Förbipasserande stannar upp och pratar glatt när Atens gatukonstnärer arbetar.

Fritt fram för gatukonst i Aten

Publicerad:

Kristian Borg besöker Aten och träffar stadens gatukonstnärer. Mitt i krisen blommar konsten och attityden till visuella uttryck i stadsmiljön är öppen.

Kultur

Första dagen betar jag av de gamla grekernas, romarnas och turkarnas avtryck. Resten av tiden ägnar jag åt modernare kvarlämningar. Tags, throwups, pieces, stenciler, affischer, muralmålningar och rent klotter behöver man inte leta länge efter. Och kontrasterna är slående. Intill lämningarna efter den över tvåtusenåriga agoran ligger ett tågspår med tillhörande graffitispäckad vägg. I Aten ryms alla stilar och uttryck sida vid sida. Kameran räknar till 400 bilder. Andra dagen.

Stan är smutsig och trasig, lokaler och butiker gapar tomma. Åldringar säljer lotter, näsdukar, pennor. Folk sover på gatan inlindade i filtar. Migranter letar fynd i soporna. Fattigdomen är näst värst i EU och många byggnader är lika fallfärdiga som de antika ruiner all världens turister kommit för att beundra.

Men ur krisen har en vibrerande konstscen tagit form, särskilt på gatan. Stadens gatukonstnärer brer ut sig på allt från bostadshus och bilar till fruktstånd och parkeringsplatser. För att inte tala om butiksjalusier.

– Vi lever verkligen i en guldålder nu, säger graffitimålaren Tarta 381. Om du vill kan du måla varje dag hela veckan. Före lunch, efter lunch, efter middagen. När du är ute med din flickvän kan du gå iväg, måla fem minuter och komma tillbaka.

Jag går förbi när han och Asod målar en sexbutik på den centrala shoppinggatan Ermou. Ett betalt jobb som kan inbringa ett par hundra euro. Det är ett sätt för butiksägare att locka kunder. Tarta gör det i väntan på jobbet som lärare för barn med speciella behov. Han är lite kluven till motivet men betonar att det är en videobutik med ”något för alla smaker”.

Nästa dag följer jag med på en runda. Vi börjar med gyros, sedan är det dags. Vi går runt en halvtimme och jag tror att de vill hitta en avskild plats. Nej, bara en vägg som är tillräckligt stor för att alla fyra ska få rum och där de inte går över någon annan.

– Vi måste jobba alltmer på höjden, konstaterar Tarta.

Graffitimålare är måna om att låta saker sitta kvar, respekt är centralt i graffitikulturen. Men det kan vara svårt att upprätthålla regeln när varje vägg börjar bli täckt. Så det gäller att leta tomma ytor. Scar One påminner om att det finns en hierarki också.

– En throwup får gå över en tag, en piece får gå över en throwup, säger han.

Några minuter senare kommer en av killarna tillbaka med en stege från ett galleri runt hörnet där han har en utställning. Galleristen kommer ut och säger hej. Nu kan de sätta igång. Klockan är halv sju på kvällen.

Är ni inte oroliga att polisen ska dyka upp?

– Nej, man kan måla fritt nästan överallt. I värsta fall blir du gripen, kvarhållen i några timmar och släppt med en varning. Det händer sällan. Det är förstås en annan sak om den privata ägaren vill ta det till domstol, men det är också ovanligt, säger killen med stegen.

2002 infördes rökförbud på offentliga platser i Grekland. Atenarna röker fortfarande överallt och hela tiden. Det kanske säger något om atenarnas förhållande till lagar.

– Vill polisen stoppa dig kan de förstås göra det. Men det beror på din attityd. Om du springer kommer du självklart åka fast, säger Scar.

– Personligen springer jag aldrig från polisen längre, säger Tarta. Du vinner alltid på att prata dig ur situationen. Jag stannar och berättar vad jag gör. Det kanske inte funkar till 100 procent men det är min filosofi och det jag lär ut till yngre.

Området Metaxourghio är nedgånget men just den här byggnaden vill ägaren renovera för att göra om till kulturcentrum. En utveckling som på sikt kan leda till inflyttning av mer välbeställda grupper, höjda bostadspriser och utflyttning av fattiga. Tarta gillar inte den utvecklingen.

– Typen som äger byggnaden vill tjäna pengar på områdets ”äkthet”, säger han.

