• Efter tiotusentals timmar av blod, svett, tårar och kärlek står det nya kulturhuset Cyklopen klart. Här var det fortfarande några månaders arbete kvar.
  • Bygger på höjden.
  • Gamla Cyklopen byggdes av containrar.
Fria Tidningen

Cyklopen bygger framtidens politik

På lördag invigs nya Cyklopenhuset. Kristian Borg hyllar människorna som gjort det omöjliga möjligt. De visar att med kollektiv kraft kan framtiden skapas ur nästan ingenting.

Cykloperna i den grekiska mytologin var jättelika varelser med ett öga i pannan. Figurerna dyker upp i Homeros Odysséen och beskrivs där som "ett trotsigt och laglöst släkte" som "varken sätta en planta med hand eller gitta att plöja".

Om det senare vore en riktig beskrivning av aktivisterna kring Cyklopenhuset i Högdalen skulle de aldrig ha byggt ett eget hus. Men så tillhör de den ironiska generationen och har väl valt namn därefter. En generation som efter decennier av nedskärningar och ökade klyftor är mycket politisk, men allt annat än partipolitisk. Som stundvis förlorat sin tro på förändring, särskilt efter Göteborg 2001. Men som nu återhämtat sig och gör politik med full kraft, utan pengar men genom olydnad, envishet och stark gemenskap. Det låter som plattityder, men det är verkligen sant.

Det grekiska ordet kyklops kan delvis härledas till kyklos som betyder krets eller hjul. Politik á la Cyklopen handlar kanske om att uppfinna egna hjul för att kunna ta sig framåt. Men det har varit en lång uppförsbacke och många käppar i det berömda hjulet.

Jubileumsboken Cyklopen. En plats. Ett äventyr. En rörelse som ges ut i samband med öppnandet berättar historien om det frihetliga projektet. Det handlar, kort sagt, om en grupp människor som bygger ett hus. Åh, om det vore så enkelt. De är bohemer, konstnärer, crustpunkare och aktivister. En del vet inte hur man håller i en hammare och har aldrig byggt någonting. De kan smida slagord, inte svetsa en grind eller gjuta en grund. Man undrar om det är mod eller ungdomligt oförstånd, troligen bådadera.

Det är inte vilket hus som helst heller. Den där färggranna, märkligt formade byggnaden som under drygt ett år tagit form vid sidan av Magelungsvägen nära Rågsveds koloniområde är en udda syn, som tagen från ett futuristiskt Christiania. Att ritningarna någon gång skulle få en motsvarighet i verkligheten tycks de flesta inblandade ha betvivlat.

Men historien börjar tio år tidigare. Sommaren 2003 går ett tjugotal aktivister, en del från den utomparlamentariska vänstern, in i SVT:s gamla lokaler på Östermalm. Hundratals rum på tiotusen kvadratmeter ger möjlighet att konstruera en egen kåkstad. "Jag hämtade en skumgummimadrass från Väsby och plankade med den på pendeltåget. På kvällarna grillade vi på gården, drack folköl och pratade politik", minns "Stor-Ivar" i boken.

Dörrarna stod alltid öppna. Vågade drömmar vävdes. Vad skulle man inte kunna göra med så många rum? Det gick som det brukar gå med drömmar av den typen. Polis stormade efter några veckor. Lokalerna revs för en parkeringsplats. Men aktionen sådde ett frö. Man började smida större planer.

För många har Kulturkampanjen, som föreningen bakom Cyklopen kallar sig, varit ett politiskt uppvaknande eller en politisk tillblivelse. Att göra politik är en process. Vägarna till målet har gått från brevskrivning till bygglovsansökan, från måndagspubar till festivaler och från olovliga ockupationer till långa åkturer i den byråkratiska karusellen.

Efter ockupationen försökte man få ett hus med politikernas hjälp. En före detta tunnelbanehall i Hammarbyhöjden. Men kommunikationen med gatu- och fastighetskontoret, stadshuset, stadsdelsförvaltningen, stadsbyggnadskontoret, länsrätten och länsstyrelsen resulterade bara i insikten att politiker och tjänstemän aldrig skulle hjälpa till.

För den utomstående infinner sig misstanken att byråkratin syftar till att få folk att tröttna och inordna sig i konsumtions- och produktionscykeln. Det ville inte Kulturkampanjen. Återstod att bygga eget.

Det första huset konstrueras av containrar. Våren 2006 tas det första spadtaget på en ödetomt nedanför Högdalstoppen, utan en krona att bygga med. Men en rosa, en grå och två blå fraktcontainrar får man på något vis tag på från Göteborg.

Huset döps så småningom av medierna till Containerslottet, kanske på grund av dess vindbrygga, och det blir både en viktig byggerfarenhet och en mötesplats för fester och filmkvällar, graffiti, dansmusik och antiauktoritär politik. Drömmarna kan äntligen realiseras. Aktivism kombineras med kreativitet och nybyggaranda. "En perfekt plats för en saga", konstaterar Cyklopen i dag.

Med branden den 29 november 2008 går en chockvåg över landets utomparlamentariska vänster. Men de förmodat nazistiska anstiftarna har ofrivilligt gjort Cyklopen starkare än någonsin. "De kan aldrig bränna ner våra drömmar", blir mantrat de kommande åren. Cyklopen får oväntat stöd från vänster till höger. Kulturborgarrådet kräver en utredning, Kulturhuset vid Sergels torg rycker ut till den fria kulturens försvar och till och med de politiska motståndarna på SvD:s ledarsida skriver ett stöduttalande.

