Börsen i Shanghai har tappat nära 40 procent av sitt värde sedan en rekordnotering i juni, något som fått hela världsmarknaden att hålla andan.

Kina kan inte rädda världen

Publicerad:

Nya kriser hotar när världsekonomins draglok saktar in, skriver Jon Weman.

Ekonomi

När den kinesiska staten i början av augusti stödköpte aktier, via diverse indirekta vägar, behandlades det huvudsakligen som en kuriositet och en komisk belysning av landets blandning mellan planekonomi och kapitalism. Men när Kina senare i månaden devalverade sin valuta, Yuan, med 4 procent, följt av ett antal negativa statistiska uppgifter om fallande produktion var det inte lika roligt längre. Den ”kinesiska sjukan” spred sig snabbt över världen med börsfall som enligt en uppskattning beräknas ha raderat ut surrealistiska 12 triljoner dollar.

Vad är det som händer? Är vi på väg mot en ny finanskris, när världen fortfarande efter sju år inte fullt ut återhämtat sig från den förra?

Sedan kraschen 2009 har världsekonomin återhämtat sig långsamt och ojämnt, med en total tillväxt på 21 procent. Men världens aktiemarknader, mätt exempelvis med Russel global index som omfattar 10 000 aktier i 46 olika länder, har stigit med runt 140 procent på samma tid.

I västvärlden har tillväxten varit långsammare, men det har inte märkts på aktiemarknaden. I USA har BNP exempelvis stigit med 11 procent sedan 2009 (eller bara 5 procent räknat per capita). Men analysfirmans amerikanska underindex, Russel 3000, har gått upp ännu mer: runt 200 procent.

Även i länder med nära stagnerad ekonomi som Frankrike och Japan har börserna stigit med över 50 procent. Den som investerade i japanska aktier år 2009 har i dag mer än fördubblat sitt kapital. Så var har pengarna kommit ifrån?

Ekonomen Michael Hudson hävdar att världens börser och finansmarknader alltsedan de vände uppåt något år efter krisens utbrott har blivit ett pyramidspel. Aktiemarknaderna har klättrat stadigt och slagit kursrekord världen över, trots att den reala ekonomin, den faktiska produktionen, huvudsakligen har stått stilla.

Förklaringen är, menar Hudson, att centralbanker har pumpat in pengar på finansmarknaderna via så kallade ”kvantitativa lättnader”. Pengar som sedan stannat på finansmarknaderna och drivit upp priserna där, istället för att spridas till resten av ekonomin. När företag har fått tillgång till billiga krediter genom nollräntepolitik har de använt dem till utdelningar åt ägarna och för att återköpa aktier – i USA har 2 triljoner dollar senaste åren gått till återköp, det vill säga till ägarna, istället för till produktiva investeringar.

Ett pyramidspel eller en spekulationsbubbla spricker alltid förr eller senare. Ingen vill vara sist att sälja när raset börjar. Det kan förklara varför reaktionerna på negativa nyheter på börser runtom i världen blivit så nervösa.

Samma fenomen kan också förklara varför uppgifter om en nedgång i just Kina skapar sådan oro. Kina är nämligen den enda större ekonomi som inte satsat allt på finansmarknaderna utan mötte krisen 2009 med massiva investeringar i byggen och infrastruktur.

”Ekonomer uppmanar Beijing till marknadsvänliga reformer, men den smutsiga hemligheten är att Kina burit världsekonomin på sin rygg genom att göra precis motsatsen”, skriver Financial Times. Kina står idag för 16 procent av världens BNP, några tiondelar mer än USA – men 2014 bidrog landet med 29 procent av tillväxten i världen. Och många andra av de ekonomier som utvecklats bäst har stor export till Kina.

Kinas gammalmodiga keynesianism – att sätta människor i arbete genom att pumpa in pengar i verkliga, fysiska projekt – är alltså vad som har hållit världsekonomins hjul snurrande. Samtidigt har den inte varit utan problem. När projekt ska skakas fram och förverkligas i en sådan rasande takt blir risken för felinvesteringar ett bekymmer, som de spökstäder och ödsliga köpcenter som har skildrats i internationell press. Det är förmodligen en anledning till att strategin i dag kan vara på väg att köra fast.

Vilka drabbas då hårdast när det kinesiska dragloket bromsar? Kina har varit en tung exportmarknad för länder som Japan och Korea, som sålt tekniskt avancerade komponenter till kinesiska monteringsfabriker, och för den tyska industrin som sålt bland annat tunga maskiner. Dessa länder som alla satsat på att exportera sig ur krisen kan nu tappa en viktig marknad.

Australien är ett annat land som har Kina nästan helt att tacka för sin ekonomiska boom. Dess gruvindustri har gått som tåget under mer än ett årtionde. Men om Kina, som använt mer än hälften av världens stål, drar ner på sin enorma produktion av armerad betong kan den epoken vara över. Australien är en ”kanariefågel i gruvan” för att mäta effekterna på världsekonomin, skriver nyhetsbyrån Bloombergs, som rapporterar en rad negativa siffror därifrån i augusti.

Men effekterna blir också mer indirekta. Kinas efterfrågan har hållit uppe priserna på en lång rad råvaror, som nu rasat kraftigt, från olja till koppar. Det kan innebära stora utmaningar för hela världsdelar som Sydamerika och Afrika som byggt sin framgångsrika utveckling de senaste åren på en råvaruboom. I väst har exempelvis Kanada, vars enorma utvinning av skifferolja hotar att bli olönsam, redan gått in i recession med negativ tillväxt sedan årsskiftet.

En lång rad av de länderna har i sin tur sett sin valuta falla under de senaste månaderna, vilket kan leda till ett valutakrig där land efter land devalverar för att försöka skydda den egna exporten.

Så även om förloppet knappast kommer bli så dramatiskt som 2009, är det inte omöjligt att världsekonomin står inför en ny vändning nedåt – utan att någonsin egentligen ha vänt uppåt.

Fria Tidningen