Förändra världen eller ”bara” sig själv?

Publicerad:
Kultur
Litteratur

”Det är kallt. Det är grått. Gatorna är tomma. Var är alla människor? … Det är som en tomhet som breder ut sig i kroppen. Ovanpå den sinnliga tomheten läggs den fysiska. Inga människor som stöter ihop med en på trottoarerna, inga små barnhänder som letar sig in i ens hand.”

Så här kunde hemkomsten från ett och halvt år i indisk eller peruansk slum kännas. Det skildras av Cecilia Jonsson i boken Pionjärvolontärerna. En internationell generation i en föränderlig tid. Den handlar om de svenska frivilliga hjälparbetarna som för biståndsorganisationen Svalorna for till Indien och Peru på 1960-talet och arbetade utan lön under ett och ett halvt år.

Det är en välskriven och medryckande bok med litterära kvaliteter. Vi följer fjorton volontärers resa, arbete och hemkomst. Det hela sätts in i en historisk kontext som förändras över tiden. Det är Sverige som privilegierad nation efter kriget och framväxten av välfärdsstaten, som förvandlas i uppbrottet från en socialdemokratisk hegemoni och med en vänstervåg bland den växande skaran studenter vid universiteten.

Viljan att göra det goda var naturligtvis inget nytt. Vad som var nytt var bistånd och volontärer. Ungdomar över hela västvärlden organiserades av Internationella arbetslag, Fredskåren i USA och andra framväxande frivilligorganisationer av olika slag.

Hjälpen de skulle ge var den som redan fanns för samhällets olycksbarn, de fattiga i industrivärlden i väst. Barnkrubbor, matutdelning, skolning i hygien och sanitet, skolor, hantverksutbildning och kooperativ av olika slag. I Svalornas fall var förebilden Abbé Pierre, den franske arbetarprästen som började med att hjälpa hemlösa i Paris.

Det var bara det att det skulle ske i en ny kontext: i u-länder med massor av fattiga i efterdyningarna av kolonialismens härjningar. En helt ny kultur. Vem skulle man hjälpa och med vad? Det kan sannerligen inte ha varit lätt för de oftast oerfarna och i många fall icke professionellt utbildade att göra någonting vettigt. Dessutom skulle de leva som de fattiga och blev därmed sjuka av alla nya bakterier och smittor.

Volontärerna tog sig igenom i de flesta fall. Verksamheter slumpvis utplacerade i misären blev stabila. De togs sedan över av de lokala medarbetarna och så småningom blev det de lokala organisationerna som utformade nya verksamheter inom till exempel kvinnofrigörelse och ekologiskt jordbruk, som fick stöd av Svalorna i Sverige. I dag skickas inga volontärer, utan bara praktikanter som får lära sig ”på fältet”.

Hur ser spåren ut? Vad blev det för resultat? En sak är den påtryckande effekten kring sjukvård för alla och grundutbildning – som nu är långt mer utvecklad i Indien och Peru om än fortfarande bristfällig. En annan är de kunskaper som förmedlades till andra biståndsorganisationer och en intresserad allmänhet i Sverige. En tredje är de klassresor som folk gjorde genom Svalornas olika projekt. Deras barnbarn studerar i några fall vid universitet i USA eller jobbar inom internationella företag och organisationer.

Stod sig insatsen över allt annat som hände? När volontärerna kom hem var det ofta som att få en iskall spann vatten över sig. Borgerlig välgörenhet skrevs i rött över ordet volontär. Istället för att pacificera befolkningen med nödhjälp skulle man ju mobilisera dem till revolution och befrielse från utsugning. Det kunde inte okunniga svenskar göra! Det var Castro och Che Guevara som gällde.

Det blev ju inte så mycket av de parollerna, strejken i Malmberget till trots, men de återvändande volontärerna kastades ut i hopplös motsättning till tidsandan. Hade man gjort rätt eller fel? Många försökte förneka och glömma, andra tydde sig till vissheten att man i alla fall hade gjort så gott man kunnat och att man hade lärt sig något för livet. De flesta gick politiskt till vänster om de inte redan varit det. De utbildade sig och blev socialarbetare, lärare, biståndsarbetare med mera – några blev forskare. Hos alla lever ännu en glöd för att engagera sig frivilligt i olika organisationer.

I efterhand ter sig hela volontärprojektet på 1960-talet som naivt, men vad ska man då tycka om vänstervågen i Sverige under samma tid? Det här är en fängslande och autentisk bok. Boken gör volontärerna rättvisa genom sin allsidiga skildring av deras egna upplevelser och reflektioner.

Det här är en sociologisk bok som kan nå många. Med utgångspunkt i biografi- och generationsbegreppen och med fokuserade livshistoriska intervjuer blir den till ett stycke levande samtidslitteratur. Sociologin verkar i bakgrunden till en rik berättelse och förståelse.

Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet

Fria Tidningen