Deltagarna i projektet ”Min hälsa, mina rättigheter” är frustrerade över hur de som nyanlända har blivit behandlade inom den svenska vården. Nu ska de informera andra i samma situation om vilka rättigheter som gäller.

”Jag visste inte att man kan säga nej till läkarens behandling”

Publicerad:

De känner inte att den svenska vården tar dem på allvar. Nu ska en grupp nyanlända hbtq-personer sprida kunskap om rätten till hälsa bland andra som befinner sig i samma situation, genom projektet ”Min hälsa, mina rättigheter”.

Fördjupning

När Angel Mulungi kom till Sverige för nio månader sedan berättade hon för en läkare att hon i hemlandet Uganda diagnostiserats med den reumatiska sjukdomen lupus. Hon fick svaret att ugandiska läkare inte är tillräckligt kvalificerade för att göra den bedömningen. Det är dessutom inte troligt att hon har sjukdomen eftersom den är ovanlig i Uganda, sade läkaren och gav henne medicin för en annan åkomma istället.

– Man blir trött. Du slutar uttrycka dig. Du tänker att du måste acceptera det läkarna säger. Jag visste inte att jag hade rätt att säga nej till den behandling de rekommenderade, säger hon.

Paret Doria och Niss från Algeriet kämpar för att Doria ska få hjälp med sin tinnitus. Bådas pannor ligger i djupa veck när de pratar. De tror att den har uppstått i samband med stressen över väntan på besked om uppehållstillstånd. Men de har fått veta att hon inte kan få en utredning utan personnummer. Nu måste hon ta medicin mot sömnproblemen och ångesten som hon har fått till följd av sin tinnitus.

Iman från Marocko berättar att hon känner sig kriminell när hon gör sjukhusbesök. Hon ställer sig upp, lutar sig över restaurangbordet där vi sitter. Orden verkar inte kunna komma fram fort nog.

– De frågar en vad man gör i Sverige, men det har ju inget med saken att göra. Det känns som att man sitter i polisförhör.

Hon är trött på att bli runtskickad från sjukhus till sjukhus för att få rätt hjälp, säger hon. Hon tycker också att vården är dålig på att ge psykiskt stöd till papperslösa och asylsökande.

– De frågar dig varför du har brutit benen, men de frågar inte om det gör dig ledsen att prata om det. Svenskar får psykologiskt stöd om de inte lyckas berätta om något de varit med om utan att gråta. Men flyktingar förväntas berätta allt på en gång.

Tills nyligen har Angel Mulungi, Doria, Niss och Iman inte vetat vad de har för rättigheter inom den svenska vården, berättar de. Det är ingen som har informerat dem om det.

Men tillsammans med nio andra nyanlända deltar de nu i projektet ”Min hälsa, mina rättigheter”, som drivs av den antirasistiska tankesmedjan Interfem i Stockholm. De utbildas till informatörer med målet att ge andra nyanlända den information som de själva inte fick när de kom till Sverige.

Projektdeltagarna är alla hbtq-personer och många har sedan tidigare komplicerade förhållanden till både vård och myndigheter.

Därför ser Queen Asiimwe Ceitlin från Uganda fram emot att ta med sig sina nya kunskaper till Newcomers-kaféet för nyanlända hbtq-personer som hon har startat i Falun.

– Vissa är redan rädda för myndigheter när de kommer till Sverige. De vågar inte ta kontakt med vården eftersom de är rädda för att anmälas till polisen. Eller så kanske de oroar sig för att testas positivt för hiv och bli utvisade på grund av det, säger hon.

Berättelserna om bemötandet inom den svenska vården övergår snabbt till ett samtal om den allmänna frustration deltagarna känner som nyanlända hbtq-personer i Sverige. Det är nämligen inte bara av läkare som de känner sig misstrodda.

– När jag kom till Sverige frågade Migrationsverket om min läggning. Vad förväntar de sig att jag ska säga? Jag har flytt från tio olika platser. Det är klart att jag är rädd för att berätta det, jag är rädd att de ska försöka döda mig här också, säger Queen Asiimwe Ceitlin.

Hon menar att svenskar dessutom förväntar sig att flyktingar ska använda sig av samma begrepp för att beskriva sin sexualitet eller könsidentitet som man gör i Sverige. Gör de inte det möts de av tvivel från omgivningen.

– Som afrikan känner jag inte nödvändigtvis till begrepp som ”lesbisk” eller ”queer”. Varför måste jag förklara saker på det viset? Om du vill veta något, fråga – men du måste också lita på svaret.

Angel Mulungi säger att man som afrikansk hbtq-person behandlas som att man är underlägsen var man än befinner sig. Men hon är inte arg över sin egen situation; snarare känner hon rädsla och förvirring.

– Du lever med rädslan hela tiden. Du lämnade hemlandet som offer för dina omständigheter och nu görs du till offer igen. Vi lever i konstant oro över att inte veta något om morgondagen – vad gör du om Migrationsverket säger nej? Det är jobbigt att hela tiden behöva bevisa vem du är för att kunna få leva fritt som den du är.

Rwandiska Naome Ruzindana hade 14 års erfarenhet som hbtq-aktivist innan hon kom till Sverige.

– Men det var från ett afrikanskt perspektiv, med utgångspunkt i att man inte erkänns av samhället och i grundlagen. När jag kom hit insåg jag att den kunskap jag hade om hbtq-frågor inte var gångbar.

Därför startade hon en organisation för ungdomar och nyanlända hbtq-personer, Find Hope. Den har 100 medlemmar utspridda i landet och har som mål att nyanlända hbtq-personer ska få både kunskap och en plattform för att leva och verka i Sverige, berättar hon.

Som aktivist känner hon sig stärkt av projektet ”Min hälsa, mina rättigheter”, säger Naome Ruzindana.

– Jag ser fram emot att föra vidare kunskaperna till våra medlemmar och använda dem i vårt integrationsarbete.

Angel Mulungi ser också fram emot att dela med sig av den nyförvärvade informationen till andra som inte känner till sina rättigheter inom vården. Men hon är inte säker på vilken skillnad den kommer att göra i praktiken.

– Återbesök hos vårdgivare är tidskrävande. Det jag undrar är om de kommer att samarbeta och besvara våra krav, även om vi känner till våra rättigheter. Men det är en bra början för oss alla att vi kan dela med oss av de här kunskaperna till andra.

Fakta: 

Projektet ”Min hälsa, mina rättigheter”

Som första del i projektet sammanställdes förra året informationshäften om nyanländas rättigheter i vården.

Under hösten påbörjades den andra delen som pågår i ett år och vänder sig till nyanlända kvinnor och transpersoner.

Vid fyra tillfällen fortbildar sig deltagarna om vilka rättigheter man som patient har inom vården: vad rätten till vård innebär, vilken vård man kan få och hur man söker.

I sina hemkommuner kommer deltagarna att föra vidare informationen till andra nyanlända genom workshops och föreläsningar.

Projektet drivs av den antirasistiska tankesmedjan Interfem och finansieras av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Fria Tidningen