Samar Yazbek har tidigare publicerat boken En mörk strimma av ljus på svenska.

Närsynt skildring – på gott och ont

Publicerad:
Kultur
Litteratur

Alla tittar upp mot himlen i Samar Yazbeks nya bok. Även barnen har lärt sig att hålla koll uppåt. Det är därifrån hotet kommer. Den syriska regimen med sina ryska Mig-plan bombarderar städer och byar med klusterbomber och, inte minst, de fruktade bensinfatsbomberna. Det vill säga oljefat fyllda med dynamit och järnrör. De utplånar allt, inte ens skyddsrummen hjälper. ”Om vi hade haft luftvärn så hade Assad fallit för länge sedan”, som en soldat från Fria syriska armén säger.

Det här är bara en del i det pågående inferno som Samar Yazbek skildrar i sin hyllade bok Resa in i tomheten – En berättelse från Syrien. Den syriska författaren tvingades i exil och flyttade till Paris under revolten mot diktator Bashar al-Assad. Här har hon återvänt under tre resor år 2012 och 2013, som får var sitt kapitel i boken.

Resa in i tomheten är en febrig, intensiv skildring av möten, vardagsliv och umbäranden i ett utmattande krigstillstånd. Det är i grunden ett långt vindlande reportage där stommen utgörs av berättelserna hon har samlat från människorna hon möter: kvinnor, soldater, aktivister.

Hon växlar mellan rak journalistprosa och högstämt poetiskt bildspråk. Parallellt med sitt skrivande är hon också aktiv i att starta och driva lokala projekt för bland annat undervisning och kvinnors försörjning.

Det här är en bok med stressad högandning, hela tiden på språng. Namn på platser och människor svischar förbi i högt tempo. Ibland kastas man fram och tillbaka i kronologin. Som en slags återspegling av författarens jagade, dramatiska resor. Hon klarar sig med en hårsmån från både kidnappning och bombanfall. Vid ett tillfälle sprängs en bensinfatsbomb i luften rakt ovanför henne – hon överlever på grund av att piloten har missbedömt avståndet.

Varje sida genomsyras av sorgen över exilen, samtidigt som hon ser sitt hemland bombas till stoft. Hon märker tidigt hur de jihadistiska krigarna (som hon föraktfullt kallar legosoldater) kommer resande från Saudiarabien och Jemen. Hon är rasande över hur de har shanghajat den folkliga demokratiska revolutionen. Men samtidigt finns inget tvivel om vem som bär den största skulden: regimen.

I ambitionen att lyfta fram krigets brutala verklighet för omvärlden saknar jag ändå överblick och förklaringar.

Här är analysen utbytt mot abstrakta begrepp som ondska, helvetet, döden. Pusselbitar vindlar förbi, men själva pusslet får man lägga själv. Det är en närsynt skildring, på gott och ont. Jag tänker på att Tjechov lär ha sagt att en författare inte ska sätta sig och skriva förrän hen är ”kall som is”.

Resa in i tomheten pockar på uppmärksamhet med sitt angelägna ärende, men den stora litterära skildringen av kriget i Syrien väntar fortfarande på att skrivas.

Fria Tidningen