En del är lysande, men ibland blir det helt enkelt fel, skriver Fria Tidningens recensent om Johan Ehrenbergs samlade politiska texter.

Johan Ehrenberg med berg- och dalbanekänsla

Publicerad:
Kultur
Litteratur

Johan Ehrenberg fortsätter att vara ett nödvändigt salt i klimat- och vänsterdebatten. Inte minst med sin smittsamma optimism. Där andra lätt hemfaller åt dystopiska betraktelser ser han gröna framtidsskott. Framtiden stavas 3D, solkraft, elbilar, robotar och mer datakraft.

Och till dem som likställer klimatlösningar med sparsamhet och att samhället blir fattigare, så kallad nerväxt, säger Johan Ehrenberg att ”jag vet att det finns gröna debattörer som tror att tillväxt är ett problem och din konsumtion är farlig, men de har inte tagit in vad ren energi och ren produktion egentligen innebär.”

Har han rätt? Johan Ehrenberg tror förstås inte att allt fixar sig av sig själv. Politisk kamp och egna solceller på taket går hand i hand, båda behövs. Hur långt det bär får framtiden utvisa.

Men Johan Ehrenbergs Politiska texter – i väntan på det inställda sammanbrottet, som är en sammanställning av tidigare publicerade artiklar, handlar om mer än klimat, bredden i engagemanget imponerar. Här ryms också facklig lönekamp, bankkris, Europa och lite till. Och Johan Ehrenberg lyckas mot alla odds frammana känslan av att allt hänger ihop och att lösningen oftast ligger i stora och smarta investeringar. Vilket i sin tur hänger ihop med statsskuld, lån och budgetregler.

I dag överöser högersossar som Kjell Olof Feldt, nationalekonomer, fackföreningar och till och med näringslivet ett allt mer handfallet finansdepartement med maningar att lämna 1990-talets strama budgetregler bakom sig. Gott så, men vi är några stycken som minns var vi läste det först, i ETC för ett par decennier sedan.

Men allt är inte bra. Sveriges mest kända ekonom heter Lars Calmfors och vill ha sänkta minimilöner. För det får han berättigad kritik av Johan Ehrenberg, som stämplar honom som ”högerextremist”. Men Lars Calmfors har även pläderat för höjd a-kassa, skattehöjningar för bättre äldrevård och avsteg från budgetregler för att lånefinansiera flyktingmottagande.

Att stämpla en socialliberal som Lars Calmfors som extremhöger är inte bara oseriöst, det är också farligt. Orden devalveras och varningsropen ljuder svagare när de verkligt högerextrema ekonomerna kommer.

Om Göran Persson sägs att ”aldrig tidigare har en före detta partiledare för S så brutalt svikit” eftersom han i SVT:s Agenda sägs ha förordat ett samregerande mellan S och M. Men vi som såg intervjun vet att det inte är sant. Göran Perssons ganska harmlösa påstående var att om blocköverskridande överenskommelser ska göras så ligger M närmast till hands eftersom både C och L i dag placerat sig till höger om dessa. Han tyckte också att skillnaderna mellan S och M blivit för små.

Sådana fel fräter på trovärdigheten. Den läsare som märker att påståenden hen själv kan kontrollera inte stämmer bär med sig frågan ”vilka andra fel finns som jag inte märker”.

Sen var det klockarkärleken till euron. Inför EMU-omröstningen hävdade Johan Ehrenberg att det skulle bli enklare att driva vänsterpolitik om Sverige införde euron. Och trots att de flesta vänsterpartier efter Syrizas nederlag nu omprövar sin europositiva hållning fortsätter Johan Ehrenberg krampaktigt att hävda att euromotståndet i EU främst kommer från extremhögern.

För några år sedan skrev Johan Ehrenberg att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var ”otroligt naiv” som menade att Grekland borde lämna euron. Den artikeln kom inte med i Politiska texter, vilket är begripligt. Verkligheten har ju sedan dess brutalt bevisat vem som var naiv.

Det mesta är tänkvärt. En del är lysande. Och allt är välskrivet. Men ibland blir det också plumpt och helt enkel fel. Det är lite svindlande berg- och dalbanekänsla över läsningen av Johan Ehrenbergs politiska texter.

Fria Tidningen