"Jag blev chockerad över att så många inte verkade förstå den makt och påverkan bilder har på våra liv", säger Joanna Rubin Dranger om debatten kring rasstereotypa bilder.

Rasstereotypa bilders mörka historia

Publicerad:   •  Uppdaterad:

2012 års hätska debatter om rasistiska bilder i barnböcker och filmer visade att det finns en stor okunskap omkring rasstereotypa bilder och deras historia. Det menar Joanna Rubin Dranger – serietecknare och professor i illustration på Konstfack. Nu håller hon föreläsningar för att öka medvetenheten.

Kultur

Tintin i Kongo, Lilla hjärtat, Kalle Ankas julafton... Under 2012 rasade debatt efter debatt i svenska medier på temat rasism i bilder och film. Många skribenter, inte minst i Dagens nyheters kulturbilaga, försvarade de olika bilderna och många tyckte att det var löjligt att kalla dem rasistiska.

Joanna Rubin Dranger menar att debatten vittnade om en stor okunskap när det gäller visuell kommunikation och rasstereotypa bilder.

– Jag blev chockerad över att så många inte verkade förstå den makt och påverkan bilder har på våra liv, säger hon.

– Att jag själv har judiskt påbrå gör kanske att jag varit mer insatt i bilders och visuell kommunikations betydelse för avhumaniseringen av till exempel judar före andra världskriget och förintelsen, fortsätter hon.

Joanna menar att det har uppstått ett kommunikationsglapp, ett misstroende, mellan olika grupper i samhället.

– Vissa har känt sig anklagade för att reproducera rasistiska bilder och uttryck, medan andra har lidit av att behöva möta rasstereotypa bilder och uttryck i barnkulturen, säger hon.

För att överbrygga det här kommunikationsglappet har Joanna Rubin Dranger satt ihop en föreläsning som hon hittills har hållit i ett tjugotal olika sammanhang. Föreläsningen handlar bland annat om bildkompetens, att vår förförståelse om bilder avgör hur vi avläser dem.

– Många missförstår bildläsning som vad man själv känner inför en bild, helt oavsett bildens historia, funktion och sammanhang, säger hon.

När det gäller rasism i bilder så räcker det enligt Joanna Rubin Dranger alltså inte att bara titta på en bild och själv känna efter om den är rasistisk eller inte, man måste sätta bilden i sitt sammanhang och ibland också känna till dess historia. Just detta är också vad största delen av föreläsningen handlar om – vilken roll olika bilder har haft historiskt, till exempel i samband med kolonialism, slaveri och Förintelsen. Vissa bilder har använts för att avhumanisera olika grupper och har sedan levt kvar i vår visuella kultur. Dessa bilder väcker anstöt hos många ur minoritetsgrupperna när de i dag används av personer som ofta inte känner till deras mörka historia.

– Medan de som försvarar rasistiska bilder ofta bara tycks se och känna till just precis den bild de försvarar, ser den grupp som utsätts den ständiga repetitionen av liknande bilder genom historien och i samtiden. Vi måste alltså börja diskutera de bilder som uppfattas som rasistiska i relation till sitt historiska och samtida sammanhang av snarlika bilder, säger hon.

Men det kanske viktigaste av allt att förstå om rasstereotypa bilder, menar Joanna Rubin Dranger, är att eftersom de i någon mån liknar dem de karikerar får de oss att uppmärksamma vissa drag hos en grupp människor och bortse från andra.

– Problemet med rasstereotypa bilder är att de ställer sig framför individen när vi ser och möter och talar om och tänker på människor.

Flera personer som har deltagit i debatten har menat att diskussionen om rasistiska bilder är slöseri med tid och bara tar fokus från det antirasistiska arbete som verkligen betyder något. Det håller inte Joanna Rubin Dranger med om.

– Jag kan inte förstå hur man kan bortse från det enorma inflytande bilder och visuell kultur har och har haft på våra liv, till exempel när det gäller rasstereotypa bilder av svarta. Bilderna har varit en enormt viktig del av förtrycket och våldet mot svarta människor.

Men det mest intressanta i det sammanhanget tycker hon är att vända på resonemanget.

– Varför är det så viktigt att försvara de här bilderna? Eftersom man kan rita en svart människa eller figur på ett oändligt antal sätt, precis som att man kan rita en vit människa eller figur på ett oändligt antal sätt, bör man istället fråga sig varför man envisas med att reproducera just de här bilderna?, säger hon.

När det gäller nidbilder av judar tycker Joanna Rubin Dranger dock att utvecklingen i Sverige har gått åt rätt håll. Som exempel på det säger hon att det för tio-tjugo år sedan var betydligt fler som försvarade satirtecknaren Lars Hillersbergs nidbilder av judar.

– När debatten om Hillersbergs jude-stereotyper blossade upp igen i våras (med anledning av Kulturhusets Lars Hillersberg-utställning) fanns det plötsligt en mycket större kunskap kring problematiken med stereotypa bilder. Att häckla en person i en maktposition genom att teckna den som en rasstereotyp av ”en jude” är inte samma sak som att häckla personens politik, säger hon.

Joanna Rubin Dranger hoppas få se en liknande utveckling när det gäller rasstereotypa bilder generellt, och hon tycker därför att det är positivt att dessa frågor diskuteras.

– Så länge vi felaktigt utgick ifrån att det fanns en gemensam kunskapsbas kring stereotypa bilder och deras våldsamma historia gick det ju inte heller att komma vidare. I de statliga utredningarna om rasism från 2005 och 2012 påpekas att det inte är de högerextrema som utgör det största hotet mot minoriteterna, utan det är gemene man. Det vi behöver prata om är just vardagsrasismen, det som vi alla har med oss för att vi lever i en rasistisk värld präglad av vår historia. Så länge vi inte gör upp med vår historia och våra fördomar går det inte att ta fram dem i ljuset. Och eftersom vi lever i en visuell kultur i vilken vi översköljs av ett oräkneligt antal bilder dagligen är ökad kunskap om stereotypa bilder av minoriteter en nödvändighet.

Fakta: 

Joanna Rubin Drangers föreläsning heter Visuell Makt och ges på Akvarellmuseet i Skärhamn 15 januari och på Grafikens Hus i Mariefred 23 januari.

Joannas exempel på en rasstereotyp bild

  • ”The mammy” skapades av vita sydstatare som svar på antislaveriattackerna från norr.
  • The mammy förmedlade en nostalgisk bild av slaveriet och var en motbild mot anklagelserna om vita mäns våldtäkter av svarta slavkvinnor.
  • Figuren var en rejält överviktig och desexualiserad modersgestalt, glad och nöjd med att sköta de vitas (the Masters) barn.
  • Hon var prydlig och ren och bar kläder lämpliga för hennes olika hushållsarbeten.
  • En av de tidigaste versionerna var faster Chloe i Onkel Toms stuga från 1852.

Läs mer

Stockholms Fria