I nordvästra Gästrikland, omgiven av skövlade åsryggar, granplantage och put and take-sjöar som sponsras av skogsföretag i sann Good will-anda, ligger den lilla byn Åmot. Här finns omkring femhundra invånare varav många är sysselsatta inom skogsbruket, vilket även Stora Ensos byggnad mitt i byn skvallrar om.

I Åmot finns också en fiskevårdsförening som ansvarar för ett hundratal sjöar och tjärnar. Och i närheten av byn finns flera put and take-sjöar där man regelbundet planterar in ädelfisk, som till exempel den populära regnbågsöringen. För oinsatta inom fiskevård och sportfiske bör det upplysas att ”put and take” betyder att man planterar in odlade arter i rent sportfiskesyfte. För att inte konkurrera med de inplanterade fiskarna, samt för att skydda sportfiskarnas beten, brukar man utrota inhemska arter med nät (vilket tidigare skedde med gift) innan inplanteringen.

Put and take handlar alltså om att utrota sjöars naturliga arter till förmån för fisk vars enda syfte är att fiskas upp. Ja visst låter det perverst?

Den odlade fisken är inte något miljö- och hälsoalternativ heller. Regnbågsöringen, som har sitt ursprung i Nordostasien och Nordamerika, transporteras ofta långväga från fiskodlingar (som i sig är kända för stora miljöproblem), den är gödd på pellets, smakar pappersmassa och ser ut att må som om den levt vid en sulfitfabrik med svampiga gälar och trasiga fenor. Oftast kan den inte reproducera sig i våra vatten, men väl förrymd kan den äta upp vilda öringars och andra arters avkomma.

Enligt olika lagar och regelverk är det förbjudet och straffbart att plantera in fisk i sjöar – men tillstånd utdelas ändå generöst av länsstyrelsen. Myndigheten tillåter även att sjöar inom naturskyddszoner, som till exempel Natura 2000-områden, förstörs i detta syfte.

Arbetar det inte några ekologer på länsstyrelsen?

Orsaken till att det finns förbud mot att forsla arter hit och dit är att ekosystem, som byggts upp under årtusenden, kan rubbas. Inplanterade arter bär med sig beteenden, parasiter, smittor och bakterier som påverkar andra arter och så vidare. Så varför denna generösa tillståndsprövning? Värderas sportfiske högre än djur- och naturskydd, hälsa och miljö?

Detta artificiella fiske kan förvisso ge markägare och fiskevårdsområden inkomster från försäljning av fiskekort och diverse utrustning. Och storföretag som Stora Enso får en möjlighet att kompensera för de skogar de skövlat och ersatt med sterila granplantage (läs greenwashing). Likaså erbjuds folk en anledning att ta sig ut i ”naturen” på ”fritidsaktiviteter”, många orter marknadsför put and take-sjöarna på sina hemsidor.

Men att kalla detta horribla nöje för fiskevård?

Landskapet omkring Åmot är kommersialiserat och standardiserat, som så många andra platser runtom landet. Fast det behöver inte vara såhär. Med sundare skogsbruk, naturskydd för mark och vatten skulle Åmot kunna få en blomstrande livsmiljö, turism- och friluftsnäring. Det skulle kunna bli en plats värdig att överlåta till kommande generationer. Nu har den varken skönhet eller framtid.