Lisa Backmans Rödspottare – fiskbroderi och kinesisk visdom i ett.

Tokigt och roligt i grälla färger

Publicerad:
Kultur
Konst

Renoveringen av Liljevalchs konsthall är klar och flaggskeppet Vårsalongen är tillbaka på Djurgården efter två år i exil. Som vanligt bjuds det på ett myller av konstverk – 286 i år – framvaskade ur ett material från 2 400 sökande konstnärer. Geografiskt kommer de utvalda konstnärerna från hela landet, men ser man till antalet är det dock en stor koncentration till Stockholmsområdet.

Man kan ha olika teorier om varför det är så, till exempel att det beror på juryns sammansättning och smak, men eftersom alla verk väljs ut anonymt kan det också vara så att det helt enkelt lämnas in flest verk av stockholmare.

”Det ska vara lite tokigheter”, säger Mårten Castenfors när han presenterar utställningen framför en illröd lax i akryl. Och ja, det kan ju ses som ett signum för Vårsalongen, att det ges utrymme för det som är udda och inte brukar rymmas i de fina salongerna. Intill laxen hänger några mandalas, likaså färgstarka, och ytterligare några meter bort kryper en snöleopard i fuskpäls ut ur sin håla.

Det är över huvud taget en hel del grälla färger i år, så mycket att det nästan flimrar för ögonen ibland. Då är det lätt att man istället fastnar för den konst som är mer vilsam att titta på. Till exempel Marielle Göthbergs teckningar i kol och blyerts, hudnära porträtt av ansikten som är otroligt levande och intima. Eller Love Frisendahls betongbyggnad i miniatyr med påmålad graffiti.

Även Lars Agger jobbar med små medel. Han använder blyerts och krita med en aning akvarell som sätter färg. Fabriksbyggnader, grupper av anonyma människoskepnader och djur som gör konster. Det är fantasieggande.

Årets Vårsalong bjuder på allt och extra och lite till. Här finns vikta pappfigurer, en dörr, en virkad jättekanin och stengods. Det är kul med mångfalden av uttryck, men någonstans bland gräsklippare av glasspinnar och kaffekaskhembränningsapparater blir jag ändå lite matt. Inte så att det är fel på verken i sig, jag gillar faktiskt både Emelie Bäcklins otroligt välgjorda leopard och Kristin Larsson fantasifulla hembränningsapparat som skulle passa perfekt hos professor Balthazar. Men sammantaget tycker jag att Liljevalchs satsar för mycket på det där ”tokiga”. Vårsalongen kan påminna om en alltför lång buskis med Nils Poppe.

Vilka är det då som gör den här konsten som känns lite eljest? De kommer väl från glest bebyggda trakter är min första tanke. Men det visar sig att det är konstnärer från Stockholmsregionen som broderat fiskar med kinesiska visdomsord, målat en överviktig man i bar överkropp som solsemestrar på ett kalhygge, gjort en snöleopard i fuskpäls och byggt en modell av ett pimpat hus med sportbilar och pool på taket och döpt det till Slussen.

Men visst, jag har ganska roligt på utställningen, särskilt eftersom det är på öppningsdagen och många av konstnärerna är på plats. Det är med stort nöje jag lyssnar till en graffitikonstnär som förklarar alla delar i hans hjärna som är inkopplade när han freestylar fram sin konst. Eller mannen i hatt och kostym som smyger upp bredvid mig (Per Sonderud) och berättar att han är den första på tusentals år som uppfunnit en ny färg. Han blandar kadmiumröd med sin egen saliv, så att hans dna finns med i färgen. Resultatet: Soneröd.

Fria Tidningen