Fria Tidningen

Krönika: Vita blattar går före i kön

Det finns en rasistisk hierarki i kategorin invandrare. Själv är jag lagom spännande, lagom mycket invandrare, skriver Maria Padrón Hernández i en krönika.

”Varför är vi vänner egentligen?” Vi sitter på en hipp krog i Göteborg. Krimskrams på väggarna, tunga draperier, en uppstoppad älg i fönstret. Alkoholen vibrerar i blodet. Ögon glänser, öronsnibbar rodnar, munnen kan inte sluta le. Lycka kan se ut så. Men alkoholens lycka har sitt pris: ärligheten. Att jag har ett svar på frågan bevisar bara att även jag ställt mig den. Så jag svarar: ”Jag tror att vi ser oss själva i varandra. Inte som vi är, utan som vi skulle ha kunnat vara om vi valt annorlunda.”

Vi är unga vuxna kvinnor i Göteborg. Universitetsutbildning, vit hy, brunt hår, lägenhet, fast anställning på kontor, en man och ett barn var. Blattar. Eller? Du flyttade till Sverige från Rumänien som barn. Jag är född i Sverige av föräldrar som föddes i Spanien. På något sätt är både utgångspunkten och den punkt där vi befinner oss i dag lika: vi är de där välintegrerade blattarna som är lagom spännande, lagom invandrare. Ett perfekt alibi och en bra statistik. Men i våra ögon finns det så pass grundläggande skillnader mellan oss att frågan ligger där som en kall fisk på bordet: ”Varför är vi vänner egentligen?” Och svaret: ”Vi är varandras alternativ. Den vi hade kunnat vara.”

Invandrare – detta begrepp som vi bygger vårt samhälle på men som helt saknar definition! Det finns markörer och tecken som gör att du och jag på vissa sätt är invandrare. Du är född i ett annat land och det är mina föräldrar också. Men vad säger det om oss? Jag säger: ”Du är som Tiger Woods och jag är mer som Obama”. Det förlösande skrattet. Även detta kommer vår vänskap att överleva. Eller?

Sverige talar om etnicitet och invandrarskap, USA talar om ras – oftast menar vi samma sak och spelreglerna är förvillande lika. I invandrarskapet, liksom i rasifieringen, finns det ett spelutrymme. Vi förhåller oss till invandrarskap/ras olika, leker med det, spelar med och spelar mot. Woods vill inte definiera sig i termer av ras men väljer vitt när han kan välja, Obama spelar på sin svarthet. Det är här vi är så pass olika varandra att vi ibland inte ser vad vi har gemensamt.

Du pratar svenska med dina föräldrar och med ditt barn. Jag pratar spanska. Du gifte dig med en dalmas. Jag gifte mig med en kuban. Du bytte efternamn till något som svennar kan uttala. Jag insisterar på båda efternamnen och båda apostroferna. Du pratar bostadskarriär. Jag gör en poäng av att bo i hyresrätt i förorten. Du plattar håret. Jag tillämpar balsammetoden för maxade lockar. Du säger: ”Det konstiga är att det är jag som är den riktiga invandraren - inte du! Du är ju född här.”

Samtidigt är vi båda lika skadade av ett rasistiskt samhälle: bitterheten i föräldrarnas skam, smärtan i att av misstag inkluderas i ett rasistiskt vi, rädslan efter valet 2010. Kunskapen om att vi måste vara dubbelt så bra som Lina/Jon för att ens ha en chans. Perfekta svenskan, bästa betygen, inte gå på cykelbanan, plocka upp pappret om det hamnar utanför papperskorgen. För vi får inte bekräfta alla miljarder fördomar. Minfältet som breder ut sig när vi öppnar ytterdörren!

Skillnaden är att vi har tillämpat olika strategier när vi navigerat detta minfält. Samtidigt: vårt minfält är glesare än så många andras. Inom kategorin invandrare finns en rashierarki och vi är högt upp på den. Under vårt minfält finns andra i lager på lager, tätare och tätare, med mindre utrymme för förhandling. För vissa människor i vissa situationer hjälper varken perfekta svenskan, nitiska sopåtervinningen eller lättaste efternamnet och att du aldrig någonsin bott i ett annat land än Sverige bryr vi oss inte om.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu