Välkommet avsteg från den rätta vägen

Publicerad:   •  Uppdaterad:
Kultur
Litteratur

Att gå vilse är något som ofta omgärdas av skräck. Man vet ju inte var man är, har tappat orienteringen. Vi brukar också använda uttrycket gå vilse om vår livsvandring. När vi säger om någon: hon har förlorat sig själv, gått vilse i tillvaron, förlorat sin hemmahörighet.

Därför kartor och kompass. GPS och Eniro. Handböcker i levnadskonst och livsstilscoacher. Så du inte riskerar att gå vilse, blott Gud vet i så fall vad som händer.

Kritikern och politiska aktivisten Rebecca Solnit vänder på steken. Förespråkar att man medvetet, med öppna och nyfikna ögon, ska gå vilse. Både geografiskt och existentiellt. Att gå vilse är en konst, inget man bara gör så där. Den snårige (!) essäisten Walter Benjamin var inne på samma tanke. Solnit visar vägen (!) genom att berätta om sitt eget liv. Läsaren tas med till öken och bergmassiv, camping och vandringar. Landskap där man finner det man inte på förhand kunde veta, eller ens ana, att man skulle finna. 

Solnit delger också läsaren filosofier om tomrummets betydelse. Yves Kleins konst apostroferas. Han med sitt beryktade hopp – hoppade han verkligen ”på riktigt”? Om detta går meningarna fortfarande isär, men när är något ”på riktigt”? Egentligen.

Solnit har judiska rötter. Som läsare tänker man genast exodus och diaspora, ofrivillig exil. En vilsenhet som följd av fördrivning. Jag tänker också på den postmoderna, kreativa (medel)klass som har råd att leka nomad och ökenvandrare. Dit Solnit hör.

I sanningens namn ska framhållas, att författaren skriver som vackrast om platsernas betydelse för våra starkaste och mest berörande minnen. Det är inte dofterna, som hos Proust och andra, som påverkar oss mest. Utan platserna, där vi levde våra liv – passionerat eller i sorg. 

Kanske lämnade vi avtryck och spår, kanske inte. Och platserna fanns aldrig utanför oss. De förvandlades, så snart vi kommit i kontakt med dem, till inre sådana.

En lätt anstrykning av melankoli och förgänglighet smyger sig på. De obehagliga frågorna. När gick jag någonsin vilse? Har jag vågat kasta mig ut – en enda gång? Eller höll jag mig ihärdigt till den bekanta vägen – därmed förlorande mig själv, eller den jag kunde ha blivit?

Fria Tidningen