Hipstrarnas profet

Publicerad:

En profet dyker plötsligt upp i Stockholm. Han säger sig vara Guds utsände, men hans teologi är inte direkt traditionell eller kristen. Han låter som en fritidsledare på en progressiv ungdomsgård. Jerker Jansson har läst I ett litet hörn av världen av Marcus Palm.

Kultur
Litteratur

En grupp udda, men ändå vanliga, människor i Stockholm sysslar med det udda, men rätt vanliga människor i Stockholm sysslar med. Jobbar ganska lite. Går på krogen mycket. Slamrar omkring i sin egen lilla värld med små problem som upplevs som enorma.

Det tar en stund att förstå att boken inte har någon egentlig huvudperson. Redan i första scenen börjar författaren Marcus Palm att skifta fokus. Det är ingen svaghet. Inget fel. Snarare ett klassiskt berättargrepp som senare den trånga och instängda amerikanska creative writing-tekniken, eller -ideologin snarare. En av fokusskiftandets mästare var Philip K Dick och Palm uppvisar drag av Dick. Den skruvade grundidén som bär större tyngd än personerna i berättelsen är Dicks utgångspunkt för varje berättelse.

Emil är trasig och traumatiserad av en besvärlig barndom och bär på autistiska drag. Erik hatar sitt kontorsjobb och lever ett liv som han också hatar. Agnes är punkaktigt tuff på ett krampaktigt sätt, söker kärlek men håller den hela tiden ifrån sig. Alla saknar något i sina liv och Lars – profeten – för dem samman och ger dem något att tro på, även om det är osäkert vad det är de ska tro på egentligen.
Profetens teologi är nämligen ganska luddig. Eller rättare sagt upplevs den som luddig eftersom den egentligen består av den moral som vårt samhälle tror sig bygga på. Allt är okej så länge som det inte skadar någon annan. En moral som hyllar kärleken och friheten, men som mest är läpparnas bekännelse i en tid då mörka krafter tränger sig på och med dem moralistiska föreställningar som knappast hör hemma i en modern tid.

Människorna i boken blir förvånade när de hör en profet säga att de ska älska vem eller vilka de vill på vilket sätt de vill. Profetens budskap är något slags vänsterliberalt kärleksbudskap, han håller till och med en predikan på en klippa som ekar av Jesus bergpredikan. Även om boken inte är särskilt teologiskt driven ställer den frågor som är viktiga. Här i Sverige lever vi i en värld där religionen inte längre tillåts påverka samhället, men där den långsamt håller på att erövra terräng igen, som kulturell markör åtminstone. Hur skulle en modern religion kunna se ut? Vad skulle tilltala människor av i dag?
Resultatet blir något slags mellanmjölksreligion. På gott och ont.

Idédrivna berättelser som denna har ett problem. Idén tar gärna över romanfigurernas roll. Människor bleknar lätt i tankens skugga. Palm försöker ge sina sökare kött och blod, men de blir aldrig mer än figurer i dans runt en massa frågor. Inget problem. Det finns hela litterära genrer som beter sig på liknande sätt. Science fiction, Philip K Dicks favoritgenre, är det tydligaste exemplet. Där är idén huvudperson, näst in till reinkarnerad i mänsklig form.

Boken känns som den debut den är, är inte så vässad som den skulle kunna vara, bildspråket känns ibland krystat och påklistrat, men den är en mycket trevlig bekantskap. Underhållande och lättsam litteratur behöver varken vara banal eller tom, den kan mycket väl syssla med tunga frågor. Feelgood är inte fel och där någonstans hamnar Palms roman. Som att äta godis utan att må illa efteråt.