Också en mugg med en tydlig etikett går att fylla med vad som helst. | Foto: Foto: Yvonne Åsell /SvD/TT

Vem är du Romeo?

Publicerad:

Veronika Gustafson undersöker benämningar, namn och identiteter i en dikt om Romeo och Julia.

Kultur

Romeo, min Romeo, vad är väl ett namn

En tom etikett, en kartong i min famn 

Om jag döper min ros

Till "en sur aprikos"

Kvarstår nog doften i fysisk hamn.  

Så sant sköna jungfru med huvud på skaft 

Nån nytta av "Romeo" har jag aldrig haft! 

Namnet är yta

Så insidan tryta

Om "Julia" ges näring och kraft!

Men Romeo, O Romeo, vad är väl ett du

Ej blott en Romeo; en man, Montague!

Identiteter

Och vad vi nu heter

Bär och beskriver ju det vi är nu!

Om så är fallet min djupsinta väna 

Kan icke längre nån stämpel mig tjäna!

”Han” – vem är det? 

”Man”; mitt förtret!

Jag klär av mitt skal, det mondäna!

Men Romeo, du Romeo, nu talar du strunt

Utan ditt skal flyter tanken min runt

Du blir så suddig

Helt ogreppbart luddig

Att va’ definierbar är vettigt och sunt!

Vad är det du säger min namntyngda fina!

Jag trodde du tyckte att namn var en pina!

Nåt ytligt, en last

Som bör glömmas med hast

För att låta ens sanna jag skina!

Romeo, din Romeo, vad är väl ett jag

En bunt gamla tankar och minnen – idag!

Snart är de borta

Ty minnen är korta

Och ändras ju ständigt, så du är rätt vag. 

Men älskade sköna, nu säger jag nej! 

Jag ser dig ju tydligt; jag känner ju dig! 

Din medvetenhet

Karaktärskvalitet

Det, ja ditt sätt, är stabilt nog för mig!

Men Romeo, O Romeo, vad vet väl du

Om vad jag tänker och känner just nu?

Jaget förändras 

När tankarna ändras

Jag är en annan än den du ser nu! 

Min älskling, min böna, sofistiska höna

Nu sa du nåt dumt som fick mig att stöna!

Vi har alla kärnor

Och tusentals stjärnor

I ögonens fönster till själen att röna!

Romeo, o Romeo, nu slutar du svamla! 

Rakt in i New Age verkar du ramla

Kärnor är fluffar

Själar är bluffar

Egot är ute och brukas av Gamla!

Min sköna moderna och märkliga knäppgök

Om egot ej finns är väl vi liksom brandrök

Min hjärna en spis

Mitt sinne ett dis

Som möter din dimma och rumsliga stök. 

Åh Romeo, ja Romeo, du fattar till slut

Att jaget är dunster som bör rökas ut

Och om det nu finns

I nuet det vinns

Att du möter mig är nåt’ som ej hinns.

Du grymma sofist, jag tror jag förstår,

Vårt vi har förlorat, jag fäller en tår.

Mitt jag är nu luddigt

Ditt du är nu suddigt

Adjö och farväl, au revoir.