Hans Arnolds illustration av Abbas Greatest hits från 1975.

Skräckens folkkäre illustratör

Publicerad:

Folkkär för sina skräckteckningar, kritiserad för sin kvinnosyn. Kalle Johansson skriver om Hans Arnold, vars illustrationer visas på Seriegalleriet.

Kultur

Veckorevyn – det är väl det där magasinet vars affärsidé är att sälja bantnings- och sminktips till unga tjejer med dålig självkänsla? Jag associerar det med retuscherade bilder på snygga, smala och lyckliga kvinnor, ett magasin där allt är ljust och fräscht. Jag måste erkänna att jag inte läser Veckorevyn ofta, så min bild av den kan vara ofullständig. Deras hemsida skvallrar dock om att jag inte är helt ute och cyklar. Hur som helst är det intressant att tänka sig att samma tidning mellan 1954 och 1979 i varje nummer innehöll en skräcknovell med en bild av illustratören Hans Arnold (1925–2010). Under rubriken Veckans chock publicerades författare som Roald Dahl, Ray Bradbury, Edgar Allan Poe, men illustratören var alltid densamma. Novellerna hade titlar som Kära mörderska, Mardrömmen, Död i rampljus och Hat, för att bara nämna några. Bilderna föreställde vampyrer, monster, döda människor, avhuggna händer, dödskallar och likkistor blandat med söta barn och intet ont anande vuxna män och kvinnor. Ganska långt ifrån innehållet i dagens Veckorevyn med andra ord (förutom de intet ont anande männen och kvinnorna kanske).

Hans Arnold illustrerade även barnböcker, bland annat Astrid Lindgrens bok Allrakäraste syster (1973), och skivomslag, varav det mest kända är Abbas Greatest hits från 1975. Men det var mest tack vare bilderna i Veckans chock som han blev en folkkär illustratör, och hans kännetecken var just skräck blandat med en ganska stor dos surrealism. Alla uppskattade honom dock inte. En mycket upprörd mamma ringde vid ett tillfälle till Veckorevyn och berättade att hennes dotter hade svimmat när hon sett en illustration föreställande en varulv med lysande gula ögon.

En annan källa till kritik var Hans Arnolds kvinnosyn och hans sätt att porträttera kvinnor. I en recension av konstmässan i Sollentuna 1992, där Hans Arnold ställde ut, skrev Ingela Lind i Dagens nyheter: ”Lågvattenmärket är Hans Arnolds sliskiga kvinnostjärtar. Men värre än så blir det aldrig, och det är bra mycket bättre än för några år sedan. Och han är dessutom totalt överkörd, för här (på konstmässan) är kvinnorna de verkliga aktörerna – inte objekt.”

I en intervju i boken Hans Arnold – sagor, sex och guds finger (Lotten Strömstedt, Arvinius förlag 2002) berättar han att han haft svårt att ändra sin inrotade bild av kvinnan som antingen madonna eller hora, en bild han burit med sig sedan barnsben. ”Alla auktoriteter i mitt liv har varit män, jag kan inte rita vackra män utan de blir alltid monster. Jag älskar kvinnor, de står för det varma, det försonliga, för nåden eller för Gud om du så vill”, säger han i intervjun.

Trots kvinnosynen är det uppenbart att Hans Arnolds bilder fyllde ett behov hos väldigt många människor. Folk ute i stugorna verkar ha behövt en dos surrealistisk skräck emellanåt. Åtminstone en gång i veckan. ”I bästa fall hjälper jag kanske folk att kanalisera sin skräck, att få den hanterlig” säger Hans Arnold själv i samma intervju som ovan.

Frågan är vem som hjälper dagens unga läsare av Veckorevyn att kanalisera sin skräck, att göra den hanterlig? Mitt bland alla bantningstips och karriärguider borde ju behovet av skräckterapi vara rätt överväldigande. Det kan vara dags för en ny folklig skräcktecknare att göra entré. Den här gången kanske det blir en kvinna.

Fakta: 

Seriegalleriets [1] utställning med Hans Arnold pågår till 14 maj.

Stockholms Fria