Vi går vidare för att hitta en ny vägg och stannar på en gata som inte lär gentrifieras på länge. Red light district, berättar Asod som tagit sitt namn efter ordet ”lejon” på arabiska. Jag ser inga spår av prostitution men är inte nyfiken på att ta reda på om det stämmer. En kille går förbi och frågar vädjande efter heroin.

– Se upp så du inte trampar på en spruta, säger Tarta. Han skojar inte. Det hände nyligen en av hans vänner.

– Det är det största samhällsproblemet i dag, inflikar Scar.

Väggen de har valt är redan täckt av en stor målning. Hur var det nu med respekten? Tarta är ivrig att berätta.

– Den är gjord av två amerikaner som var här på besök. De bara målade överallt och så gick de över Scar. ”Vafan gör ni?” frågade han när de möttes. Vet du vad de svarade? ”Vem tror du att du är? Vi har sju tusen likes på Facebook.”

– Förstår du? Malaka. Det här är graffiti, det är på gatan det händer, inte på nätet. Delete, kaputt, go home.

– De kom väl hit och såg all den här graffitin och visste inte vad de skulle ta sig till, säger Scar. Men så gör man ju inte någonstans.

Jag och Tarta går iväg för att handla i en kiosk. På väg tillbaka går vi förbi två poliser som just har rundat hörnet på ”vår” gata. Killarna står overksamma.

– Polisen sa att vi skulle sluta, säger Asod och skakar på huvudet. Mitt i red light district, med junkies överallt. Men okej, de sa: ”kom tillbaka efter två, då slutar vårt skift.”

Tarta nöjer sig inte med det. Målningen ska bli klar. Han joggar efter poliserna och är snart tillbaka.

– De sa att de inte bryr sig men måste ingripa om de ser oss måla. De är här om tjugo minuter, då ska vi pausa och sen kan vi sätta igång igen.

En halvtimme går, polisen dyker inte upp. Hämnden mot amerikanerna är fullbordad.

Dagen därpå ramlar jag av en slump in på ett gatukonstgalleri. Kvinnan som jobbar på Sarri 12 är tillfällig inhoppare och ska just stänga, men tänder lyset och visar runt för min skull. Hon berättar att galleriet funnits i ett år och besökarna blir allt fler. Just nu visas ryske NAR:s första utställning. Han bor i Thessaloniki och gör konceptuella verk, leker med graffitins estetik och objekt. I en bur sitter en gyllene sprejburk och i en träbit har ordet ”touch” karvats fram. En ullmatta sticker ut genom ordet. Jag blir sugen på att känna men vågar inte, konstvärldens regler sitter för djupt.

Kvinnan förklarar att området är perfekt för gatukonstintresserade. Vi går ut på gatan och hon pekar på huset mittemot.

– Det är en gammal brandstation där det finns några ateljéer i dag. Härom dagen målade konstnärerna på utsidan. De frågade de boende och alla tyckte det var okej. Det gör stan lite roligare, säger hon och tillägger:

– Du vet, konsten brukar blomma i kristider. Så har det verkligen blivit. Inte bara gatukonst utan alla slags konstnärliga uttryck.

I anarkistområdet Exarcheia träffar jag gatukonstnären Mapet som egentligen är tandläkare. Han pekar ut några av sina verk, ett motiv är hämtat från hyllade Sonic Youth-albumet Goo. Det är ett fint precisionsarbete bakom Mapets stenciler. Det beror förstås på att han är duktig – men bakom detaljrikedomen finns också en unik metod.

– Jag använder tandläkarborren för att skära ut mallarna. Det ger mycket bättre detaljrikedom. Jag har ändå inga kunder nu.

Alla är förstås inte lika nöjda med explosionen av visuella uttryck. En äldre dam kommer fram en dag när jag fotograferar. Hon muttrar något på grekiska.

– Sorry?

– Terrible, säger hon och pekar på fasaden.

Men jag vet inte om hon menar graffitin eller att huset är halvt förfallet.

Fakta: 

Graffitimotstånd i Aten

Förra året försökte borgmästare Giorgos Kaminis dra igång en motkampanj mot olaglig graffiti. Stadens anställda skulle rengöra väggar och Kaminis lovade att ta bort olaglig graffiti eftersom det ”inte tolereras av majoriteten”. Svaret kom snabbt, i form av ett budskap på en vägg: ”Kaminis, inte en enda vägg kommer lämnas orörd.”

– Det var ändå inte mycket till kampanj, berättar Tarta. De rengjorde ett par väggar i en central stadsdel.

Fria Tidningen