett hållbarare samhälle, en mindre hård arbetslinje, öppnare gränser, EU-kritik, nej till Nato-medlemskap och så vidare så vore en regering med både MP och V bättre än en med MP och FP. Och V:s trumfkort i valet är att bara de till skillnad mot MP vill se en regering med både MP och V, och att de stänger dörren till det kärnkraftskramande FP.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu