Deniz Yücel har skrivit en bok om Gezi-upproret 2013 och är sedan 2015 Turkiet-korrespondent för den tyska dagstidningen Die Welt.

Han blir symbol för turkiska kampen för pressfrihet

Publicerad:

Den turkisk-tyska journalisten Deniz Yücel är det senaste offret för president Erdogans krig mot medierna. Men istället för att få tyst på den välkända journalisten har fängslandet gjort Yücel till en symbol för kampen för pressfrihet.

Inrikes

Deniz Yücel, född 1973 av turkiska föräldrar i Västtyskland, är inte rädd för en fajt. Den turkiska staten är kanske den mäktigaste, men långt ifrån den första, fiende som hans hängivenhet till kritisk journalistik har skaffat honom.

Yücels karriär började med några år som frilans, och senare redaktör på den vänsterradikala veckotidningen Jungle World. År 2007 bytte han till Tysklands största vänstertidning Tageszeitung (ett mediekooperativ som tidigare även samarbetat med Fria Tidningen). Med sin provokativa satiriska stil drev Yücel högerdebattörer till vansinne, och blev så småningom ett hatobjekt för många rasister.

De alltmer hatiska reaktionerna var dock inget som stoppade Yücel. Tvärtemot tog han dem med humor. Tillsammans med andra journalistkollegor med invandrarbakgrund lanserade han 2012 föreställningsserien Hate Poetry. Konceptet gick ut på att journalisterna läste upp de många rasistiska hatbrev som de fått. Den med det mest absurda brevet vann kvällens föreställning. Showen blev en jättesuccé.

Samtidigt var det inte bara högern som rubbades av Yücels klarspråk. Hans kompromisslösa kritik av islamistisk extremism, till exempel, gjorde honom obekväm även i vissa vänsterkretsar.

”Han är en provokativ och passionerad journalist, nästan besatt av noggrannhet”, skriver journalistkollegan Özlem Topçu i veckotidningen Die Zeit.

”För honom är varenda notis viktigare än den egna heminredningen”.

Deniz Yücels långa resa mot isoleringscellen han nu sitter i började sommaren 2013, när demonstranter stod upp för att rädda Istanbuls Gezi-park från ett av Erdogans stora byggprojekt. Polisen slog till med övervåld, vilket resulterade i en protestvåg som svepte över Turkiet och förändrade landet i sin grund. Även Yücel rycktes med av de historiska händelserna i hans föräldrars hemland, och reste till Istanbul under revoltens första dagar.

Hans rapporter från protesternas epicenter vittnade om hur demonstranterna bemötte statens repression med den humoristiska kreativitet som karakteriserade upproret. Det var under dessa turbulenta dagar som den passionerade journalisten kom till sin fulla rätt. En bok han senare skrev om upproret, där bland annat involverade hbtq-aktivister, sexarbetare och släktingar till dödade demonstranter kommer till tals, visade att han kunde vara lika ömsint mot de svaga som han var skoningslös mot de mäktiga.

Efter Gezi-protesterna fortsatte Yücel bevaka Turkiet. Hans arbete belönades 2015 med ett jobberbjudande från en av Tysklands största dagstidningar. Trots politiska tvivel tackade han ja till tjänsten som Turkiet-korrespondent för borgerliga Die Welt. Sedan dess rapporterade han om de alltmer dramatiska utvecklingarna i Turkiet: demokratiförfallet sedan valen 2015, regeringens krig mot civila i landets kurdiska områden, och dess ambivalenta relation till terrorgruppen IS – farliga ämnen att bevaka för någon så sammanbiten som Yücel. När han under en presskonferens i juni 2015 ställde en kritisk fråga till en provinsguvernör avbröts samtalet och Yücel anhölls tillfälligt.

Om inte innan, så hamnade Yücel i regeringens sikte senast i februari 2016, under en presskonferens med Turkiets dåvarande premiärministern Davutoglu och Angela Merkel i Ankara. Framför en ursinnig Davutoglu bad Yücel förbundskanslern kommentera en lång rad auktoritära tendenser i Turkiet. Dagen därpå anklagade Turkiets regeringstrogna tidningar Yücel för att vara PKK-sympatisör. Men han fortsatte att göra sitt jobb, även efter att sommarens kuppförsök ledde till en ytterligare eskalation av statens jakt på kritiska journalister.

För sex veckor sedan greps Yücel slutligen, misstänkt för spridning av terrorpropaganda. Anklagelserna bygger på hans rapportering om kuppförsöket och om besvärande uppgifter om Erdogans svärson, energiministern Berak Albayrak, uppdagade av nätaktivister i höstas. Dessutom misstänks han för hets mot folkgrupp på grund av ett kurdiskt skämt han citerat i samband med en analys om Turkiets inbördeskrig.

Yücels fängslande ledde genast till en våg av solidaritet från kollegor och läsare. Under hashtaggen #FreeDeniz har det demonstrerats på gator, torg och vid turkiska konsulat i Tyskland och runtom Europa.

Förbundskansler Merkel har meddelat att hon hoppas på en rättvis juridisk process. Då Erdogan personligen anklagat Yücel för att vara tysk spion menar kritiker att Merkels position är oförståelig.

”Det måste vara slut på den tysta diplomatin”, skriver exempelvis Der Spiegels före detta Turkiet-korrespondent Hasnain Kazim, som själv blev tvungen att lämna landet förra året efter turkiska påtryckningar.

Deniz Yücels fängslande är en sorts sanningsstund för både Tyskland och Turkiet. Om Turkiet inte backar kan det riskera en ytterligare försämring av det krisande diplomatiska förhållandet med det stora europeiska partnerlandet. Samtidigt riskerar Tyskland att framstå som principlöst om inte ens fängslandet av en tysk korrespondent leder till hårdare tag mot autokraten i Ankara, för att inte tala om de hundratalet fängslade turkiska journalisterna.

Enligt Yücels vän och ex-kollega på Tageszeitung, Doris Akrap, är det framför allt de turkiska kollegorna situation han tycker borde uppmärksammas. Även om Yücels personliga läge är allvarligt, så finner den eviga optimisten tröst i sitt goda sällskap. Bland de över 10 000 fångarna i högsäkerhetsfängelset Silivri, utanför Istanbul, finns det politiker från vänsterpartiet HDP, reportrar från Turkiets sista stora oppositionstidning Cumhuriyet och den prominenta journalistveteranen Ahmet Sik.

Det hittills enda brevet till omvärlden Yücel har fått skriva sedan han frihetsberövats kännetecknas av hans typiska humoristiska ton: ”Hej Världen!”, riktar han sig ordvitsandes till både sin arbetsgivare och de som stöttar honom, och tackar alla för sin insats.

Fallet Yücel må bryta diplomatiska relationer, men att han själv kommer att brytas tror hans vänner inte på.

”Deniz gick in i fängelset som en uppriktig journalist, och han kommer att lämna det på samma sätt”, säger Doris Akrap i en appell på Tageszeitungs hemsida.

Hate Poetry-kollegan Mely Kiyak instämmer:

”Någon som Yücel kan man inte låsa in”, skriver hon i Die Zeit och fortsätter:

”De kommer att vilja släppa honom så snart de kan. Med sin styrka, intelligens och humor, med sin gränslösa kärlek till människor och förakt för orättvisa, kommer han att göra dem vansinniga.”

Fakta: 

Pressfrihet i Turkiet

Redan innan kuppförsöket i juli 2016 var Turkiet det land som fängslade flest journalister i världen. På Reportrar utan gränsers World Press Freedom Index för förra året låg landet på plats 151 av 180. Sedan dess har läget försämrats ytterligare. Just nu sitter över 120 journalister i turkiska fängelser. Många av dem, inklusive Deniz Yücel, hålls isolerade, vilket kritiker beskriver som en form av tortyr. Sedan kuppförsöket har minst 80 tidningar och tidskrifter, 34 radiokanaler och 35 tv-kanaler stängts ner.

Källa: Reportrar utan gränser, CPJ, Amnesty

Fria Tidningen