Stockholms gatukonst ämne för högre studier

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Cecilia Andersson, bildlärare utbildad vid institutionen för bildpedagogik på Konstfack, har undersökt var gatukonsten uppstår och varför. I dag doktorerar hon på sin avhandling, där hon dokumenterat gatukonst i Stockholmsområdet.

Kultur

Medan det borgerliga styret i Stockholm tar hårdare tag mot olaga affischering och sparkar ut graffitin från kommunala Kulturskolan visar forskare allt större intresse för gatans konstformer. Bildläraren Cecilia Andersson är aktuell med avhandlingen Rådjur och raketer, där hon undersöker kulturfenomenet gatukonst. I Anderssons definition av begreppet ingår både graffiti och street art, alla visuella gestaltningar i det offentliga rummet.
– Jag hävdar att det är en egen konstform och att dess plats är på gatan, säger Cecilia Andersson.
Hon menar att det finns en paradox i samhällets mottagande av gatukonsten. Å ena sidan ökar repressionen, genom till exempel skärpta straff mot skadegörelse. Å andra sidan arrangeras gatukonstvandringar och konsten ställs till och med ut på gallerier. Det senare reagerar hon emot:
– När man lyfter in gatukonsten i den vita kuben förlorar den sin mening. Det handlar om att man försöker säga något på plats. Jag menar att gatukonsten utgör en motmakt, ett ifrågasättande av det offentliga rummet, vem som har tillgång till det och vem som bestämmer vad man får göra i det. Det finns en motståndsaspekt i det här.

Det var 2003 som Cecilia Andersson på allvar började forska om gatukonst. Men intresset väcktes egentligen långt tidigare.
– Jag har varit intresserad av muralmålningar sedan länge. Och när jag jobbade i en grundskola upptäckte jag hur aktuellt graffiti är för unga människor, vilken kraft det finns i viljan att göra de här bilderna. Men jag ville inte göra en avhandling om graffiti, det är redan gjort och det kändes lite förlegat.
Cecilia Andersson ser ett framtidsscenario där rörlig bild och ljud blir allt mer förekommande i den offentliga konsten, den legala som illegala. Och hon menar att det finns beröringspunkter mellan gatukonst och annan samtida konst. Ifrågasättandet av konstbegreppet är en av dessa.

I avhandlingen har hon intervjuat flera gatukonstnärer och hon ser en levande ambivalent paradox i både deras och sitt eget sätt att resonera.
– Samtidigt som man kräver ett erkännande från konstvärlden vill man känna sig utanför och behålla friheten att göra vad man vill. Jag hamnar ju där själv. Jag vill inte bidra till en institutionalisering av gatukonst genom att skriva en avhandling, men det gör jag ju.
Hon ser också en tendens i att samtidigt som det offentliga rummet privatiseras mer kommer fler att vilja ta det i anspråk.
– Men det behöver inte vara illegalt, samma tendenser finns i annan konst. Människans behov av att berätta är så starkt.
En del gatukonst är svår att finna, verken hittas på undangömda platser, under broar och prång. Cecilia Andersson använder begreppet nollgradiga platser:
– Det är ställen som folk undviker. Just här kan det uppkomma gatukonstgallerier. Det spännande är att de står i ständig förändring. Platsen har jättestor betydelse, men det beror också på vilket syfte konstnären har. Många vill försköna eller förbättra en plats.
Gatukonst har alltså till skillnad från graffiti blivit allt mer socialt accepterat. Cecilia Andersson menar att det också inom dessa kulturer finns en polarisering. Det var något som förvånade henne när hon började forska.
– Man är i samma värld och får möta samma hinder, och ändå väljer man att klanka ner på varann. Som jag ser det står graffitikulturen för mer strikta regler medan street art kan beskrivas som en sorts postgraffiti, där det handlar om att hitta nya saker hela tiden. Man kan jämföra det med den klassiska konsten kontra den postmoderna, säger hon.

Fria.Nu