Ungefär tio år efter den första ockupationen är Kulturkampanjen i hamn igen. Det här är Cyklopen 2.0. Men för dem som inte varit med tidigare är det nu det börjar. Johan, under 18 år, berättar i boken: "Jag har aldrig riktigt varit med i någon politisk grupp innan, jag blev intresserad för något år sedan så det här är min första stora politiska grej. Jag tror att jag är yngst här men jag har inte känt att någon direkt behandlar mig annorlunda på grund av det."

Cyklopen-supportern Joakim Thåström intervjuas också. Hans föräldrar flyttade till Högdalen 1958, en stadsdel som gått från nybyggaranda via sunkigt 70-tal till dagens affärsmässiga visioner om att stadsdelen "ska se ut som Florida". Centrum har köpts av Citycon och många befarar höjda hyror och likriktning. Då är Cyklopens visioner sundare. Mångfald istället för enögd enfald.

Till det bästa med Cyklopen hör den inbjudande attityden. Det är inte sektvänster, inte 90-talets inskränkta aktivistmiljö. Alla som kan skriva under på värderingar som direktdemokrati, jämlikhet och jämställdhet har en stående inbjudan. Cyklopen vill inte bara skapa något på platsen utan också bidra till att skapa "ett myller av fria sfärer, autonoma initiativ, kollektiv, kooperativ, nätverk och sociala sammanslutningar".

Motgångarna har varit oräkneliga. Blod, svett och tårar, mordbrand och stölder, interna slitningar och övernitiska myndigheter. Ändå har tron på möjligheten att lyckas varit en ständig följeslagare. Det är kanske det vänstern, i bredare bemärkelse, har saknat de gångna tio åren. Självförtroende. "Man bygger liksom inte ett sånt här hus", konstaterar Johnni. Det ligger mycket i det. Jag tror faktiskt inte att vi har sett något liknande förut.

Som Maria säger i boken skulle Stockholms utomparlamentariska vänster må bra av fler konkreta projekt. Punkens do it yourself-anda har varit vägledande, alla kan och om inte så lär vi oss av varandra. Men utan eldsjälen Victor Marx, som under resans gång utbildat sig till arkitekt och därigenom bidragit med expertis, hade det nog inte gått. Samtidigt kan ingen enskild lyftas fram på andras bekostnad. Berättelsens kärna är styrkan i det gemensamma.

Den läckert formgivna boken gör att man lätt glömmer dess genretillhörighet: aktivister som skriver sin egen historia tenderar att idyllisera och romantisera, överdriva sin egen betydelse och blunda för interna konflikter och motstridiga åsikter utifrån. Det är förstås min text färgad av. Men om ens hälften är sant är alla superlativ underdrivna. Projektet har även tilldragit sig internationell uppmärksamhet. Det konstiga är att den inte varit större.

Victor Marx ställer också några nödvändiga självreflekterande frågor. Kan man skapa en perfekt bubbla i en imperfekt värld? Nej, man är ohjälpligt påverkad också av alla de systemfel man motsätter sig. Detta blir tydligt i aktivisternas diskussioner kring jämställdhet. Exempelvis var fler män än kvinnor aktiva i bygget av det första huset. Men man kan inte förändra hela världen eller göra allt på en gång. Marx konstaterar att man ändå varit det förmodligen mest jämställda bygget i landet.

Det ska bli intressant att se hur Cyklopen tacklar utmaningen att behålla känslan av frizon och samtidigt vara politiskt proaktiv. Kan man nå ännu fler utanför den autonoma miljön kan det bli ett relevant förändringsprojekt på flera fronter, snarare än tillflyktsort för ett utopistiskt avantgarde. Men Cyklopen har redan visat att en annan värld ÄR möjlig. "Vår generella princip har varit att varje individ ska ha möjlighet att lära sig varje moment i byggprocessen. Tar det en halv dag att slå in en spik så får det göra det", skriver Victor Marx. Den principen finns nästan ingen annanstans i samhället. Bara för de orden vill jag se tusen Cyklopen blomma.

Kollektivbyggarna i Högdalen är ett trotsigt släkte, det har de gemensamt med antikens cykloper. Men de är allt annat än enögda. Det de har åstadkommit är inget mindre än ett nytt hjul. Drömmen om en annan stad kan nu rulla vidare – om än i uppförsbacke som vanligt.

Fakta: 

Cyklopen

Ett frihetligt socialistiskt kulturhus som drivs och ägs av Kulturkampanjens medlemmar. Vad huset ska fyllas med beslutas av medlemmarna men man vill vara både en frizon och en plats där man tar fram verktyg för politisk förändring.

Bygger på tanken att en lokal är inte bara ett utrymme för politisk aktivitet utan också alstrar aktivitet. Bjuder därför även in andra grupper att använda huset.

Invigningen firas med fest och artister som Oi Polloi (Storbritannien), Kajsa Grytt och Linda Pira den 21/9 kl 12–03. Jubileumsboken Cyklopen. En plats. Ett äventyr. En rörelse (red. Ivar Andersen) släpps i samband med festen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Frihetligt kulturnav fyller 40

Från kapsylfabrik till nav för många av Stockholms kulturarbetare. SFT var på plats när Kapsylen fyllde jämnt.

Stockholms Fria

Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria

Boken Vårt 80-tal dokumenterar husockupationer och vänsteraktivism. "Nu skriver vi vår egen historia", säger Mandra Wabäck, redaktör.

Stockholms Fria

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu